Kontrollrummet
Kategorier => Studio, produktion och övrigt => Ämnet startat av: Clemens skrivet 28.04.2007, 22:02:07
-
Vad är kommersiell musik? Vilka kriterier skall vara uppfyllda? Är musiken kommersiell för att den tilltalar många, eller är det "baktanken" som räknas? Motsatsen skulle då vara icke kommersiell musik= tilltala få,svårlyssnad...eller..?
-
kommersiell´ adj. ~t
ORDLED: kom-mersi-ell
• som i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]: ~a filmer; ~a intressen
kommers´ subst. ~en ~er
ORDLED: kom-mers-en
• (livlig) handel: julkommers; det var livlig ~ på torget; ~en började komma igång
BET.NYANS: med negativ bibetydelse: idrotten är bara ~ nu för tiden
-
Vanskelig spørsmål å svare på, men "kommersiell musikk" for meg er musikk som "alle" potensielt kan like, uansett alder og bakgrunn. Musikk med en bra melodi, og en produksjon og et budskap som folk flest kan forholde seg til.
-
Vad är kommersiell musik? Vilka kriterier skall vara uppfyllda? Är musiken kommersiell för att den tilltalar många, eller är det "baktanken" som räknas? Motsatsen skulle då vara icke kommersiell musik= tilltala få,svårlyssnad...eller..?
Intressant frågeställning. Rannsakar jag mig själv kan jag säga "njaej, låter för kommerciellt för mig". Lite snobbism över det uttrycket kanske.
Jag tror nog att det man som musikintresserad menar med att säga att det låter kommersiellt är tillrättalagt . Man väljer att slipa av hörnen, att köra melodyne för at sätta sissta millihertzfelet på sången etc, man tar bort "vågade" delar av musiken. Just för att det skall tilltala många.
Inget fel i det, men som musiker (ajajaja, hobbymusiker då ;) ) tycker man kanske att musiken tenderar att bli ointressant.
Men visst finns musik som går sin egen väg? NiN, Recoil; Depeche Mode, Björk, the knife. Å andra sidan kanske många ev dessa gjorde lite "mainstream" i början.
Men kommersiell musik är ju med handen på hjärtat inte sämre, men möjligen mer tillrättalagd. Ungefär som storköksmat, man gör grejjor som kanske inte sticker ut rent kulinariskt, utan man kör på svagt kryddade alternativ som man vet går hem...
tankar från soffan bara..........
-
Assar svarade iofs på frågan,,, men "komersiell" musik i min öron har verkligen ingen plats i min skivhylla!
Om jag rannsakar mig riktigt, har jag något som är komersiellt? Enya kanske? Diana Krall? Depeche Mode?
Vi är nog snubblande nära tråden om "midi eller riktiga instrument"?
Jag gör ingen komersiell musik! Hur vet jag det? Jo för jag har inte tjänat en endaste spänn på den!! Om "Bert Karlsson" skulle säga till mig hur jag skall spela för att han skall tjäna pengar åt "oss" på resultatet... då är det dags att tänka efter ordentligt! Vill jag att det över huvud taget skall vara komersiellt???
-
Ett litet citat från en engelsk wiki:
Commerce comprises the trading of something of economic value such as goods, services, information or money between two or more entities. Commerce functions as the central mechanism which drives capitalism and certain other economic systems (but compare command economy, for example). Commercialization or commercialisation consists of the process of transforming something into a product, service or activity which one may then use in commerce.
Dvs. så fort musiken säljs blir den kommersiell :)
h. Johan
-
Men visst finns musik som går sin egen väg? NiN, Recoil; Depeche Mode, Björk, the knife. Å andra sidan kanske många ev dessa gjorde lite "mainstream" i början.
Jag tror att NiN,, Recoil,, DM mfl... INTE var komersiella från början! Inte mainstream för fem öre,,, men det blev det så småning om.
-
Assar svarade iofs på frågan,,, men "komersiell" musik i min öron har verkligen ingen plats i min skivhylla!
Om jag rannsakar mig riktigt, har jag något som är komersiellt? Enya kanske? Diana Krall? Depeche Mode?
Vi är nog snubblande nära tråden om "midi eller riktiga instrument"?
Jag gör ingen komersiell musik! Hur vet jag det? Jo för jag har inte tjänat en endaste spänn på den!! Om "Bert Karlsson" skulle säga till mig hur jag skall spela för att han skall tjäna pengar åt "oss" på resultatet... då är det dags att tänka efter ordentligt! Vill jag att det över huvud taget skall vara komersiellt???
Kommersiell musik= dra in kulor med andra ord? eller menar du att du inte vill tjäna pengar överhuvudtaget på din musik?
-
Jag tror att de flesta syftar på att man är beredd att kompromissa, ofta mer än mindre, med sin intention för att sälja/bli något. En påtaglig anpassning. Avsaknad av eget starkt utryck.
-
Ett litet citat från en engelsk wiki:
Commerce comprises the trading of something of economic value such as goods, services, information or money between two or more entities. Commerce functions as the central mechanism which drives capitalism and certain other economic systems (but compare command economy, for example). Commercialization or commercialisation consists of the process of transforming something into a product, service or activity which one may then use in commerce.
Dvs. så fort musiken säljs blir den kommersiell :)
h. Johan
Alltså är all musik kommersiell fast begreppet är missbrukat?
-
En liten reflektion... Många av oss går till jobbet varje dag, tar skit från kunder, har en ovanligt sjuk chef mm mm.. Dock gör vi detta för att dra in pengar. Kommersiellt så det förslår...Vad är då skillnaden mot att göra kommersiell musik?
-
Vissa musikintressenter använder orden "kommersiel musik" i negativ mening. Lixom "för lätt musik". T.ex dansbandsmusik kan sälja väldigt bra men upplevs samtidigt som nåt negativt, typ "låter dansband" :)
Medan samma intressenter gillar prövande, mer progressiv och "laborerande" musik, som dock inte alltid är lätt såld = "icke kommersiell musik"
Detta var väl flummigt, hoppas nån fattar va ja menar :D
h. Johan
-
En liten reflektion... Många av oss går till jobbet varje dag, tar skit från kunder, har en ovanligt sjuk chef mm mm.. Dock gör vi detta för att dra in pengar. Kommersiellt så det förslår...Vad är då skillnaden mot att göra kommersiell musik?
Den är nog inte så stor om du gör det mest för att dra in pengar. Musiken däremot, riskerar nog att bli mer anpassad då du fogat in den i behaga och tjäna pengar domänen.
-
Vad är kommersiell musik? Vilka kriterier skall vara uppfyllda? Är musiken kommersiell för att den tilltalar många, eller är det "baktanken" som räknas? Motsatsen skulle då vara icke kommersiell musik= tilltala få,svårlyssnad...eller..?
Utan att läsa föregående svar och utan alltför mycket eftertanke så skulle jag nog mena att musik är komersiell då den säljer.
Edit: Vilket jag ser mahan redan hade sagt mer eller mindre
-
Abba skälldes för att vara kommersiella när det begav sig, även av mig. Jag tycker det är fantastisk musik idag. Likadant med Ted Gärdestad, "en produkt" sades det och man fattar att hans låtar håller minst i hundra år till. Grejen är att båda var kommersiella och höll hög musikalisk kvalitet. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa. Varför skulle det göra det? Sedan kan man förundra sig över hur sånt som låter skit kan sälja enormt och spelas på radion till mer än illamåendenivå. Sådant förbryllar mig mer än kvalitet som säljer eller inte säljer alls om nu musik säljer ö h t idag.
