Jag tillhör kategorin "äldre herrar" och har hållit på med att göra musik hela livet. Från den första 25 kronors-gitarren (som målades grön för att passa in i bandnamnet) som jag köpte som 13-åring fram till den senaste senaste synten som är en DSI Mopho och som skaffades för ett par månader sedan (den är fortfarande gul).
Ett av de första banden jag var med i som 14-15-åring? kallades "Plastic Orgasm Piano Destroyers" eller något liknande (och det var inte jag som hittade på de namnet ;o). Vi var med i Pop-bandstävlingar i Malmö där jag växte upp och spelade på hem för utvecklingsstörda och sånt. Jag kan fortfarande komma ihåg hur lätt det var att göra låtar på den tiden… de bara kom rinnande på något sätt. Varför blir det svårare med åren?
Så pluggade jag i Lund och upptäckte "progressive rock" och att alla spännande band började på G. När jag gick in på Folk och Rock (den stora skivaffären i Lund på den tiden) var det alltid Genesis, Gentle Giant, Gryphon, Graf Generator, Gong och liknande jag kollade på. Snart upptäckte jag även tyska band som Passport, Kraftwerk och Tangerine Dream och började intressera mig för syntar samtidigt som jag spelade i musikteatergrupper, folkrockgrupper och divese progressive rockförsök. Tyvärr var inte spelskickligheten alltid lika hög som ambitionerna… ;o)
Under en paus i pluggandet jobbade jag på en studio i Lund. Den ägdes av en man som påstod att han även var delägare i Manfred Manns studio i England. Eftersom han lockade med att jag skulle få jobba i England lyckade han övertala mig till jobba med dansbandinspelningar, språkkurser och annat elände. De positiva var att jag fick låna studion ibland på kvällar och helger och att jag lärde mig en del om hur en 24-spårs Ampeg fungerar.
Så fick jag låna en Sony 4-kanalsbandspelare med sound-on-sound av en kompis och då var det klippt! Jag läste Popular Electronics och byggde frenetiskt små underliga ljudmanicker och gjorde skumma ljudlandskap på bandaren under långa nätter.
Färdigpluggad flyttade vi till Hultsfred ett par månader innan Rockparty hade sin första konsert i Folkets hus med band som Biffen Steks, Destroid Future och Zwän Ruth. Punken var stor i Hultsfred men de första stora konserterna några månader senare var med band som Eldkvarn, Attentat och framför allt Ebba Grön. Jag var aldrig inblandad i punkvågen men senare började jag spela med ett gäng musikanter i Hultsfred som hade den bakgrunden. Dom bildade ett folkrockband som hette Wild Rover och som under ett några hektiska år gjorde vi några skivor med småländsk irländsk folkrock och hundratals med spelningar. Vi lät nog lite som Pogues eller Waterboys och hade en sättning med banjo, fiol, mandolin, tin whistle, gitarr, bas trummor och så jag som fuskade på knappdragspel.
Visst är det häftigt att spela på den största Hawaiiscenen på Hultsfredsfestivalen med tusentals dansande och sjungande i publiken men jag tröttnade rejält på långa resor och långa väntetider. Många gånger gick vi inte på scen förrän vid 24-snåret för att genomföra en meningslös spelning där en tryckluftsborr hade funkat lika bra inför en totalfull publik.
Mardrömslånga resor i natten för att sedan kämpa upp till jobbet dagen efter fick mig att inse jag nog trivs bäst i studion och jag gick tillbaka till att göra elektronisk musik och progressive rock. Under de senaste åren pysslat med att försöka få ut det jag hör i huvudet, så att också andra också kan höra det. Attan så svårt har jag upptäckt!
Mitt senaste projekt är att försöka blanda folkmusikinstrument med elektroniska arpeggion och sånt. Starka melodier i nya rum och med andra klanger. I mitt huvud hör jag Mike Oldfield som spelar med Kebnekajse och Tangerine dream under "the Virgin years". Jo, jag vet att det är ett naivt och närmast omöjligt projekt… men jag måste bara försöka ;o)
Under åren har jag varit med på en del musikorienterade forum som KVR och SAS men ofta tröttnat efter ett tag. Av någon konstig anledning inte upptäckt Kontrollrummet förrän alldeles nyligen. Oj, det blev långt det här... sorry.
