Sådan här musik älskar jag, men är inte bevandrad i rent tekniskt på något sätt.
Inledningen låter inte det minsta sorglig i mina öron, när pianot kommer in så börjar det dala ner en aning men det känns mer åskåande, panorerande, nästan drömmande, än sorgligt? Jag ser scener som förvisso är lite grå, men det känns inte som sorg utan mer som acceptans och konstaterande bakom. Ett helt liv skulle kunna panorera förbi till de här tonerna med sina up's and down's, så det ligger någonstans mitt emellan i tonen tycker jag.
[lång utläggning: av]