-
semantik ........... :D
-
En liten reflektion... Många av oss går till jobbet varje dag, tar skit från kunder, har en ovanligt sjuk chef mm mm.. Dock gör vi detta för att dra in pengar. Kommersiellt så det förslår...Vad är då skillnaden mot att göra kommersiell musik?
Det är inte en skillnad utan en likhet. Om vi inte hade fått pengar för det så hade vi inte gjort det (gått till jobbet alltså). Det är i alla fall min grundåsikt. Det är i alla fall hur jag ser på det. Jag kanske trivs med arbetskamraterna men jag hade hellre träffat dem när jag vill, t ex över en kopp kaffe mellan 1015 - 1200, hellre än hela dagen 0700 - 1700. Jag kanske trivs med mitt jobb som sådant men jag hade hellre valt att sitta hemma o spela gitarr, vara ute o busa med min hund, spendera tid med min dotter/fru etc. Om jag inte hade fått betalt för att gå till jobbet det vill säga. Kanske kan man göra ett försiktigt försök till definition då:
Icke-kommersiell: Att göra precis vad fan du känner för utan att ta hänsyn till vad andra tycker om det.
Kommersiell: Att göra det du tror/hoppas på att andra skall uppskatta.
Kommer att tänka på ett exempel från musikbranschen:
Icke-kommersiellt: Metallica - Kill'em all. Så hårt som möjligt, enkelt och snabbt inspelat.
Kommersiellt: Metallica - Black Album. Tillrättalagt för att tillfredställa så många som möjligt.
-
Jag tror nog att det man som musikintresserad menar med att säga att det låter kommersiellt är tillrättalagt . Man väljer att slipa av hörnen, att köra melodyne för at sätta sissta millihertzfelet på sången etc, man tar bort "vågade" delar av musiken. Just för att det skall tilltala många.
Sen kan man ju fråga sig om "pöbeln" verkligen uppfattar den där skillnaden på en miliherz. Tänk skolfröken som sjöng på melodifestivalen senast... falskt så det förslår, men sålde som satan ändå. Jag tror inte Svensson köper skivor främst för musikens skull, utan för artisten och hans/hennes image och personlighet. Det är ju det som bolagen är bra på att leta fram; "intressanta" personligheter. "Kommersiell" musik för mig har till stor del kommit att bli synonymt med "musik där musiken kommer i andra hand".
-
Musik blir kommersiell i mitt tycke när den är gjord enbart för att sälja. T ex hitta en sångerska som sjunger bra, hyr in några låtskrivare, dom skriver en hit, sångerskan sjunger in den, den spelas på radio. Helt opersonligt alltså! ^_^
-
Jag skrev en hemtenta om detta i höstas... den sammanfattar väl det mesta om vad jag tycker om ämnet. Så, copy paste:
Kommersialism
För att undvika begreppsförvirring: "kommersiell" kan betyda (minst) två olika saker. Med det ena menas att musiken överhuvudtaget släpps ut på marknaden, vilket betyder att den kommer utsättas för kommersiella krafter av olika slag. I denna bemärkelse så är all musik man kan hitta i exempelvis en skivbutik, se och höra på scen eller till och med på gatan, eller köpa på något annat sätt, kommersiell. Dock är detta förmodligen inte den första användning folk i allmänhet tänker på. "Kommersiell musik" är i folkmun musik där man i själva skapandeprocessen har sett till vad som kan tänkas inverka positivt respektive negativt på försäljningen av musiken. Detta ses så gott som alltid som något negativt, åtminstone av personer utanför målgruppen. Man kan också uttrycka det som att musikskaparen inte ska kompromissa, han eller hon ska skapa musik just på det sättet som han eller hon gör det "naturligt", och inte se till vad som efterfrågas.
Det är ganska intressant att det inom musik ses som så fult att ha sina potentiella kunder (publiken) i åtanke när man tillverkar varan (gör musik). I de absolut flesta brancher så gäller parollen "kunden har alltid rätt"; är kunden inte nöjd med varan så är det varan det är fel på. Många musikskapare (och -lyssnare) av den mer idealistiska typen tycks dock ofta anse att det istället är fel på kunden. Detta synsett kanske även finns inom vissa andra kulturyttringar och konstarter (om man nu kan kalla populärmusik för konst – det är dock en annan diskussion).
Det är vanligt att man hör musiker på hobbynivå säga saker i stil med "javisst skulle jag vilja kunna leva på musiken – men fyfan för att sälja sig och bli en skivbolagsprodukt/skriva musik till skivbolagsprodukter/programmera ringsignaler/skriva reklamjinglar/dylikt". Det får mej att undra vad det är som egentligen är fel med att göra sånt. Varför det blir att man "säljer sig", bara för att man ser på musikskapande på ungefär samma sätt som de flesta ser på andra, liknande färdigheter? Om man försöker överföra det här tankesättet på diverse andra branscher, även sådana med kreativa inslag, framstår det lätt som ett tjurskalligt eller naivt tankesätt.
Nära kopplat till den här diskussionen om kommersialismens effekter på musiken ligger resonemang kring autenticitet och äkthet. Det tycks finnas en utspridd idé om att musik framtagen för att fungera i ett kommersiellt sammanhang inte kan vara autentisk. Definitionen av autentisk verkar i detta sammanhang vara ungefär "oförställd", alltså att man är uppriktig i sitt skapande. Här uppstår en intressant paradox. Exempelvis pojkbandsgenren, som är en kommersiellt gångbar genre, låter på ett väldigt speciellt sätt. Den är vad den är och försöker inte framstå som något annat. Borde den inte då vara så autentisk som något kan bli? Man skulle kunna hävda att konceptet pojkband, när det kom, var mer orginellt än vad många av de unga rockband är som får vissa skribenter och tyckare att bli alldeles lyriska, och trots det förknippas förmodligen termen autenticitet mer med de senare.
Termen autenticitet är väldigt öppen för godtycke och uppfattning, vilket gör det svårt att veta vad den eller dess mer talspråkliga synonymer egentligen betyder i ett givet sammanhang. Kanske använder man helt enkelt termerna som ett gömställe i en smakdebatt, för att höja upp de egna favoriterna (och kanske lika mycket den egna målgruppen) och skriva ner det som tilltalar en helt annan målgrupp.
Underligt nog verkar mångas intryck av musiken färgas väldigt mycket av huruvida den ses som kommersiell eller inte. Detta är intressant, eftersom det ju inte ändrar hur det enskilda musikstycket faktiskt låter. Kanske är man rädd för att bli "lurad", att få reda på att ett budskap som man känner sig tilltalad av egentligen är en konstruktion som är gjord för att tilltala mej, inte för att någon annan egentligen behövde uttrycka just det. Dock skulle jag vilja hävda att tänket kring vad som kan tilltala publiken ofta är minst lika utbrett och kalkylerande bland många stilar och band som ses som mer "autentiska". Man ger publiken det den vill ha, för att få tillbaka det man själv vill ha från publiken. Detta är tveklöst utbrett inom allt från hiphop, techno och rock, till jazz eller blues. Alltså skulle dessa musikstilars uttryck och budskap egentligen kunna ses som minst lika konstruerade.
