Forskade på klassisk stämförings viktigaste regler ur ett jazzigt perspektiv.

[pxm]

Tyckte detta med stämföring var intressant. Följde det temat men hamnade såklart i olika jazzteoretiska assosiationer.
Det här är var jag kom fram till. Slutsatserna i slutet av artikeln är att ta med en nypa salt då det är mina egna assosiationer. Önskar jag hade någon musikhistoriker att fråga om de är korrekta. De olika skolorna av teori kan ha tillkommit på andra sätt och utvecklats från andra ideer, vilka jag är ovetandes om.
Det är ändå roligt och intressant och jag gissar på att man kan lära sig en del i a f av att läsa detta.

Under medeltiden ansåg tritonusförhållanden fula och osjungbara.
Idag används de p g a sin dissonans vilket skapar spänning och rörelse i musiken.

 Man ville undvika undvika tritonusintervallet översigande kvart eller förminskad kvint, vilket låter dissonant. Intervallet var förbjudet av kyrkan och kallades Diablo in musica. För att göra det avstod man ofta från parallellföring eller använde sig av tillfälliga altereringar, Musica ficta.
Musica ficta är läran om kromatik som oftast användes för att lösa upp ledtoner till finalis (tonikan) och för att undvika tritonusförhållanden i stämmor Den användes mellan 1200- och 1500-talet.

Alla stämmor räknas idag modernt vara självständiga succesioner, självständiga stämmor därför undviker man att båda stämmorna t ex gjorde ett samtidig kvintsteg då ett sådant medför att 1;ans och 4:ans stämmas toner bytte plats och blev ett 5-ackord. 1:an och p5 kan räknas som samma ton och därför var inte stämmorna längre självständiga i en sådan situation.

 1 och 3:ans stämma hamnar i ett förhållande där det är en sext melllan stämmorna helt plötsligt, en stämföring som i praktiken betyder modulering just över de tonerna då ett sådant förhållande klingar Doriskt, då #6:a är karaktärston för det moduset. Den färgningen stämmer helt enkelt inte in med dur/moll eller harmonisk moll, vilka var de vanliga skalorna att jobba efter på den tiden.

1 och 5:an blir till 4:an och 1:an i en sådan situation och därmed är inte heller det en självständig stämma då den övertar stämman i kvintens roll.

 Ett kvintsteg innebär dessutom att alla stämmorna tillsammans, i en molltonart, bildar ett dominant 7 ackord, vilket är uppbyggt av just tritonusförhållanden, vilka ju var förbjudna av kyrkan under medeltiden.

 I durtonart blir motsvarande steg ett maj eller ett maj7 ackord. Detta stämmer då inte in modalt, efter kyrkotonarternas harmonisering. Dessutom kan man även se maj7 ackordet som I ackordet då det innhåller samma toner. Det tillför alltså ingenting att göra på så vis utan man kan lika gärna, för enkelhetens skull och för att varje stämma skall förbli självständig vara kvar på I ackordet en takt till.

 Idag använder sig dock moder tonal teori, bl a Peter Westgaards (byggd utifrån Shenkeranalysen) sig av detta förhållande och använder istället inga dominanta ackord. p5:an blir där då till ett Cmaj ett Emaj taget 3 en oktav nedanför ursprungs 3:an följt av 1,5,7. För att det skall stämma in bättre spelar man det dock som ett Cmaj7 utan bas/rot. Det börjar alltså på ett G vilket är C:s p5. Begreppet ackordsfamiljer finns f ö inte i den moderna tonala teorin.
Man håller sig dessutom kromatiskt inom låtens tonala centrum och inte som i modal teori till skalor och tonarter.

Låter för djävligt och är förvirrande om ni frågar mig fast tanken är att enklare bygga mer linjära, mjukare (genom kromatik) succesioner till progressioner, vars ackord inte innehåller någon naturlig dissonans. Den får man genom användandet av kromatik om nu önskar sig det. På så vis erhåller man en mjukare harmonik i progressionerna passande till melodin/succesionen byggd på samma teoretiska grund. Okey, erkännes att vissa kompositörer och musiker använder det genialiskt och det kan , i mina öron, låta bra och inte förrvirrande,-delvis.

Begreppet tonal musik, vilket är ett förvirrande nog är ett modernare ord för modal musik/teori , har inget med tonal teori och den musikformen att göra. Tonalitet brukar också användas om modala förhållanden och avser tonart. Förvirrande tycker jag och använder de gamla begreppen. Ville bara belysa att stämföringens klanger, felaktigt använda, mynnat ut i en del av en musikteoretisk form.

