Tjohej!
Har varit borta från kontrollrummet ett bra tag pågrund av bodbygge, husrivning och ombyggnad så detta blir ett tillfällig men nödvändigt inhopp. Inte för att jag har så mycket att tillägga men jag bara måste säga vad just jag tänker.
För det första: Pluggen struntar jag i!
För det andra: har kanske missat att någon har sagt det men (Burning Sven
): Progg i Sverige är inte samma sak som i Europa m.m. I Sverige var det en musikrörelse som stod för progressiv, syftande på både text och/eller musik och kanske ännu mer i förhållande till samhället dvs musik som ville utveckla/förändra samhället-ofta politisk musik. Internationellt stod (och står) det för proggressiv musik och förknippas då främst med den symfoniska rocken a la Yes, King Crimson mfl. Inte särskilt politisk musik internationellt....
För det tredje: Visst finns det mer tekniska, snabbare och mer eqvilibristiska gitarrister men knappast någon av dessa har varit eller är i närheten av Henrix´känsla, rytmik och timing och få har varit lika nyskapande under sin tid.
Få har kunnat uttrycka sig och tala med gitarren som han. Lyssna på Star spangle banner. Kan någon ge ETT exempel på en instrumentallåt som kritiserar en nations krig så man blir skrämd? Hur den stolta nationalsången till flaggan succesivt bryts sönder av kulsprutesalvor och flygräder och blir en blodbesudlad trasig flagga. (Här kanske man kan tala om "progg" i svensk bemärkelse)
Få gitarrister har varit så "ett-med-gitarren" samtidigt som han/de sjunger.
Få gitarrister har under sin skivkarriär utvecklats så mycket som Jimi gjorde under några få år i slutet av sextiotalet (den postuma Cry of Love inkluderad).
Få gitarrister/ har skrivit så unika låtar som Crosstown traffic, Littel Wings, Voodoo Child, Purple haze, Burning on the midnight lamp för att nämna några.
Få gitarristers spelstil (om någon?) känns igen av så många.
Få om någon har haft sådan betydelse för nya gitarrljud som Jimi och hans pedaler.
För det fjärde: Jimi var världens främste coverartist!! Han version av Dylans mästerverk "All along the watchtower" är den bästa singel som någonsin släppts. De tre korta gitarrsolona saknar motstycke i känsla och uttryck. Hela arrangemanget är unikt! Liknar ingenting som släppts på skiva före eller efter.
För det femte: Jimi hade attityd och stil. Han representerade med hela sin existens det mångkulturella och han förenade i sin musik den svarta bluesen med den vita popen: "Beatles möter bluesen"
För det sjätte: Visst har han betydelse för ungdommar idag som lär sig spela gitarr. Hey Joe och Purple haze är "standards"! Min då tioårige son ville lära sig spela gitarr när han första gången hörde "Vodoo child" och det var den första låt att försökte spela på gitarren.....
För det sjunde: Har han påverkat? Jag tror det är omöjlig att avgöra HUR mycket han påverkat dagens gitarrister och musiker. Börjar man lyssna noga så finner man influenser som man kan koppla till Hendrix och då tänker jag inte på sådana uppenbara som Yngström (Sky high) eller Stevie Ray Vaugh, utan t.ex. Prince, Lenny Kravitz, Atomic swing, U2 (lyssna på Cry of love och sedan på The edge gitarr på exempelvis The unforgettable fire) m.fl. Att säga att Jimi Hendrix i dag saknar betydelse är för mig som att säga att Freud idag saknar betydelse för synen på människans psyke eller att Nya testamentets inte är en avgörande influens för den västerlänska kulturen. Vi anar inte i hur hög grad...
Vad hade han gjort i en framtid som aldrig blev? Kanske det blivit jazz-rock-fusion? Kanske han spelat med Miles Davis? Hans "nästan" riktiga sista platta den postuma "Cry of love" är den första riktiga "studioplattan" där han använder sig av studions möjligheter. Vad hade detta kunnat leda?? Vi får aldrig veta, på gott? Eller ont?
Så det så!!
......att Smash hits, Axis bald as love, Cry of love och Band of gypsies var soundtrack till min tonårstid tror jag inte alls har påverkat ovanstående tankar
Passar på att hälsa alla kontrollrummsrävar på återseende efter detta tillfälliga utbrott...återkommer då mitt husbygge etc är klart!
Ha det gott!