Enda skillnaden som jag kan se är att det här oftast är samma personer som konstruerar budskapet och framför det, vilket ofta inte är fallet inom den s.k kommersiella musiken. Frågan är om detta kan vara den avgörande skillnaden? I studierna i Musikliv (s. 227) om vad som gör att en artist uppfattas som autentisk står att detta att skriva låtarna själv är "en första och självklar utgångspunkt, så självklar att den inte ens nämns i någon av studierna". Detta måste dock vara ett ganska nytt synsätt. Före 60- eller 70-talet var det vanligaste att artister spelade covers och "gamla godingar", och ingen förväntade sig något annat. Det centrala var framförandet, i början kanske att få höra musik framföras överhuvudtaget, som en levande jukebox, men så småningom även med mer förfinat intresse för hur varje band, artist eller sångare tolkade vissa låtar. Som exempel så skrev Elvis Presley som bekant aldrig en enda låt själv, men han har ändå blivit en av vår tids allra mest berömda artister, helt på grund av sitt elektriska framträdande. Vad hade hänt om Elvis hade fötts 1985 istället för 1935, och blivit kommersiellt framgångsrik på ett motsvarande men uppdaterat koncept? Hade han då fått en "skräpstatus" istället för den ikonstatus hans person nu åtnjuter? Tanken är intressant.
-
Abba skälldes för att vara kommersiella när det begav sig, även av mig. Jag tycker det är fantastisk musik idag. Likadant med Ted Gärdestad, "en produkt" sades det och man fattar att hans låtar håller minst i hundra år till. Grejen är att båda var kommersiella och höll hög musikalisk kvalitet. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa. Varför skulle det göra det? Sedan kan man förundra sig över hur sånt som låter skit kan sälja enormt och spelas på radion till mer än illamåendenivå. Sådant förbryllar mig mer än kvalitet som säljer eller inte säljer alls om nu musik säljer ö h t idag.
När det gäller ABBA tycker jag idag att den musiken är totalt "själslös", bara yta, Ted Gärdestad däremot
tycker jag bättre om i dag ( förutom vissa schlagerbidrag ) ABBA lyckades väl göra den mest ultimata kommersiella musiken vilket jag tycker sker på bekostnad på trovärdigheten...
-
För övrigt ser jag väldigt mycket fram emot att se Justin på Scandinavium 25e juni. :) Är jag en oäkting då? ^_^
-
Alltså, fattar ni inte?
ALL musik som går att köpa är kommersiell.
Punkt slut!
-
Alltså, fattar ni inte?
ALL musik som går att köpa är kommersiell.
Punkt slut!
Om man ser till den strikta betydelsen av "kommersiell" så är ju det rätt. Men "kommersiellt" har fått en annan betydelse speciellt inom musik och konst,för många en negativ betydelse. Om allt var svart och vitt så kan man ju resonera som du gör...
-
Alltså, fattar ni inte?
ALL musik som går att köpa är kommersiell.
Punkt slut!
Om man ser till den strikta betydelsen av "kommersiell" så är ju det rätt. Men "kommersiellt" har fått en annan betydelse speciellt inom musik och konst,för många en negativ betydelse. Om allt var svart och vitt så kan man ju resonera som du gör...
Japp, så är det ju....om man bestämmer sig för att inte förstå vad vi menar med vårt resonemang så...
I övrigt är ju diskussionen intressant!
Graden av kommersialitet kan ju dessutom diskuteras om man gör musik för sin egen skull (helt efter sitt eget huvud utan att tänka på vad som säljer) och sen har en trave cd som man säljer vid intresse...det känns lite mindre kommersiellt än lanseringen av A-Teens.
Även om det är kommersiellt...
-
Ibland finns det produkter som är mer gångbara på marknaden och ibland tvärtom men allt som finns till för försäljning är kommersiellt. Visst om Nisse sitter och producerar trance hemma med reason, då är det inte så jäkla kommersiellt eftersom han gör det för eget interesse. Men så fort skivbolaget lyfter ut Nisses låt på marknaden finns det en kommersiell tanke, annars skulle man inte investera varken tid eller energi i det hela.
Sedan att det finns mer eller mindre kommersiellt riktad musik är en annan diskussion tycker jag.
-
Alltså, fattar ni inte?
ALL musik som går att köpa är kommersiell.
Punkt slut!
Om man ser till den strikta betydelsen av "kommersiell" så är ju det rätt. Men "kommersiellt" har fått en annan betydelse speciellt inom musik och konst,för många en negativ betydelse. Om allt var svart och vitt så kan man ju resonera som du gör...
Japp, så är det ju....om man bestämmer sig för att inte förstå vad vi menar med vårt resonemang så...
I övrigt är ju diskussionen intressant!
Graden av kommersialitet kan ju dessutom diskuteras om man gör musik för sin egen skull (helt efter sitt eget huvud utan att tänka på vad som säljer) och sen har en trave cd som man säljer vid intresse...det känns lite mindre kommersiellt än lanseringen av A-Teens.
Även om det är kommersiellt...
Jag kanske drar i gång fel engagemang när jag säger att det finns så jäkla många som "produktifierar" något som man vet genom t.ex. marknadsundersökning vad som kommer att sälja. Allt från avföring med guldfärg till A-teens. (vill inte störa någon, men det kändes som två ytterligheter, ingen annan koppling!)
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
-
Det är ganska intressant att det inom musik ses som så fult att ha sina potentiella kunder (publiken) i åtanke när man tillverkar varan (gör musik). I de absolut flesta brancher så gäller parollen "kunden har alltid rätt"; är kunden inte nöjd med varan så är det varan det är fel på. Många musikskapare (och -lyssnare) av den mer idealistiska typen tycks dock ofta anse att det istället är fel på kunden. Detta synsett kanske även finns inom vissa andra kulturyttringar och konstarter (om man nu kan kalla populärmusik för konst – det är dock en annan diskussion).
Om man menar att 'allt är ett och samma' så kan man säkert resonera och försöka följa vad som anses vara den bästa företagsmodellen och bekänna sig till synsättet att "kunden har alltid rätt". Om musik enbart av en anses vara en produkt - som alla andra produkter/tjänster - som skall säljas och ge medel till det liv man önskar bekosta.
Man kan säkert göra bra musikprodukter på det sättet och det har gjorts. Men kanske behövs det även i denna företagarmodell lite lidelse och egenart. Att bara följa och försöka kundanpassa tror jag inte fungerar så bra. Åtminstone inte överlag och för det mesta.
Själv har jag inte den grundsynen på musik eller annan "konst". Jag är mer intresserad av egenart och lidelse. Att inte följa 'kunden som har ju alltid har rätt' för sig - för vem kan säga något annat. Utan skapa den musik man vill och strävar efter. Allt annat är en stor kompromiss.
-
Det är ganska intressant att det inom musik ses som så fult att ha sina potentiella kunder (publiken) i åtanke när man tillverkar varan (gör musik). I de absolut flesta brancher så gäller parollen "kunden har alltid rätt"; är kunden inte nöjd med varan så är det varan det är fel på. Många musikskapare (och -lyssnare) av den mer idealistiska typen tycks dock ofta anse att det istället är fel på kunden. Detta synsett kanske även finns inom vissa andra kulturyttringar och konstarter (om man nu kan kalla populärmusik för konst – det är dock en annan diskussion).
Om man menar att 'allt är ett och samma' så kan man säkert resonera och försöka följa vad som anses vara den bästa företagsmodellen och bekänna sig till synsättet att "kunden har alltid rätt". Om musik enbart av en anses vara en produkt - som alla andra produkter/tjänster - som skall säljas och ge medel till det liv man önskar bekosta.
Man kan säkert göra bra musikprodukter på det sättet och det har gjorts. Men kanske behövs det även i denna företagarmodell lite lidelse och egenart. Att bara följa och försöka kundanpassa tror jag inte fungerar så bra. Åtminstone inte överlag och för det mesta.
Själv har jag inte den grundsynen på musik eller annan "konst". Jag är mer intresserad av egenart och lidelse. Att inte följa 'kunden som har ju alltid har rätt' för sig - för vem kan säga något annat. Utan skapa den musik man vill och strävar efter. Allt annat är en stor kompromiss.
