Du startar alltid så kul trådar Egget! Eloge för det!
Jag har alltid gillat Beatles och alltid varit fanatisk.
Och därför undrar jag nu hur du får She Loves You till en treackordslåt!?
Den är ju "svår" med sin G-dur i grunden och ackordväxlingar från A7 till Cm t ex.
Jag tror jag fattar hur du menar ändå. Ofta blir jag sittandes med deras låtar
och märker passager som är skenbart enkla men innehåller de märkligaste växlingar.
I'm the walrus (Lennon) är rena fyrverkeriet i det sammanhanget. Den har alla durackord
från de vita tangenterna (C-durskalan) om jag inte missminner mig.
Jag tror inte man kan överskatta Beatles betydelse för populärmusiken även om man skalar bort tidsbundna
faktorer som att de var det första band som "bars fram" av televisionen, träffade rätt i stora efterkrigsbarnkullar som blev köpstarka tonåringar och att de blev ikoner för en ungdomskultur som bröt med konservativ trångsynhet och -moral. Det rent musikaliska
framstår ändå som banbrytande i mina öron. De tog till sig den svarta musiken och lade till engelsk folkmusik, ibland i samma låt
som Ticket to Ride (Lennon) med versen i folktradition och sticket i blues och vilken effekt det blir av den kontrasten! Som en bumerang kom den svarta musiken tillbaka till USA i engelsk, oputsad hamnstadstappning. Detta också i en tid när den den farliga rockmusiken hade tämts av den oroliga vita medelklassens föräldrageneration så att Elvis blev snällare och sjöng kristna låtar, Pat Boone hade ersatt Little Richard osv. Beatles överbryggade kanske dessa motsättningar, åtminstone i början innan Lennon tyckte de var större än Jesus...
Det sägs att den musik man tillbringar sin tonårstid med är den som kommer att betyda mest för resten av livet. Så var det för min del med Beatles. Samtidigt älskar jag Bach utan att komma ihåg att jag nånsin lyssnade på hans musik under tonåren.
Det verkar som det ändå finns några "objektiva faktorer" (ursäkta uttrycket - kommer inte på nåt bättre) som gör att viss musik ter sig helt odödlig.
De låtar du nämner är också för mig riktiga höjdare. Eftersom dessa är McCartneys och då Lennons bidrag till deras storhet var minst lika betydelsefullt måste jag ju nämna:
Strawberry fields forever - på samma singel som Penny Lane (båda var A-sidor!) och det finns vissa likheter (övergången i moll på dominanten t ex). Det finns en drömsk, spooky, slowmotion över hela verket som jag inte hört i någon annan låt.
I am the walrus - Halsbrytande harmonier som sagt och drogpsykedelian flödar nästan över. Banbrytande. (fan där kom en kliché ändå!)
Day tripper - Det suveräna riffet. Det finns ett stick med kul entonssteguppgångar på basen.
Julia - Lennons drömliknande portträtt av sin mor. Nästan mardrömslikande ibland tycker jag. Helt annorlunda än den desperata Mother som kom några år senare (efter Beatles).
Come together En nykter Lennon gör upp med drogprofeten Tim Leary. McCartney sunkiga basspel till Ringos suveräna trummor är en stor del av behållningen.
Även George bidrog ju starkt till deras storhet på även som låtskrivare med bl a Here comes the sun och Something. While my guitar gently weeps är en höjdare också.
Uj skulle inte ha skrivit så mycket... men nu är det ju Beatles det handlar om.
