Tyckte detta med stämföring var intressant. Följde det temat men hamnade såklart i olika jazzteoretiska assosiationer.
Det här är var jag kom fram till. Slutsatserna i slutet av artikeln är att ta med en nypa salt då det är mina egna assosiationer. Önskar jag hade någon musikhistoriker att fråga om de är korrekta. De olika skolorna av teori kan ha tillkommit på andra sätt och utvecklats från andra ideer, vilka jag är ovetandes om.
Det är ändå roligt och intressant och jag gissar på att man kan lära sig en del i a f av att läsa detta.
Under medeltiden ansåg tritonusförhållanden fula och osjungbara.
Idag används de p g a sin dissonans vilket skapar spänning och rörelse i musiken.
Man ville undvika undvika tritonusintervallet översigande kvart eller förminskad kvint, vilket låter dissonant. Intervallet var förbjudet av kyrkan och kallades Diablo in musica. För att göra det avstod man ofta från parallellföring eller använde sig av tillfälliga altereringar, Musica ficta.
Musica ficta är läran om kromatik som oftast användes för att lösa upp ledtoner till finalis (tonikan) och för att undvika tritonusförhållanden i stämmor Den användes mellan 1200- och 1500-talet.
Alla stämmor räknas idag modernt vara självständiga succesioner, självständiga stämmor därför undviker man att båda stämmorna t ex gjorde ett samtidig kvintsteg då ett sådant medför att 1;ans och 4:ans stämmas toner bytte plats och blev ett 5-ackord. 1:an och p5 kan räknas som samma ton och därför var inte stämmorna längre självständiga i en sådan situation.
1 och 3:ans stämma hamnar i ett förhållande där det är en sext melllan stämmorna helt plötsligt, en stämföring som i praktiken betyder modulering just över de tonerna då ett sådant förhållande klingar Doriskt, då #6:a är karaktärston för det moduset. Den färgningen stämmer helt enkelt inte in med dur/moll eller harmonisk moll, vilka var de vanliga skalorna att jobba efter på den tiden.
1 och 5:an blir till 4:an och 1:an i en sådan situation och därmed är inte heller det en självständig stämma då den övertar stämman i kvintens roll.
Ett kvintsteg innebär dessutom att alla stämmorna tillsammans, i en molltonart, bildar ett dominant 7 ackord, vilket är uppbyggt av just tritonusförhållanden, vilka ju var förbjudna av kyrkan under medeltiden.
I durtonart blir motsvarande steg ett maj eller ett maj7 ackord. Detta stämmer då inte in modalt, efter kyrkotonarternas harmonisering. Dessutom kan man även se maj7 ackordet som I ackordet då det innhåller samma toner. Det tillför alltså ingenting att göra på så vis utan man kan lika gärna, för enkelhetens skull och för att varje stämma skall förbli självständig vara kvar på I ackordet en takt till.
Idag använder sig dock moder tonal teori, bl a Peter Westgaards (byggd utifrån Shenkeranalysen) sig av detta förhållande och använder istället inga dominanta ackord. p5:an blir där då till ett Cmaj ett Emaj taget 3 en oktav nedanför ursprungs 3:an följt av 1,5,7. För att det skall stämma in bättre spelar man det dock som ett Cmaj7 utan bas/rot. Det börjar alltså på ett G vilket är C:s p5. Begreppet ackordsfamiljer finns f ö inte i den moderna tonala teorin.
Man håller sig dessutom kromatiskt inom låtens tonala centrum och inte som i modal teori till skalor och tonarter.
Låter för djävligt och är förvirrande om ni frågar mig fast tanken är att enklare bygga mer linjära, mjukare (genom kromatik) succesioner till progressioner, vars ackord inte innehåller någon naturlig dissonans. Den får man genom användandet av kromatik om nu önskar sig det. På så vis erhåller man en mjukare harmonik i progressionerna passande till melodin/succesionen byggd på samma teoretiska grund. Okey, erkännes att vissa kompositörer och musiker använder det genialiskt och det kan , i mina öron, låta bra och inte förrvirrande,-delvis.
Begreppet tonal musik, vilket är ett förvirrande nog är ett modernare ord för modal musik/teori , har inget med tonal teori och den musikformen att göra. Tonalitet brukar också användas om modala förhållanden och avser tonart. Förvirrande tycker jag och använder de gamla begreppen. Ville bara belysa att stämföringens klanger, felaktigt använda, mynnat ut i en del av en musikteoretisk form.
Den "Linjära jazzen." ofta uppbyggd som den klassiska stämföringen i fråga om ackord och melodier, utan dominanter och med musica ficta/kromatik och med stämföringens regler, av ovan nämnda orsaker (utom det kyrkliga förbudet då,såklart.) men med tonala centra´s/centrum istället för tonarter.
Pan-tonalitet är släkt med modal teori och harmoni men det finns inga predominanter eller dominanter. Det finns därför ingen klar pivot funktion och modulationerna kommer därför tätt och utan förvarning, enligt mig. Trots ackordsharmonierna byggs ändå efter kyrkotonarternas, modal teori´s, harmoniseringar från skalorna, utom dominanterna vilka som förstått istället är maj eller moll ackord istället. Spänning, dissonans erhålls genom toner som kromatiskt förbinder skalorna till ackorden. Det finns ingen tonart utan man håller sig till tonala centra´s/centrum. Det säger sig självt att även här använder man sig av kromatik snarare än av bestämda modus för att få det att stämma.
Populärt inom tidig jazz och Four Winds av Dave holland är skriven med pan-tonal teori.
Ett slags föregångare till modern tonal teori men ändå med rötterna i modal teori. Personligen tror jag att sidesteppin utvecklades mycket p g a pan-tonal musik. Men jag kan ha fel i det. Är ingen musikhistoriker och glömmer jämt namn och årtal samt låttitlar även om jag rent teoretiskt kan, om än vagt, förstå utvecklingen och varför de började att spela på ett nytt sätt.
Pan-tonalitet vilken som bluesen, vilken inte har några kadenser (blir så trött när folk förklarar blues med tonika, subdominant och dominant)utan som var ett nytt sätt att spela och förstå musik på, talar om statiskt respektive dynamiskt capo istället.
Medan man inom bluesen talar om mediantik talar den moderna tonala teorin om paralelltonarter där den modala teorin talar om inversioner.
Ser ut, i mina ögon och låter som-i mina öron, att ha varit en blandning av modal teori, blues teori samt tonal teori antagligen tillkommen då de lyssnat på fullständiga klassiska reharmoniseringarmen inte förståt, eller kanske förstod men förenklade modernt, den klassiska fullständiga reharmoniserings teorin. Menar dock att även pan-tonalitet härstammar delvis från regler och regelbrott emot klassisk stämföring och därför ersattes dominanterna med maj eller moll ackord. Att man undviker tritonusförhållanden beror här inte på något medeltida kyrkligt förbud utan snarare på en form av reharmonisering där man vill ha ett sound utan dissonans i progressionen.
I vilket fall så var det nytt och spännande när det kom och pan-tonalitet fick ju några sånger som idag är jazzklassiker. Soundet var mer smooth, liksom linjär jazz´s sånger kan låta.
Stilen "Smooth jazz" stammar dock från modal jazz.
mvh