Det är väl just det som ger artister/musiker respekt. Man jobbar enträget vidare med sin grej utan att snegla på ev. publik/förlag/skivbolag. Det är snarare lyssnarna/publiken som får rätta sig efter upphovsmakaren och inte tvärt om.. och om tycke uppstår blir det kommersiellt :rolleyes:
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
Och hur många A&R managers etc känner du på bolagen personligen då?
Vet du vad du säger här, ÄR DU VERKLIGEN INSATT?
Knappast troligt enligt mig men ok...vad handlar maknadsföring och strategi om tbruce?
:wacko:
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
Det tror jag nog inte på riktigt... man kanske ger någon en chans men säljer de inte så droppas man rätt kvickt. Jag tror i alla fall att förr tiden för inte så länge sedan så kunde man satsa på en artist som en mer långsiktig investering, låta dem mogna genom att släppa flera album även om de två - tre första floppade. För mig framstår det i alla fall som att modera stora skivbolag inte satsar på okända kort, inte i någon större utsträckning i alla fall.
-
Jag tror i alla fall att förr tiden för inte så länge sedan så kunde man satsa på en artist som en mer långsiktig investering, låta dem mogna genom att släppa flera album även om de två - tre första floppade. För mig framstår det i alla fall som att modera stora skivbolag inte satsar på okända kort, inte i någon större utsträckning i alla fall.
Kompliserade artistkontrakt är väl fortfarande väldigt vanligt hos majors idag? fast det kan ju vara så att bolagen har försvunnit mer och mer eftersom efterfrågan på vinyl/kassett och CD inte är den samma som den va för typ 20 år sedan?
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
Och hur många A&R managers etc känner du på bolagen personligen då?
Vet du vad du säger här, ÄR DU VERKLIGEN INSATT?
Knappast troligt enligt mig men ok...vad handlar maknadsföring och strategi om tbruce?
:wacko:
Jag är inte mer insatt än att jag har läst lite musikvetenskap om bland annat just detta. Det finns siffror på detta - nej, jag har inte källan tillgänglig och pallar ärligt talat inte leta upp den, du får lita på mej bäst du vill - att det absolut mesta de stora skivbolagen rullar ut stort betalar sig knappt eller inte alls. Deras strategi är att skjuta många höftskott i blindo, i hopp om att något träffar, helt enkelt för att det inte finns något sätt att bombsäkert veta vad den köpstarka publiken vill ha, när kanske inte ens publiken själv vet det förrän de hör det. Men det är ju här de stora pengarna ligger.
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
Och hur många A&R managers etc känner du på bolagen personligen då?
Vet du vad du säger här, ÄR DU VERKLIGEN INSATT?
Knappast troligt enligt mig men ok...vad handlar maknadsföring och strategi om tbruce?
:wacko:
Jag är inte mer insatt än att jag har läst lite musikvetenskap om bland annat just detta. Det finns siffror på detta - nej, jag har inte källan tillgänglig och pallar ärligt talat inte leta upp den, du får lita på mej bäst du vill - att det absolut mesta de stora skivbolagen rullar ut stort betalar sig knappt eller inte alls. Deras strategi är att skjuta många höftskott i blindo, i hopp om att något träffar, helt enkelt för att det inte finns något sätt att bombsäkert veta vad den köpstarka publiken vill ha, när kanske inte ens publiken själv vet det förrän de hör det. Men det är ju här de stora pengarna ligger.
Tror oxå att det är så!
Känner en hel hop av personer som fått kontrakt som det inte hänt så speciellt mycket mer med.
Kan vara så att de stora bolagen kontrakterar allt de tror har en chans för att låsa upp dessa artister för konkurrenterna.
-
En sak som man ska ha i åtanke är att skivbolagen har faktiskt INTE någon mall som alltid genererar bombsäkra hittar och säljsuccéer. Många resonemang här verkar bygga på den idén, att skivbolagen vet precis vad folk vill ha och helt enkelt sätter ihop det så och tjänar kulor genom att "hjärntvätta" folk att gilla det. Så fungerar det inte! Skivbolagen satsar på massa olika saker som man tror har potential att sälja - den stora majoriteten floppar och betalar sig faktiskt inte ens - medans ett fåtal akter drar in så mycket att de kan täcka för förlusten på de mindre lyckade. Alltså: även om skivbolagen naturligtvis väljer vad de satsar mest marknadsföringspengar på, så är det publiken som bestämmer vad som blir stort, INTE skivbolagen. Annars hade man naturligtvis skippat alla akter som inte går runt och bara satsat på de som cashar in.
Och hur många A&R managers etc känner du på bolagen personligen då?
Vet du vad du säger här, ÄR DU VERKLIGEN INSATT?
Knappast troligt enligt mig men ok...vad handlar maknadsföring och strategi om tbruce?
:wacko:
Jag är inte mer insatt än att jag har läst lite musikvetenskap om bland annat just detta. Det finns siffror på detta - nej, jag har inte källan tillgänglig och pallar ärligt talat inte leta upp den, du får lita på mej bäst du vill - att det absolut mesta de stora skivbolagen rullar ut stort betalar sig knappt eller inte alls. Deras strategi är att skjuta många höftskott i blindo, i hopp om att något träffar, helt enkelt för att det inte finns något sätt att bombsäkert veta vad den köpstarka publiken vill ha, när kanske inte ens publiken själv vet det förrän de hör det. Men det är ju här de stora pengarna ligger.
Tror säkert att det kan finnas blandade strategier? ibland hittar de nåt lite extra och skjuter från höften där. annars har vi ju det raka motsatta: idol, fame factory, konstruerade band (take that/westlife) tror jag va det en gång. Medlemmarna är förståss duktiga i sig, men hypen byggs upp av skickliga marknadspulare.
kolla tex det som cheiron productions får ur sid, i princip garanterade hittar ;)
Eller 80/90-talet; stock aitiken and waterman. de hade väl sex av topp tio på englandslistan när det va som värst :D
Så visst går det att skapa behov, skapa en genre, skapa ett band, en produkt?
-
Tror säkert att det kan finnas blandade strategier? ibland hittar de nåt lite extra och skjuter från höften där. annars har vi ju det raka motsatta: idol, fame factory, konstruerade band (take that/westlife) tror jag va det en gång. Medlemmarna är förståss duktiga i sig, men hypen byggs upp av skickliga marknadspulare.
kolla tex det som cheiron productions får ur sid, i princip garanterade hittar ;)
Eller 80/90-talet; stock aitiken and waterman. de hade väl sex av topp tio på englandslistan när det va som värst :D
Så visst går det att skapa behov, skapa en genre, skapa ett band, en produkt?
Idol, Fame Factory osv är ju i grund och botten samma sak, fast med en twist - man lanserar en handfull artister som man tror på i olika grad, fast genom ett tv-program istället för singlar, och sen får publiken säga sitt, men inte genom att köpa utan genom att rösta. Men visst, det är väl ett sätt för skivbolaget att slippa släppa singlar som säljer skralt.
Vad gäller sammansatta band som var så poppis på 90talet så fanns det ju en jäkla massa som aldrig blev stora där heller... Westlife är ju ett av de som gått bäst, men det är väl inte så otroligt att skivbolaget hade testat tio andra liknande sammansättningar som vi aldrig ens hört talas om, innan de träffade rätt?
Cheiron är helt enkelt äckligt duktiga på att träffa in vad folk vill ha, antar jag? Kombinerat med att de nog ofta får chans att jobba med projekt som redan säljer bra, knappast nån annan som har råd att anlita dom? ;)
EDIT: var tvungen att göra en nästan-allitteration fullständig. ;)
-
Det blev en lång post. Hoppas ni orkar läsa den. :unsure:
Idol är nog det tydligast kommersiella konceptet som garanterat genererar succéer.
