Gissar på att det är som gitarrstämmor där stor eller liten 3: alltid går bra.
Det är det vanliga.
Flyttar man ett ackord eller en ton en liten eller stor ters beroende på
hamnar man på paralelltonarten vilken är 3;an eller 7:an. Det kallas för att använda "mediantik".
Det är viktigt då det visar att även septiman,7:an i ett ackord visar om det är dur eller moll.
Att börja en kvint upp istället, på 5:an alltså tycker jag ger dålig effekt och är onödigt. Då
låter det bättre unisont tycker jag fast stämman kan ligga en oktav högre. Därför väljer jag bort
den, 5;an som alternativ.
Även 3;an som ju är vanlig men onödig som vi nyss sett. Den kan alltså också väljas bort.
7:an däremot är användbar och vanlig, okey visst - men inte lika vanlig som 3:an och 5;an.
Vill man ha ett mer neutral, fusionaktigt sus sound går det ju alltid att börja med på 2: för andra stämman
men det är inte vanligt och 4:an för tredje stämman.
Vanligare är då enbart ett tritonussprång upp-där ligger då 4:an alltså och det låter alltid bra tycker jag. Låter likadant som att använda två av strängarna av de fyra översta och lägga vänsterhandens finger över dem på samma band och att spela en melodi på så vis.
Häftigare är då att använda 9, 11 och 13. Då låter det inte så konstigt heller.
Alternativ om man har fler stämmor än på 1,3 och 7:an. Har man 7:an med kan man även ta bort stämman på 3;an då 7:an också anger dur eller moll. Då tycker jag det är jättefint att använda 9, 11 och 13.
Så här tar jag enkelt ut stämmor för gitarr:
Arpeggios (en etyd av brutna ackord/brutet ackord/även harpackord ) är roligt och intressant och det går att vara påhittig och kreativ. Arpeggios och stämföring går hand i hand. Vet man hur man hittar olika arpeggion vet man hur man lägger stämmor. Använd helt enkelt samma toner som i arpeggiot som ingångstoner för de olika stämmorna !!!
Man har många alternativ att skapa orginella stämmor på med klassisk teknik/modal teori. Det är enkelt och här är de sorter arpeggion jag använder mest, inte svåra alls utan mest basic´s;
Använder dessutom mest 7,9,11 och 13 när jag spelar arpeggio över att ackord även om det är ett vanligt 7-ackord eftersom det är enklast. Låter great !!! Men det finns fler enkla alternativ; jag t ex letar efter molltersen i ett dur ackords toner och efter durtersen i ett moll ackords toner ibland. Det sistnämnda finns med i Berklee Uni kurs Jazzguitar 102 syllabus där de beskriver två olika durarpeggion över m7-ackord. Annars ser jag den tekniken mest som att man använder sig av mediantik helt enkelt.Två olika synsätt och ursprung på samma teknik.
Det är vanligt att man gör så över t ex dom7 ackord/V7 ackord eller s k "Bluessevens" i blues och i jazz där t ex 9,3 och 11 utgör en mollters i det dominanta ackordet och 9, 11 och 13 en durters som inte består av ackordets 1,3 och 5. Lägg sedan till nästkommande ackordton också för att inte arpeggiot skall låta som en enkel treklang.
Fungerar utmärkt om man räknar tonerna som i ett fullständigt ackord; 1,3,5,7,9,11 och 13. Då spänner du alltså samtidigt över två oktaver.
Där har du alltså två olika alternativ till dina stämmor över ett sådant, dom7/V7/bluesseven ackord t ex. Har du efter det en fortsatt diatonisk progression passar arpeggiona/stämmorna över de ackorden också men på andra sätt. Vad jag vill säga är att du inte behöver byta arpeggios för varje ackord vilket annars är vanligt att göra i början när man lär sig arpeggios. Om än - att spela arpeggios och skifta dem vid varje ackord i krångliga, avancerade ackordföljder som inte en skala kan "outline" är dock en god lösning för sådan teknik antagligen det som den övningen/etyden syftar till i användningsområde i slutänden.