Den "Linjära jazzen." ofta uppbyggd som den klassiska stämföringen i fråga om ackord och melodier, utan dominanter och med musica ficta/kromatik och med stämföringens regler, av ovan nämnda orsaker (utom det kyrkliga förbudet då,såklart.) men med tonala centra´s/centrum istället för tonarter.

Pan-tonalitet är släkt med modal teori och harmoni men det finns inga predominanter eller dominanter. Det finns därför ingen klar pivot funktion och modulationerna kommer därför tätt och utan förvarning, enligt mig. Trots ackordsharmonierna byggs ändå efter kyrkotonarternas, modal teori´s, harmoniseringar från skalorna, utom dominanterna vilka som förstått istället är maj eller moll ackord istället. Spänning, dissonans erhålls genom toner som kromatiskt förbinder skalorna till ackorden. Det finns ingen tonart utan man håller sig till tonala centra´s/centrum. Det säger sig självt att även här använder man sig av kromatik snarare än av bestämda modus för att få det att stämma.
Populärt inom tidig jazz och Four Winds av Dave holland är skriven med pan-tonal teori.
Ett slags föregångare till modern tonal teori men ändå med rötterna i modal teori. Personligen tror jag att sidesteppin utvecklades mycket p g a pan-tonal musik. Men jag kan ha fel i det. Är ingen musikhistoriker och glömmer jämt namn och årtal samt låttitlar även om jag rent teoretiskt kan, om än vagt, förstå utvecklingen och varför de började att spela på ett nytt sätt.

Pan-tonalitet vilken som bluesen, vilken inte har några kadenser (blir så trött när folk förklarar blues med tonika, subdominant och dominant)utan som var ett nytt sätt att spela och förstå musik på, talar om statiskt respektive dynamiskt capo istället.

 Medan man inom bluesen talar om mediantik talar den moderna tonala teorin om paralelltonarter där den modala teorin talar om inversioner.

 Ser ut, i mina ögon och låter som-i mina öron, att ha varit en blandning av modal teori, blues teori samt tonal teori antagligen tillkommen då de lyssnat på fullständiga klassiska reharmoniseringarmen inte förståt, eller kanske förstod men förenklade modernt, den klassiska fullständiga reharmoniserings teorin. Menar dock att även pan-tonalitet härstammar delvis från regler och regelbrott emot klassisk stämföring och därför ersattes dominanterna med maj eller moll ackord. Att man undviker tritonusförhållanden beror här inte på något medeltida kyrkligt förbud utan snarare på en form av reharmonisering där man vill ha ett sound utan dissonans i progressionen.

I vilket fall så var det nytt och spännande när det kom och pan-tonalitet fick ju några sånger som idag är jazzklassiker. Soundet var mer smooth, liksom linjär jazz´s sånger kan låta.
Stilen  "Smooth jazz" stammar dock från modal jazz.


mvh

[pxm]

Har läst igenom högskolans kurs för stämföring nu och jag har ganska så rätt men använder fel begrepp.
Mina musikhistoriska slutsatser är fortfarande tveksamma.
Förbud mot stämkorsning och paralellföring (av fullkomliga konsonanter) heter det jag försöker beskriva. Jag beskriver förhållandena ganska rätt, man förstår innbörden hoppas jag.
Paralellföring kom/blev accepterat med impressionism i början av 1900-talet och blev vanlig i jazzens blockackord.

Intressant är då de beskriver en fullständig kvintsekvens; som en sekvens vilken innefattar alla de skalegna/diatoniska ackorden ordnade i fallande kvinter. Men de dominanta ackorden utgörs av för V7 ett durackord och för Vii7 ett mollackord. Detta får man stämma på så vis jag beskrivit i artikeln ovan ang. ett kvint steg i stämföring med prim, ters och kvint samt sept.

Inom modal jazz spelar man dock sista dominanten som skall lösas i tonikan som ett V7 ackord.

Äntligen gör kvintcirkelns ackordskvaliteter ordning och vett för mig då kvintcirkelns ackordskvaliteter är uppbyggd på detta vis.
Det finns ju inga dominantaseptimackord eller dim ackord med fast beteckningen är D, dominant, i kvintcirkeln.
Då kan man även börja förstå modern tonal teori som saknar dominanta ackord och ackordfamiljer utan istället ordnar sin harmoni efter just en fullständig kvintsekvens. Efterom då ackorden inte är diatoniska till skalorna och därmed hela tiden modulerar kan man ju inte tala om tonart ju utan man talar då om tonala centra/centrum. Eftersom det ändå skall skapas spänning och förlösning mellan ackorden använder man muica ficta, d v s kromatik. En spänningston, kanske spelad i succesionen. Sättet att komponera på med ackordstonerna som måltoner knutna till varandra med kromatisk tonsättning ger det linjära, som t ex i linjär jazz.
Man förlyttar sig dock efter grundackordets toner när man bygger harmonier eller melodier i linjär och modern tonal teori´s som i klassisk stämföring. I den tonala och linjära musiken finns det, precis som i stämföring ofullständiga ackord som vare sig är dur eller moll. I den modala skolan kallar vi det för sus ackord.

