Jäpp. Sen är ju gränsen mellan teori och praktik egentligen väldigt grumlig. Räknas blå noter i jazz som nåt som hör till teorin även om man lätt kan lära sig spela dem "rätt" utan noter?

Ett exempel på vad jag menar med att det inte begränsar är t ex så kallad "formlära", använt sedan barocken och framåt (numera ofta ganska upplöst, vad som helst är en "symfoni"). Det är helt enkelt en plan för hur man gör en viss typ av musik under den klassiska perioden, t ex sonater.
Även för att göra t ex en rock-låt använder de flesta ungefär samma form (plan):
(intro) vers + refräng + vers+ refräng + stick + refräng
och olika varianter på det här temat.
För en symfoni ser bara den här planen lite annorlunda ut, den begränsar INTE utan fungerar som ett slags riktlinjer för kompositören. (Och att hålla sig till dem anses göra det lättare att få bra resultat.)
exhibition + utveckling med variation + återgång till huvudtemat i exhibitionen + lite andra grejer

Men ni förstår nog vart jag vill komma. En musikteoretisk begränsning vore att säga vad man absolut inte får göra, tvärtom visar ju musikteorin vad som är möjligt. (Eller ökar förståelsen av vad som är möjligt.)