Människor får tävla och visa upp sig och de har chansen att få sin dröm(att bli en rik & känd popstjärna) uppfylld. Artisterna tävlar mot varandra, blir kändisar i TV och skvallermedia. Pengarna strömmar in till TV-bolagen och när någon väl vunnit så har skivbolagen en av folket på förhand utsedd idol som de redan har en klar skiva till att bara lägga sång på och sedan när den släpps så har de ett par singelettor, en albumetta, affischer till salu, musikvideor och hela fadderullan och allting rullar på. Säkrare segersuccée kan man nog knappt skapa.
Varför går miljonerna som gigantproducenterna och de stora artisterna drar in till dem själva och inte till att starta t.ex. välskötta fritids-replokalsgårdar, som förvisso antagligen inte går runt, men som kan generera talanger/kultur/vettigt hangout o.s.v.?
Pengar och åter pengar.
MTV, kommersiell radio, underhållning, glamour, kändisskap, självförverkligande och superstjärnhollywoodhysteri. Allt är ju av media skapade grejer som går hand i hand och det säljer, säljer ruggigt bra.
Underhållnings-TV har gått upp och "seriös" TV har gått ner.
Kvällstidningarna går bra och morgontidningarna går det sämre för.
Visst är det kommersialismen, kapitalismen och vinstintressena och reklamen som har skapat trenderna och ändrat om i folks huvuden.
En av ett jättebolag ihopsatt succéeartist, med allt vad koncept och stil innebär, är nog det mest kommersiella man kan hitta. Då är det för ett rent vinstsyfte artisten har skapats, enligt bestämda normer.
Dessutom så är det himla fördelaktigt för skivbolagen att själva kunna "skapa artister" som säljer, då får de ju själva möjlighet att forma marknaden och i allra högsta grad påverka vad människor vill ha, det är enklare att göra uppföljare på succéer om man redan har brutit mark och lett in folk på nya spår.
Skvallermedia hänger ivrigt på trenden eftersom de får nya stjärnor att skvallra om och reklamgrundad radio får nya låtar som de vet att folk vill lyssna på och trivs med. Alla tjänar på det, alla tjänar på alla!
Det är snyggt, det är dansvänligt, det är lagom glammigt, det går att läsa om det i tidningarna och se om det på TV, det är mys-beatigt, det är lagom gångbara texter och det låter fint och bra.
Klart att "den stora massan" öppnar dörrarna och låter det komma in i sina skivspelare och i sin vardag!
Motsatsen till kommersiell måste väl vara att helt och hållet göra sin egen grej bara för att man vill göra det och för att man brinner för att skapa det man vill skapa?
När det gäller musik får man dock för all del inte glömma folkliga intresset för... ja, hmm, folklig(vad nu det är) musik. Som andra redan skrivit, det är människorna som i slutändan avgör vad de vill köpa(även om mycket som köps är påprackat folk genom reklam m.m.)
Och man får heller inte glömma alla de artister som på förhand är ett vinnande koncept.
Ta en titt på vilka album som sålt guld/platina 2006: http://www.ifpi.se/getfile.aspx?id=51 (http://www.ifpi.se/getfile.aspx?id=51)
För er som inte orkar läsa eller kolla, det är en salig röra... här är ett urplock(utan rankning eller sorterade på något sätt) av släppta album eller en singlar som som sålt guld eller bättre under 2006:
Lunds studentsångare - Sköna Maj
Rod Stewart - The Great American Songbook Vol. 2 & 3
Absolute Music 51
Astrid Lindgrens Favoriter
Madonna - Confessions On A Dancefloor
Nanne - 20 år med Nanne
Blandade Artister - Fotbollsfest med GB Glace
Melodifestivalen
Carola - Från Nu Till Evighet
Björn Skifs - Andra Decennier
James Blunt - Back To Bedlam
Idol - Idol 2006
Kent - The Hjärta & Smärta
Paris Hilton - Stars Are Blind
Vikingarna - Bästa
Sebastian - Sebastian
Lordi - The Arockalypse
Winnerbäcks samlingsalbum
Robyn - Robyn
Nelly Furtado - Maneater
Ledins - Vi är på gång VM 2006
Basshunter - Boten Anna/Basshunter
o.s.v.
Nu är albumförsäljningen inte helt representativ för vad som drar in pengar i musikbranschen, det finns massor med pengar i andra mediaformer också(reklamintäkter, TV, radio), men det är en vettig riktlinje.
De flesta av skivorna i albumlistan kan man nog klassa som kommersiella, eller tja, de har i alla fall sålt bra. Även om alla inte tilltalar majoriteten av befolkningen har de ändå tillräckligt stor och/eller etablerad lyssnarkrets för att sälja bra. Pengar är pengar!
Hellpig skrev om långsiktiga investeringar. För att återgå till albumlistan(pdf:en) som jag länkade till innan. Det finns ett gäng etablerade artister/samlingar i princip är "säkra" att satsa på om man vill släppa ett album/singel. Etablerade köpare is the shit, helt enkelt... :)
Kolla igenom senaste årens svenska skivförsäljning(http://www.ifpi.se/goldplatinum.aspx (http://www.ifpi.se/goldplatinum.aspx))och ni hittar garanterat flera av dessa artister/samlingar bland topplistorna:
Ledin, diverse dansband, Kent, Bo Kaspers, Absolute hits/music/dance/kidz, Beatles, Jöback, Gessle, Winnerbäck, Carola, mer eller mindre jätteskrämmande samlingskivor(gaaah!) o.s.v.
Ni kan säkert räkna upp en del till själva.
Men, som bland annat Tbruce skrev om... Bolag slumpar(till viss del!) ut artister och provar ny mark för att hoppas att det säljer och det påminner mig om något som någon skrev på gamla studioforum:
"De måste helt enkelt göra det, ingen skivbolagsdirektör vill riskera att missa nästa Gessle..." (på tal om Gessle, nytt album och ny jätteturné i sommar, kvällstidningarna kommer skriva sig varma och jag sätter en hundring på att det blir årets mest sålda skiva, sätter någon emot?) ;)
"Jag måste bli något annars är jag ingenting värd"-hysterin har blivit alldeles för hypad senaste åren.
Unga blir inpräntade att man på något sätt måste förverkliga sig genom att bli känd, uppnå stjärnstatus och "bli något".
Framgång. Status. Pengar.
Därmed blir kommersialismen(framgången, pengarna och kändisskapet) nästan i sig en stil.
Hit-musik skall skapas, framgång skall skördas och det som är värt något är att kunna glänsa sig i förstasidor och gå på kändisfester.
Tack och lov tänker inte alla likadant, men människor formas, ta bara en runda på stan eller slå på radion... :mellow:
Hade ingen tryckts undan av kommersialismen och vinstintressen hade det varit okej, men nu är det ju som med allt annat pengarna som styr och alla får verkligen inte lika mycket plats och alla får inte samma chans, för det finns inte pengar i all sorts musik. Viss musik får till och med folk att byta radio/TV-kanal, och då är det inte, för att behålla lyssnare, av intresse att spela den musiken över huvud taget i de allmänna medierna.
Resultatet blir förstås att medieutbudet smalnar av och det stora ges mer plats och det lilla får allt mindre plats.
