Jag har ingen anledning att inte gilla country, kan med andra ord även konstatera att jag gillar Country, ibland.
Jag gillar att se programmet, dels för att jag gillar Jill och hennes röst (öven om jag inte lyssnar mycket på henne så har hon fått "Med beröm godkänt").
Konceptet musiker möter musiker (eller nästan musiker som i fallet med "Kakan" i senaste avsnittet) fungerar alltid på mig. Det ger en närhet och känsla av att man själv nästan kunde vara där, i positionen som besökare. Man kan i alla fall drömma om det.
Jill hade barn på samma skola som våra barn i Nacka och på avslutningarna sjöng barnen mycket, ensamma eller i grupp. Där infriades förväntan flera gånger att Jill också ställde upp och sjöng något, ackompanjerad av gitarr eller piano/orgel. Det var självklart mysigt att ta del av, i det lilla sammanhanget. Även Clarence, pianisten i Roxette hade sina barn i samma skola men tror inte han framträdde mer än att ackompanjera någon annan.
"Så mycket bättre", "Tack för musiken" och nu det här - är program jag gillar att se!