Fastän jag har varit här i ett år nu har jag ännu inte presenterat mig.
Det började med att jag åkte runt lite på Kontrollrummets startsida och upptäckte sidan för Medlemmar - och insåg att jag missat den!
Så. Nu börjar jag.
Min musikaliska biografi:
Min första gitarr var en Klira, den hade bucklor i plasten så vi (dvs pappa) fick den för ett billigare pris. Detta hände nångång i början på 60-talet. I Uppsala. Jag hade börjat spela kompgitarr i ett band som lirade instrumentala låtar typ The Shadows och Spotnicks.
Sen kom Beatlesvågen. Jag gick med ett band som kallades för the Hailstones. Vi bytte namn till The Acts. Vi turnerade mycket i Tyskland. Jag hade en Fender Stratocaster från slutet av 50-talet. Men jag hade problem med att stämma gitarren, speciellt på scen, så jag gick till en gitarraffär i Tyskland och bytte ut den mot en halvakustisk gitarr, Vox, samma märke som Brian Jones päronformade gitarr. Problemet var att min var gjord i Italien upptäckte jag långt senare. Då tyckte jag det var ett bra byte. Men nu så här många år efteråt var det ju en grym miss. Hade ju bara behövt byta stämskruvarna på stratan. Föga fattade man då.
Vi var med i olika popgalor, The Shanes, Hepstars osv, oftast då som förband Vi gjorde en platta. Vi var verkligen på gång. Problemet var att vi var för unga. Dom flesta brittiska banden som vi gillade var så mycket äldre och mer erfarna än oss, vi var för naiva, ca 16, 17 år gamla. Vi var inte mogna helt enkelt. 70-talet hade egentligen varit vår tid - men då var ju popen slut. 1969 tog allt slut. Liksom den svenska popen.
En artikel om The Acts finns i biografi som heter Stora popboken av Hans Olofsson.
Redan på 60-talet hade jag en bandspelare av märket Tandberg som jag köpt av en äldre bror till Fichtelius, han som är nyhetschef på SVT. På den bandade jag in låtar via en mikrofon som jag satte framför högtalaren i familjens radio. Spelade in låtar som vi sen gjorde covers på, t.ex Sunny afternoon och en drös med andra låtar.
I början på 70-talet köpte jag på avbetalning en bandspelare från Sony. Den hade Sound on Sound. Fantastiskt! Man kunde dubba på den. Men ljudkvalitetn blev tyvärr sämre ju mer man dubbade. Höll på hela 70-talet att spela in på den.
I slutet på 70-talet bildade jag och medlem och barndomskamarat från The Acts en studio i Malmö - Widnils (Widmark-Nilsson). Där spelade vi in en massa grejer från kända såväl okända grupper. Det var en 8-kanals studio. Första singeln med The Page t.ex. spelades in där, Robert Broberg - Upp igen - och mycket annat.
En slitsam tid. För mycket skulder. Studion lades ned. Jag gick ihop med Tore Johansson (The Cardiganes mm, mm.).
Efter ett tag tröttnade jag på det hela. Tore bildade Tambourine studios, köpte ut några grejor från mig och i utbyte fick jag en Atari 1040. Och på den vägen är det sedan början på 90-talet.
Av kronologin att döma är det inte svårt att förstå att jag hör till dom äldsta här på Forumet. Men har ändå gett mig fan på att göra den perfekta poplåten sedan Lennons Strawberry Fields Forever.
Ränderna går aldrig ur---