-
Oj, vilket inlägg Nordenstam...Internet som ju slår tillbaka en hel del på skivbolagens/förlagens agerande och mot artisters/upphovsmäns inkomster öppnar ju upp för mer okommersiell musik, helt enkelt för att folk kan agera "skivbolag" själva. Detta är ju ingen nyhet, men det hela blir mer uppenbart när man sitter och funderar... Frågan är ur det här perspektivet om inte alla "gratisnedladdningar" är en förutsättning för att okommersiell musik ska utvecklas..
-
För er som inte orkar läsa eller kolla, det är en salig röra... här är ett urplock(utan rankning eller sorterade på något sätt) av släppta album eller en singlar som som sålt guld eller bättre under 2006:
Lunds studentsångare - Sköna Maj
Rod Stewart - The Great American Songbook Vol. 2 & 3
Absolute Music 51
Astrid Lindgrens Favoriter
Madonna - Confessions On A Dancefloor
Nanne - 20 år med Nanne
Blandade Artister - Fotbollsfest med GB Glace
Melodifestivalen
Carola - Från Nu Till Evighet
Björn Skifs - Andra Decennier
James Blunt - Back To Bedlam
Idol - Idol 2006
Kent - The Hjärta & Smärta
Paris Hilton - Stars Are Blind
Vikingarna - Bästa
Sebastian - Sebastian
Lordi - The Arockalypse
Winnerbäcks samlingsalbum
Robyn - Robyn
Nelly Furtado - Maneater
Ledins - Vi är på gång VM 2006
Basshunter - Boten Anna/Basshunter
o.s.v.
Usch... nu fick jag en sån däringa elitistisk känsla.
-
För er som inte orkar läsa eller kolla, det är en salig röra... här är ett urplock(utan rankning eller sorterade på något sätt) av släppta album eller en singlar som som sålt guld eller bättre under 2006:
Lunds studentsångare - Sköna Maj
Rod Stewart - The Great American Songbook Vol. 2 & 3
Absolute Music 51
Astrid Lindgrens Favoriter
Madonna - Confessions On A Dancefloor
Nanne - 20 år med Nanne
Blandade Artister - Fotbollsfest med GB Glace
Melodifestivalen
Carola - Från Nu Till Evighet
Björn Skifs - Andra Decennier
James Blunt - Back To Bedlam
Idol - Idol 2006
Kent - The Hjärta & Smärta
Paris Hilton - Stars Are Blind
Vikingarna - Bästa
Sebastian - Sebastian
Lordi - The Arockalypse
Winnerbäcks samlingsalbum
Robyn - Robyn
Nelly Furtado - Maneater
Ledins - Vi är på gång VM 2006
Basshunter - Boten Anna/Basshunter
o.s.v.
Usch... nu fick jag en sån däringa elitistisk känsla.
Borde vi även diskutera elitismen, den har vällan lite samma lilla negativitet över sig som kommersialismen i denna tråd :D
-
Kommersiell, när man tjänar pengar på det. Vilket snabbt undantar de flesta musiker, konstnärer och "skååådespeeelare". (Jo, de uttalar de gärna så.)
-
När det gäller ABBA tycker jag idag att den musiken är totalt "själslös", bara yta, Ted Gärdestad däremot
tycker jag bättre om i dag ( förutom vissa schlagerbidrag ) ABBA lyckades väl göra den mest ultimata kommersiella musiken vilket jag tycker sker på bekostnad på trovärdigheten...
Kul att du uppfatta T G på det sättet. Kan det inte svänga fast det inte är trovärdigt och trots det är kommersiellt? Jag menar klart att de, eller rättare Benny, måste själv ha gått igång på Dancing Queen, pianosolot i Ciquitita, Knowing me knowing you (deras bästa i mina öron)?
Måste musik vara seriös, trovärdig eller kan det räcka med ett rent underhållningsvärde kanske?
-
När det gäller ABBA tycker jag idag att den musiken är totalt "själslös", bara yta, Ted Gärdestad däremot
tycker jag bättre om i dag ( förutom vissa schlagerbidrag ) ABBA lyckades väl göra den mest ultimata kommersiella musiken vilket jag tycker sker på bekostnad på trovärdigheten...
Kul att du uppfatta T G på det sättet. Kan det inte svänga fast det inte är trovärdigt och trots det är kommersiellt? Jag menar klart att de, eller rättare Benny, måste själv ha gått igång på Dancing Queen, pianosolot i Ciquitita, Knowing me knowing you (deras bästa i mina öron)?
Måste musik vara seriös, trovärdig eller kan det räcka med ett rent underhållningsvärde kanske?
Skall musik vara icke-seriös? Vad betyder det isf? Rent spontant utan större reflektion så skulle jag nog dagligen välja och vilja ha en musik som var seriös på sina egna villkor. Sen kan jag ibland tycka trams kan vara underhållande för stunden. Det som jag tycker minst om är kitch i olika former. Men det är min smak.
Vill gärna att det skall vara trovärdigt mitt i illusionen.
Vad är ett "rent underhållningsvärde"? Totalt utan något slags budskap/ifrågasättande, något som man lämnar en spårlöst opåverkad, fast go och glad eller i något annat känslotillstånd?
-
Skall musik vara icke-seriös? Vad betyder det isf? Rent spontant utan större reflektion så skulle jag nog dagligen välja och vilja ha en musik som var seriös på sina egna villkor. Sen kan jag ibland tycka trams kan vara underhållande för stunden. Det som jag tycker minst om är kitch i olika former. Men det är min smak.
Vill gärna att det skall vara trovärdigt mitt i illusionen.
Vad är ett "rent underhållningsvärde"? Totalt utan något slags budskap/ifrågasättande, något som man lämnar en spårlöst opåverkad, fast go och glad eller i något annat känslotillstånd?
Jo, det var nog så jag tänkte. Man kan dra paralleller till konsten. När Andy Warhol började ställa ut bilder på Campbells soppburkar, något mer till synes oseriöst hade väl inte setts tidigare (bara det en bedrift) och han blev miljonär på kuppen så då var det väl kommersiellt också. Jag kan inte se något budskap eller ifrågasättande i dessa soppburkar. På samma sätt är det med musik. Dylan närmade sig Warhol när han hade vänt medborgarrörelsen ryggen och gjorde nonenstexter till sina låtar och sålde, massor.
Ibland kanske den störste illusionisten också är den störste konstnären? Behöver "rent underhållningsvärde" betyda "mindre trovärdigt"?
-
Det finns en sorts musik som jag har jävligt svårt för, och det är den sorten där det verkligen hörs att upphovsmakaren försökt att stryka alla medhårs, dvs tänkt "om folk har hört det förut så kommer folk att gilla det". Man strävar mot likriktning snarare än skapande.
Lite samma taktik som filmbolagen använder när de gör ytterligare en action- eller teenhorrorrulle efter exakt samma recept, gång på gång på gång...
Just det här fenomenet är nog det första jag associerar till ordet "kommersiell".
Sen finns det såklart dunderhits (eller blockbusterfilmer) som inte följer det här mönstret. De blir ju då såklart kommersiella framgångar. Så vilken sorts "kommersiell" man avser kan nog variera, och ger sig förhoppningsvis av kontexten.
just my ¢5
-
När det gäller ABBA tycker jag idag att den musiken är totalt "själslös", bara yta, Ted Gärdestad däremot
tycker jag bättre om i dag ( förutom vissa schlagerbidrag ) ABBA lyckades väl göra den mest ultimata kommersiella musiken vilket jag tycker sker på bekostnad på trovärdigheten...
Kul att du uppfatta T G på det sättet. Kan det inte svänga fast det inte är trovärdigt och trots det är kommersiellt? Jag menar klart att de, eller rättare Benny, måste själv ha gått igång på Dancing Queen, pianosolot i Ciquitita, Knowing me knowing you (deras bästa i mina öron)?
