Ja du kära 90-tal! Detta årtionde började med en svår identitetskris. 80-talet var så enkelt för en liten sparvel som man var då. Antingen var man synthare eller hårddrockare. Självklart var jag synthare och det räckte mer än väl, det fanns inga behov av att försöka förstå musiken i det andra lägret. Det var tryggt! Men sakta förändrades allt och synthen och hårdrocken så som man kände igen den dog ut nästan som på en given signal när 90-talet gjorde sitt inträde och jag tappade totalt min identitet. Jag hade ingen kurs att följa längre. Hip-Hop:en blev stor och kommersiell, jag hatade hip-hop och var säker på att det bara var en fluga, snart skulle allt bli bra igen, så fort denna fluga gått över. Vi vet ju alla nu att det var lika mycket en fluga som Internet och idag finns det mycket hip-hop jag gillar (även från den tiden). Men att som tonåring förlora sin identitet är inte så kul, en ålder tillräckligt fylld av kval, identitetssökande och osäkerhet. Att då vara förvisad till MTV Greatest Hits med Paul King som gick lagom när man kom hem från skolan och att likt en zombie entonigt rabbla mantrat att "det var bättre för" var rent ut sagt påfrestande och otroligt jobbigt. Tänk att musik kan betyda så mycket, visst e de häftigt när man tänker efter. Men så här fortsatte det dag efter dag, vecka ut och vecka in och jag föll djupare ner i min tonårsdepression tills en icke så vacker höstdag 1991 när jag kommer hem från skolan och sätter på MTV som vanligt för att titta på Greatest Hits. Det är några minuter kvar innan programmet börjar och programmet före är ett program som presenterar nya låtar. Massa hip-hop skit tänker jag säkert i mitt mörka sinne och går ut i köket för att fixa till några mackor och ett glas O'boy att förtära till Greatest Hits kavalkaden. När jag står där och brer mina mackor hör jag några toner som på ett obekant vis smeker mina öron, en känsla jag inte haft på evigheter infinner sig och min puls ökar. Jag lämnar mina mackor på skärbrädan och rusar ut i vardagsrummet och fäster blicken på Tv:n. Där ser jag en kille med stripigt och till synes ovårdat långt hår manglandes en gitarr och som verkar sjunga duett med en städare av nåt slag. Videon är mörk, med gult filter, snabba klipp, och close-ups. Städaren, inser jag snart, är inte del av en duett utan bara en del av koreografin. Bandet består av tre medlemmar, den nämnda gitarristen/sångaren en basist och en trummis(som även sjunger stämmor). Jag står som hypnotiserad i vad som känns som en evighet och samtidigt som jag ser och lyssnar på denna mörka och intensiva video med tät stämming och en melodi att döda för känns det som om mitt eget mörker sakta lämnar mig och en känsla av frid infinner sig.
Där och då tror jag att jag blev musikaliskt vuxen. Jag behövde inte tillhöra en grupp som lyssnade på en specifik genre, min identitet satt inte i min musikstil eller i ett svunnet årtionde och framförallt, det var inte bättre förr, det är bättre nu, och att det är bättre nu är ett mantra som jag följer än idag. Att bestämt säga att det var bättre förr är så oerhört korkat och okreativt. Dessutom sänder det ju inte så roliga signaler till den yngre generationen. Om jag inte förstår min sons musik när han växer upp så tänker jag ta mig tid och låta han förklara vad det är som tilltalar honom och försöka förstå och förhoppningsvis själv gilla det och aldrig, aldrig, aldrig avfärda det som "dunka dunka". Jag kan faktiskt i efterhand bli både arg och ledsen när jag tänker på alla dessa gånger min pappa avfärdade den musik jag lyssnade på som skräp och "dunka dunka". Han varken ville eller försökte förstå trots att han också var musiker. Detta var ju hans förlust kan jag förstå nu, men då kändes det som ett rent personligt påhopp och jag blev sårad. (tänk på det alla föräldrar som avfärdar era barns och yngre generationers musiksmak med nedlåtande kommentarer)
80-talet skimrar fortfarande, fullt av nostalgi och odödliga pop och synthlåtar. Men 90-talet är för mig störst av dom alla. Gamla hjältar som t.ex Depeche Mode spände musklerna och bevisade en gång för alla att dom fortfarande var en kraft att räkna med och att "the best is yet to come" samt att nya hjältar uppenbarade sig som t.ex Radiohead, Jellyfish, Rembrandts, Pearl Jam, Stone Temple Pilots, Nirvana, Alice In Chains, Red Hot Chili Peppers, 22 Pistepirrko, Porno For Pyros, Björk, Blur, Dizzy Mizz Lizzy, Kashmir, Passion Orange, Fatih No More, Foo Fighters, Alanis Morissette, Rage Against The Machine, bara för att nämna några få och helt utan inbördes ordning. Visst många av dessa band började säkert redan på 80-talet men det var på 90-talet dom blomstrade.
Många av dessa artister är aktiva fortfarande idag och har banat väg för en ny våg av artister som kom på 00-talet. Vi lever i spännande tider idag där den elektroniska dansmusiken är större än någonsin och fyller arenor som tidigare dominerades av stora arenaband och artister som t.ex Coldplay. Kanske är det en fluga precis som Hip-hop och Internet, vi får se.
Det lustiga är att den där låten med det där bandet som fick mig på fötter den där mörka höstdagen -91 är varken en låt eller ett band som jag håller särskilt högt musikaliskt i dag. Men jag är dom för evigt tacksam!! Tyvärr lever inte sångaren idag så jag kan inte tacka honom personligen. Men jag har iaf tackat trummisen som spelar i ett stort rockband idag som överlevt både 90 och 00-talet.