Det skall erkännas att jag sällan lyssnat på sådan musik då jag inte förstått den. Nu kan jag ana vad de spelar även om det bara är på ett verkligt nybörjarstadium. Tack ,Tiger, för din frågeställning ang stämföring och de som bidrog till den tråden med upplysningar som gjorde mig nyfiken.

 Jag är uppvuxen med White Snake och andra grupper vilka då spelar helt modalt och har alltid tyckt att modern tonal teori inte varit riktig teori och att musiken varit förvirrande. I o m detta har jag dock fått göra en omrevidering. Nu kan jag föröka lyssna på linjär musik uppbyggd med modern tonal teori med litet mer förstående öron. Det skall bli intressant. Förståelse och kunskap är aldrig i vägen och det är lätt att tycka det man inte förstår är dåligt och outvecklat. Hädanefter skall jag bättra mig i det avseendet.

En ny dimension har lagts till musiken för mig idag......Kommer dock inte att spela eller komponera på det här viset då det ändå är alltför främmande för mig och jag inte tycker att det låter bäst.
 Men visst förstår jag friheten det ger ang. progressioner då det ej finns några ackordsfamiljer eller dominanta septim ackord. Tycker dock att det är litet för enkelt och fritt och att det gränsar till avant-garde, där jag hellre lyssnar på avant-garde jazz .

En vän till mig på ett grannforum gjorde dock en härlig progression och en bra låt användandes likvärdiga ackord och sus ackord. Jag gillar den låten verkligen och den låter mycket bra. Den har stuktur och ordning. När jag skulle spela solot till den låten använde jag dock inte ett tonalt centrum, ackordstoner och kromatik utan gjorde en ackords analys där jag hade tur då min favorit skala Thaichikicho (trad. japan) kunde "outline" ackordsföljden/progressionen. Spelade alltså ett modalt stämmande solo till en modern tonal teoretisk progression. Jag hade inte hört talas om modern tonal teori då och visste knappt något om linjär jazz.
Resultatet blev bra ändå. Den gången...............

Annars anser jag det vara irriterande och att folk är förvirrade då de blandar begrepp och musikaliska metoder hej vilt mellan de olika skolorna. Klassisk teori och harmonik och begrepp blandas med modal teori, modern tonal teori, solar teori, samt bluesteorin och olika musikstilar förklaras med felaktiga begrepp. Jag själv är förvirrad som lever och läser om olika musikstilar och teori. Vill gärna ha en modal förklaring och motsvarighet till begreppen för att jag skall förstå.

Men ändå-litet stramare tyglar och klarare gränser, definitioner utifrån stilens egen teori och begrepp skulle göra att man fick rätt bakgrund, kunskap och känsla till muikstilen ifråga som var menad från början. Då har man sin grund att förstå musik och harmonik utifrån. Man måste besluta sig, göra ett val och begränsa sig för att sedan titta på andra genres teori och harmonik och förstå det utifrån sin grund, den som man bestämde sig för.

 Hellre det än att lära sig en röra av allt samtidigt vilket inte är korrekt från någon synvinkel. Då är det lika bra eller bättre att försöka spela utan att kunna något om teori vilket brukar bli bättre.
 Jag gillar ändå och ju och tror på fusion som betyder just; sammanslagning. Men under korrekta former och en stadig grund att förstå och lyssna på andra musikformer.


mvh

[Boxcutter]

Haha du är sjuk, men allt är väldigt intressant. Jag kan i princip ingenting om sånt här utan skriver alltid stämmorna så som jag tycker låter bra, men trasslar ibland in mig och då hade nog varit skönt att ha lite teori bakom det. Kul att du tar dig tid att dela med dig.

[Eddi]

Jag orkar inte läsa allt PXM finns det en kortversion?

[MaxB]

Jag ögnade igenom första och kanske andra stycket och konstaterar att jag fortsätter med min teoretiska analfabetism. Som Boxcutter fortsätter jag sjunga det som låter ok istället för att teoretiskt försöka begripa, vad som borde låta ok.