Måste musik vara seriös, trovärdig eller kan det räcka med ett rent underhållningsvärde kanske?
Jo, det kan nog svänga... sorgligt att T G inte finns kvar.. När "faen" blir gammal blir han okommersiell.. ehh... hur var det nu?..
-
Skall musik vara icke-seriös? Vad betyder det isf? Rent spontant utan större reflektion så skulle jag nog dagligen välja och vilja ha en musik som var seriös på sina egna villkor. Sen kan jag ibland tycka trams kan vara underhållande för stunden. Det som jag tycker minst om är kitch i olika former. Men det är min smak.
Vill gärna att det skall vara trovärdigt mitt i illusionen.
Vad är ett "rent underhållningsvärde"? Totalt utan något slags budskap/ifrågasättande, något som man lämnar en spårlöst opåverkad, fast go och glad eller i något annat känslotillstånd?
Jo, det var nog så jag tänkte. Man kan dra paralleller till konsten. När Andy Warhol började ställa ut bilder på Campbells soppburkar, något mer till synes oseriöst hade väl inte setts tidigare (bara det en bedrift) och han blev miljonär på kuppen så då var det väl kommersiellt också. Jag kan inte se något budskap eller ifrågasättande i dessa soppburkar. På samma sätt är det med musik. Dylan närmade sig Warhol när han hade vänt medborgarrörelsen ryggen och gjorde nonenstexter till sina låtar och sålde, massor.
Ibland kanske den störste illusionisten också är den störste konstnären? Behöver "rent underhållningsvärde" betyda "mindre trovärdigt"?
Warhols burkar var väl en slags provokation vara sig den var avsedd eller ej? Vad är det för nonsenstexter Dylan sysslat med? Jag har alltid uppfattat honom som en av de största textförfattarna, men jag har inte lyssnat på alla skivor.
-
kommersiell´ adj. ~t
ORDLED: kom-mersi-ell
• som i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]: ~a filmer; ~a intressen
Tack Assar!
Ibland är det inte svårare än att slå upp i ordboken.
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt. OM det säljer eller inte har inte med saken att göra. Kommersiella grejer floppar ofta, o helt okommersiella blir ibland världssuccéer.
-
Min enkla förklaring är att kommeriell blir musiken om du spelar den i följande tonarter: C-dur, Amoll, F-dur och G-dur ;) :D
/ Mikke
-
Skall musik vara icke-seriös? Vad betyder det isf? Rent spontant utan större reflektion så skulle jag nog dagligen välja och vilja ha en musik som var seriös på sina egna villkor. Sen kan jag ibland tycka trams kan vara underhållande för stunden. Det som jag tycker minst om är kitch i olika former. Men det är min smak.
Vill gärna att det skall vara trovärdigt mitt i illusionen.
Vad är ett "rent underhållningsvärde"? Totalt utan något slags budskap/ifrågasättande, något som man lämnar en spårlöst opåverkad, fast go och glad eller i något annat känslotillstånd?
Jo, det var nog så jag tänkte. Man kan dra paralleller till konsten. När Andy Warhol började ställa ut bilder på Campbells soppburkar, något mer till synes oseriöst hade väl inte setts tidigare (bara det en bedrift) och han blev miljonär på kuppen så då var det väl kommersiellt också. Jag kan inte se något budskap eller ifrågasättande i dessa soppburkar. På samma sätt är det med musik. Dylan närmade sig Warhol när han hade vänt medborgarrörelsen ryggen och gjorde nonenstexter till sina låtar och sålde, massor.
Ibland kanske den störste illusionisten också är den störste konstnären? Behöver "rent underhållningsvärde" betyda "mindre trovärdigt"?
Warhols burkar var väl en slags provokation vara sig den var avsedd eller ej? Vad är det för nonsenstexter Dylan sysslat med? Jag har alltid uppfattat honom som en av de största textförfattarna, men jag har inte lyssnat på alla skivor.
Jo det var kanske överdrivet men i jämförelse med de socialrealistiska texter (och poetiska!) han gjorde som protestsångare framstår låtar som Leopard Skin Pillbox Hat som ren nonens men jag gillar dem starkt.
-
Min enkla förklaring är att kommeriell blir musiken om du spelar den i följande tonarter: C-dur, Amoll, F-dur och G-dur ;) :D
/ Mikke
:lol: ^_^
-
kommersiell´ adj. ~t
ORDLED: kom-mersi-ell
• som i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]: ~a filmer; ~a intressen
Tack Assar!
Ibland är det inte svårare än att slå upp i ordboken.
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt. OM det säljer eller inte har inte med saken att göra. Kommersiella grejer floppar ofta, o helt okommersiella blir ibland världssuccéer.
Djupa tankar...
-
Varför oroa sig över detta? Kommersiell musik? Vad jag förstått så finns det de som gör musik med, mer eller mindre, tanke på att det skall tilltala någon (danspublik, rockare, svensktoppare etc). Sen finns det de som gör exakt likadan musik men där de aldrig tänker på en mottagare utan bara uttrycker sig.
Samma fenomen tycker jag mig se även inom "smala" genrer, såna som normalt inte brukar kategoriseras som kommersiell. Även "smala" artister breakar ibland - är de då kommersiella? Är kommersiellt per definition alltid något negativt?
Jag skulle älska att sälja av bara sjutton och tjäna pengar på min musik. Om vi frångår de ev kvaliteter den har så kan jag nämna att mina låtar brukar bli ganska långa (5 - 9 minuter), jag byter gärna takt, jag bryter gärna av med långa instrumentala partier, jag gör instrumentala låtar etc. Låtarna kommer "av sig själv". Om det, mot förmodan, skulle finnas ganska många som skulle vilja köpa min musik - är jag då kommersiell? Är det i så fall dåligt?
-
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt.
Njae... All försäljning av musik sker väl med vinstintresse i första hand?
Annars skulle man inte sälja den utan istället skänka bort den.
Min slutsats är att all musik som bjuds ut till försäljning är kommersiell.
-
Grejen är att båda var kommersiella och höll hög musikalisk kvalitet. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa.
Instämmer. Jag skulle till och med vilja påstå att kommerspiskan ibland bidrar till att skapa bättre musik.
-
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt.
Njae... All försäljning av musik sker väl med vinstintresse i första hand?
Annars skulle man inte sälja den utan istället skänka bort den.
Min slutsats är att all musik som bjuds ut till försäljning är kommersiell.
Nej. Då skulle man inte göra musik trots att det inte lönar sig. Vinst blir det när alla kostnader burit sig o man har pengar över. Att man säljer musik behöver inte betyda att man i första hand vill göra vinst, utan mer vill täcka de kostnader det innebär att få ut den.
Jag pratar om SYFTET I FÖRSTA HAND när man skapar musiken: är den att tjäna pengar, eller något annat? Att försöka täcka kostnader som uppstår är inte detsamma som att skapa med vinst som huvudsyfte.
-
Grejen är att båda var kommersiella och höll hög musikalisk kvalitet. Det finns inget motsatsförhållande mellan dessa.
Instämmer. Jag skulle till och med vilja påstå att kommerspiskan ibland bidrar till att skapa bättre musik.
Kan du ge något konkret exempel?
Att vara kommersiellt gångbar behöver inte betyda att musiken skapats i kommersiellt syfte. Som jag sa innan: mycket med kommersiell baktanke misslyckas, en del utan kommersiell baktanke blir storsäljare.
-
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt.
Njae... All försäljning av musik sker väl med vinstintresse i första hand?
Annars skulle man inte sälja den utan istället skänka bort den.
