Jag skrev en hemtenta om detta i höstas... den sammanfattar väl det mesta om vad jag tycker om ämnet. Så, copy paste:
Kommersialism
För att undvika begreppsförvirring: "kommersiell" kan betyda (minst) två olika saker. Med det ena menas att musiken överhuvudtaget släpps ut på marknaden, vilket betyder att den kommer utsättas för kommersiella krafter av olika slag. I denna bemärkelse så är all musik man kan hitta i exempelvis en skivbutik, se och höra på scen eller till och med på gatan, eller köpa på något annat sätt, kommersiell. Dock är detta förmodligen inte den första användning folk i allmänhet tänker på. "Kommersiell musik" är i folkmun musik där man i själva skapandeprocessen har sett till vad som kan tänkas inverka positivt respektive negativt på försäljningen av musiken. Detta ses så gott som alltid som något negativt, åtminstone av personer utanför målgruppen. Man kan också uttrycka det som att musikskaparen inte ska kompromissa, han eller hon ska skapa musik just på det sättet som han eller hon gör det "naturligt", och inte se till vad som efterfrågas.
Det är ganska intressant att det inom musik ses som så fult att ha sina potentiella kunder (publiken) i åtanke när man tillverkar varan (gör musik). I de absolut flesta brancher så gäller parollen "kunden har alltid rätt"; är kunden inte nöjd med varan så är det varan det är fel på. Många musikskapare (och -lyssnare) av den mer idealistiska typen tycks dock ofta anse att det istället är fel på kunden. Detta synsett kanske även finns inom vissa andra kulturyttringar och konstarter (om man nu kan kalla populärmusik för konst – det är dock en annan diskussion).
Det är vanligt att man hör musiker på hobbynivå säga saker i stil med "javisst skulle jag vilja kunna leva på musiken – men fyfan för att sälja sig och bli en skivbolagsprodukt/skriva musik till skivbolagsprodukter/programmera ringsignaler/skriva reklamjinglar/dylikt". Det får mej att undra vad det är som egentligen är fel med att göra sånt. Varför det blir att man "säljer sig", bara för att man ser på musikskapande på ungefär samma sätt som de flesta ser på andra, liknande färdigheter? Om man försöker överföra det här tankesättet på diverse andra branscher, även sådana med kreativa inslag, framstår det lätt som ett tjurskalligt eller naivt tankesätt.
Nära kopplat till den här diskussionen om kommersialismens effekter på musiken ligger resonemang kring autenticitet och äkthet. Det tycks finnas en utspridd idé om att musik framtagen för att fungera i ett kommersiellt sammanhang inte kan vara autentisk. Definitionen av autentisk verkar i detta sammanhang vara ungefär "oförställd", alltså att man är uppriktig i sitt skapande. Här uppstår en intressant paradox. Exempelvis pojkbandsgenren, som är en kommersiellt gångbar genre, låter på ett väldigt speciellt sätt. Den är vad den är och försöker inte framstå som något annat. Borde den inte då vara så autentisk som något kan bli? Man skulle kunna hävda att konceptet pojkband, när det kom, var mer orginellt än vad många av de unga rockband är som får vissa skribenter och tyckare att bli alldeles lyriska, och trots det förknippas förmodligen termen autenticitet mer med de senare.
Termen autenticitet är väldigt öppen för godtycke och uppfattning, vilket gör det svårt att veta vad den eller dess mer talspråkliga synonymer egentligen betyder i ett givet sammanhang. Kanske använder man helt enkelt termerna som ett gömställe i en smakdebatt, för att höja upp de egna favoriterna (och kanske lika mycket den egna målgruppen) och skriva ner det som tilltalar en helt annan målgrupp.
Underligt nog verkar mångas intryck av musiken färgas väldigt mycket av huruvida den ses som kommersiell eller inte. Detta är intressant, eftersom det ju inte ändrar hur det enskilda musikstycket faktiskt låter. Kanske är man rädd för att bli "lurad", att få reda på att ett budskap som man känner sig tilltalad av egentligen är en konstruktion som är gjord för att tilltala mej, inte för att någon annan egentligen behövde uttrycka just det. Dock skulle jag vilja hävda att tänket kring vad som kan tilltala publiken ofta är minst lika utbrett och kalkylerande bland många stilar och band som ses som mer "autentiska". Man ger publiken det den vill ha, för att få tillbaka det man själv vill ha från publiken. Detta är tveklöst utbrett inom allt från hiphop, techno och rock, till jazz eller blues. Alltså skulle dessa musikstilars uttryck och budskap egentligen kunna ses som minst lika konstruerade.
Enda skillnaden som jag kan se är att det här oftast är samma personer som konstruerar budskapet och framför det, vilket ofta inte är fallet inom den s.k kommersiella musiken. Frågan är om detta kan vara den avgörande skillnaden? I studierna i Musikliv (s. 227) om vad som gör att en artist uppfattas som autentisk står att detta att skriva låtarna själv är "en första och självklar utgångspunkt, så självklar att den inte ens nämns i någon av studierna". Detta måste dock vara ett ganska nytt synsätt. Före 60- eller 70-talet var det vanligaste att artister spelade covers och "gamla godingar", och ingen förväntade sig något annat. Det centrala var framförandet, i början kanske att få höra musik framföras överhuvudtaget, som en levande jukebox, men så småningom även med mer förfinat intresse för hur varje band, artist eller sångare tolkade vissa låtar. Som exempel så skrev Elvis Presley som bekant aldrig en enda låt själv, men han har ändå blivit en av vår tids allra mest berömda artister, helt på grund av sitt elektriska framträdande. Vad hade hänt om Elvis hade fötts 1985 istället för 1935, och blivit kommersiellt framgångsrik på ett motsvarande men uppdaterat koncept? Hade han då fått en "skräpstatus" istället för den ikonstatus hans person nu åtnjuter? Tanken är intressant.