Men du kan alltså även hålla kvar licket på arpeggiot´s 4 toner över en hel diatonisk ackordföljd och det utan att använda dess treklangs tre första toner eller 7 ackords första fyra ackordtoner.
Man brukar inte vilja att stämmorna låter som i skolans nybörjarkör för terminen. Hur kommer man ifrån det utan reharmonisering men med ändå samma slutresultat ???
Jo- är stämmans melodi/succesionen dessutom uppbyggd, vilket jag antar och förutsätter, av en till progressionen passande skala, man har vanligen 7 st att välja på. Oftast fler, men i det här ex krånglar vi inte till det utan håller oss till 1:a modus. Då går det utmärkt att använda sig av arpeggiots toner att börja varje stämma i trots att inte bastonen/grundtonen/roten, alltså 1:an finns med i arpeggiot.
Låt hellre basen börja spela och betona den tonen samt välj bort den tonen för instrumentet som spelar ackord. Alltså-skippa roten/bastonen i ackordet. På så sätt erhåller du ett luftigare sound och det låter som mer rymd/rum mellan instumenten. Inga toner kolliderar. Tekniken kallas för "spacing".
Du behöver alltså inte reharmonisera och lära dig harmonik, om du inte vill, utan kan enkelt använda dig av arpeggios på detta sätt istället samt spaceing med ung samma resultat som vid en reharmonisering enligt den strikt klassiska skolan rent melodimässigt. Grundläggande. Att enbart göra så här blir nog snabbt litet tjatigt och tråkigt. Det fler sätt att reharmonisera på och harmonik och reharmonisering är spännande ämnen att fördjupa sig i. Mycket av det går att applicera på finurliga sätt vid stämföring i ett musikstycke.
Jag antar att vi inte talar om fugor, vilket är ett för svårt område för mig och jag har "fel" teoretiska plattform för att förstå dem rätt. Blir osäker när ni diskuterar tredjestämman en kvint upp.
Tycker dock det är intressant att lyssna på och att läsa teori ur en annan synvinkel. Shenker analysen är det jag tänker på närmast.
I vilket fall liknar den stämföring ,treklangens toner i ordning, ni beskriver hur man grundläggande gör för stämmorna i subjektet, kallat dux i fuga.
Men ändå-de, treklanger och dess toner, används väl ganska sällan i praktiken utom grundskolans väggar där Broder Jakob är skolexemplet utom främst i solon då man inte vill ta för "stora" ackord eller riskera konstiga superimpositioner och inte behöver färga med skalans karaktärston, men ändå vill ha en fylligare ton och litet mer klang på vissa toner.
Jag börjar alltså sällan ett arpeggio på 1:an och fortsätter aldrig med att helt sonika spela skolexemplet och dess vanliga efterföljande 3:an,5;an och 7:an.
Matt Warnock skriver på sin site om att man även kan använda dimskalans intervall. Börjar alltså på 2;an eller 9:an i moll och på 7:an eller på b1 tonen i dur. Spelar då 5:an eftersom det då är b5 till arpeggiots första ton och karaktärston för dim skalan/ackord. Och det passar i ett fullständigt dur eller moll ackord. Har testat nån gång-det låter bra, verkligen jazz men just jag gillar Berklees variant/att använda mediantik bättre just nu f t.
.
Använder också alltid 4 toner istället för tre i mina arpeggion. Det finns andra tillfällen där jag utnyttjar triplets på gitarr istället för vid just arpeggion. Gillar 8:ondelar vid arpeggion och fyra toner är perfekt.
Ett råd är att anpassa antalet stämmor efter takt; tvåtakt-två stämmor, tretakt-tre stämmor 4 takt- fyra stämmor e t c för att göra det enkelt och inte förvirrande för lyssnaren.
Gissar att det fungerar även för sång om man vill vara litet kreativ och orginell men hur man mixar sång och dess olika stämmorna är ett mysterium för mig. Har fullt upp med att mixa gitarrer....
Hoppas att jag inte rörde till det utan att någon snappade upp något nyttigt och användbart tips istället.....
Följer tråden med spänning - den har en bra och intressant frågeställning.....
mvh