Min slutsats är att all musik som bjuds ut till försäljning är kommersiell.
Nej. Då skulle man inte göra musik trots att det inte lönar sig. Vinst blir det när alla kostnader burit sig o man har pengar över. Att man säljer musik behöver inte betyda att man i första hand vill göra vinst, utan mer vill täcka de kostnader det innebär att få ut den.
Jag pratar om SYFTET I FÖRSTA HAND när man skapar musiken: är den att tjäna pengar, eller något annat? Att försöka täcka kostnader som uppstår är inte detsamma som att skapa med vinst som huvudsyfte.
Så å ena sidan din definition, att det är tankesättet bakom musikskapandet som gör det kommersiellt, och å andra sidan ordbokens, att när vinst efterstävas - då är det kommersiellt, oberoende av vad mr content provider tänkte när han hittade på tonföljderna.
Och trots allt får man anta att de flesta produkter (som en CD) bjuds ut på marknaden för att tjäna pengar - inte förlora eller göra break even.
Eller du kanske menar demos, hemproduktioner och sånt?
-
Kan du ge något konkret exempel?
Tja... vad sägs om Holland-Dozier-Holland, Burt Bacharach eller varför inte Andrew Lloyd Webber?
Alla har skrivit med tydliga krav på kommersiell succé, gjort beställningsjobb och arbetat efter tydliga mål uppställda av förlag, managers och skivbolagsbossar.
-
När syftet i första hand blir att sälja, då är det kommersiellt.
Njae... All försäljning av musik sker väl med vinstintresse i första hand?
Annars skulle man inte sälja den utan istället skänka bort den.
Min slutsats är att all musik som bjuds ut till försäljning är kommersiell.
Nej. Då skulle man inte göra musik trots att det inte lönar sig. Vinst blir det när alla kostnader burit sig o man har pengar över. Att man säljer musik behöver inte betyda att man i första hand vill göra vinst, utan mer vill täcka de kostnader det innebär att få ut den.
Jag pratar om SYFTET I FÖRSTA HAND när man skapar musiken: är den att tjäna pengar, eller något annat? Att försöka täcka kostnader som uppstår är inte detsamma som att skapa med vinst som huvudsyfte.
Så å ena sidan din definition, att det är tankesättet bakom musikskapandet som gör det kommersiellt, och å andra sidan ordbokens, att när vinst efterstävas - då är det kommersiellt, oberoende av vad mr content provider tänkte när han hittade på tonföljderna.
Och trots allt får man anta att de flesta produkter (som en CD) bjuds ut på marknaden för att tjäna pengar - inte förlora eller göra break even.
Eller du kanske menar demos, hemproduktioner och sånt?
Aha. Vi tänker förbi varann. ^_^
JAG menar endast ur artistens/musikskaparens perspektiv. Så ordbokens o min definition är samma där.
SKIVBOLAG ger givetvis ut musik i kommersiellt syfte. Det ligger ju i bolagsdrivandets förutsättningar.
-
Kan du ge något konkret exempel?
Tja... vad sägs om Holland-Dozier-Holland, Burt Bacharach eller varför inte Andrew Lloyd Webber?
Alla har skrivit med tydliga krav på kommersiell succé, gjort beställningsjobb och arbetat efter tydliga mål uppställda av förlag, managers och skivbolagsbossar.
Burt B kan jag inte säga att jag uppskattar på något vis. HDH kan jag inte placera just nu. Lloyd Webber känner jag till det kändaste han gjort - kan inte jämföra med mindre känt/lyckat material.
Men att dessa artister/kreatörer lyckats kommersiellt... hur menar du att du kan peka på att 'kommersens piska' fått dem att göra bättre saker än vad de annars skulle gjort?
-
Men att dessa artister/kreatörer lyckats kommersiellt... hur menar du att du kan peka på att 'kommersens piska' fått dem att göra bättre saker än vad de annars skulle gjort?
Synd att du inte gillar Bacharach. Andra håller honom för en av världens genom tiderna största kompositörer.
Det är ju svårt att veta precis hur mycket den där piskan påverkat, men Holland-Dozier-Holland och The Funk Brothers pratar själva i filmen Standing In The Shadows of Motown om hur man drevs på av skivbolaget att skriva fler och bättre hits. Och det gjorde dom ju. :)
Det finns ju fler exempel på artister som talar om hur det "ändamålsanpassade" skrivandet fått dem att göra bättre musik - Björn och Benny till exempel.
-
Det finns ju fler exempel på artister som talar om hur det "ändamålsanpassade" skrivandet fått dem att göra bättre musik - Björn och Benny till exempel.
På något sätt så låter det rätt självklart att ett ändamålsanpassat skrivande skulle generara mer passande musik för ändamålet än ett icke ändamålsanpassat skrivande.
Sen om det verkligen blir bättre musik än om man gjort musik som hade varit mer anpassat till ett annat, kanske mer öppet "ändamål" - som att skriva den låt som "kommer till en" - är nog tveksamt. Däremot kan man helt klart bedöma att utan en sorts press så blir det inte mycket gjort, om man är den typen av låtskrivare.
-
Men att dessa artister/kreatörer lyckats kommersiellt... hur menar du att du kan peka på att 'kommersens piska' fått dem att göra bättre saker än vad de annars skulle gjort?
Synd att du inte gillar Bacharach. Andra håller honom för en av världens genom tiderna största kompositörer.
Det är ju svårt att veta precis hur mycket den där piskan påverkat, men Holland-Dozier-Holland och The Funk Brothers pratar själva i filmen Standing In The Shadows of Motown om hur man drevs på av skivbolaget att skriva fler och bättre hits. Och det gjorde dom ju. :)
Det finns ju fler exempel på artister som talar om hur det "ändamålsanpassade" skrivandet fått dem att göra bättre musik - Björn och Benny till exempel.
Allt handlar ju om - o nu blir det givetvis subjektivt ;) - vad man menar med 'bättre'.
Är något bättre för att det klättrat på listorna o blivit hits? Kanske. Kanske inte. Beror på vem man frågar o vad man lägger in för kriterier som sagt. För att kunna jämföra skulle man ju behöva veta vad de hade skapat istället för det de skapade. Vilket är i stort omöjligt.
Vad gäller hantverket i kreationerna så håller jag med dig. Ljud o framförande har fått krav på sig rent kvalitetsmässigt för att kunna stå sig kommersiellt. Men o andra sidan har det idag oxå lett fram till loudness-hysterin, så inte ens där är piskan entydig.
Per Gessle är väl ett bra exempel på artist som inte skäms för att göra kommersiellt gångbar musik, vilket det inte finns nån anledning till heller. Skämmas alltså.
Det trista inträffar när man börjar ta det säkra före det osäkra, när tanken mer går till 'kan detta oxå bli en hit?' eller 'kan den sälja mer än den förra hiten, o hur ska jag göra då?', 'hur ska jag göra för att tilltala så många som möjligt?'. Det är då musiken inte bara är kommersiellt gångbar, utan också blir kommersiell. Det är också oftast då det börjar gå sämre att sälja den paradoxalt nog. Man försöker återskapa en succé, o det blir huvudsyftet. Man börjar analysera vad som lyckats, o sen återskapa det igen - o igen o igen... o man fegar.
Och det är nog lättare än man tror att trilla dit på det. Klart det är en kick att ligga etta i USA o sälja platina.
Burt B, ja, jag förstår mycket väl att han är kompetent. Jag tilltalas dock inte av hans harmonier o melodier bara. Sådär diffust subjektivt du vet ;)
-
för att använda ett uttryck någon listat i "uttryck och fraser som du hatar", så WORD to you, phil!