Kontrollrummet

Hur gör man ett bra album?

gäst · 30 · 6859

0 medlemmar och 1 gäst tittar på detta ämne.

DåligtGehör

  • Gäst
Lyssnar på Lizz Wright 'Dreaming Wide Awake' Lite som mellan Cassandra Wilson och Norah Jones. Först tycker jag det låter himla skönt. Bra röst och coola sparsmakade arr. Men efterhand känns det som det långsamma tempot på i stort sett varje låt blir lite lätt tråkigt. Jag börjar längta efter lite eld någonstans. Varför brakar aldrig något iväg ens en stund. En kvidande trumpet, en distad steelguitar? Kunde inte du och producenten lagt in  en låt i medeltempo och en lite snabbare ändå?   

Visst Norah Jones är behaglig men även där blir det för mycket av samma. Tyckte väldigt mycket om Tord Gustavsens Changing Places. Ok, den är verkligen långsam och sparsam men det kändes helt rätt och understöddes av att låtarna helt klart höll för det. Men när jag lyssnar på den senaste så känns det som det är samma grej, samma angreppsätt men inte lika roligt att lyssna på. Inget nytt händer bara att det inte känns lika starkt längre, låtarna fångar mig inte på samma sätt (ok jag har inte gett den så många chanser).

Diskuterande det med en vän. Hur kommer det sig att Varför fastnar så många i samma mönster. Hur kommer det sig att de på en konsert eller skiva inte lyckas lägga eller få till låtar så att det blir en omväxlande och riktigt intressant resa? Måste man ge ut en skiva när den inte håller måttet eller är man (musikern, producenten) helt enkelt inte kapabel att bedöma det själv?

---

Fast jag måste tillägga att både Lizz Wrights 'Dreaming Wide Awake' och Tord Gustavsens 'Being There' har mer klara kvaliteter än mitt lilla gnäll kanske får någon att tro.
« Senast ändrad: 16.07.2007, 18:42:50 by DåligtGehör »


Utloggad Zyan

  • Don Zyan
  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 929
  • I´m the Z
    • Visa profil
Jag tänker inte skivor som en helhet...jag lyssnar igenom och hittar mina favoritlåtar. Sen så lyssnar jag mer på dem än på skivan rakt igenom.
De skivor jag lyssnar på i helhet just nu är:

Guns n Roses  - Use your Illusion II
Mika - Life in Cartoon Motion
Cardigans - Long gone before daylight

Förövrigt är det enskilda spår. Tror det är för att det är som du säger, ingen bra helhet eller närmare eftertanke.


Utloggad tsmalmbe

De skivorna jag fastnar för är alltid starka helheter från början till slut. Andra skivor faller i glömska mycket snabbt.
.:: Jag mixar och mastrar din demo - ta kontakt :::: GTalk tsmalmbe@gmail.com / www.studiomjau.se / Min Soundcloud   / Mitt företag::.


Florian le Sage

  • Gäst
Oj vad svårt...
Jag själv är ju en förespråkare av kontraster vilket märks på mina 3 plattor (cd´s) jag givit ut hittills.
Detta kan dock vara ett hinder samtidigt, man håller inte linjen liksom, fast man är sin egen tanke och kreativitet trogen.
Hur skall man kunna tillfredställa publiken/skivköparna och lyssnarna i världen, det går inte tror jag...
bara för några ögonblick eller för en mindre skara i så fall, men det är för dom jag fortsätter att försöka förfina/förenkla min egen konst tills åtminstone jag blir nöjd!
Håller med om att vissa plattor är alldeles för släta och skulle behöva det där rycket eller dra igång tempot som man bevisligen har ett behov av, får ta och fixa det på nr.4...
 B)


Utloggad Wernborg

  • Administrator
  • Johnny Cash
  • *******
    • Antal inlägg: 8 449
  • Moderator
    • Visa profil
  • Soundcloud: Wernborg
Gillar också plattor med kontraster och variation. Även om artisten i vissa låtar gör små utflykter stilmässigt så finns ju alltid anslaget och tonen kvar i botten. Och nu menar jag som om E-type helt plötsligt skulle slänga in en jazzvals eller så, mer som om Bo Kaspers bland alla jazzpoplåtar skickar in en countryflirt så piggar det bara upp.

Men i skivhyllan har jag massor med skivor som jag, precis som Zyan bara lyssnar på ett par låtar på och sen skiftar jag skiva.

(vet inte om det blev On-topic egentligen, men men.....)


DåligtGehör

  • Gäst
Citera
Jag själv är ju en förespråkare av kontraster vilket märks på mina 3 plattor (cd´s) jag givit ut hittills.
Detta kan dock vara ett hinder samtidigt, man håller inte linjen liksom, fast man är sin egen tanke och kreativitet trogen.

Jo att hålla linjen kan vara en stark ingrediens eller kanske snarare en bra grund. Att ta vara på och få ut max av en kreativ strömning av idéer på något sätt sprunga ur samma källa borde väl kunna erbjuda ett rikt material. Men om det sedan fattas något eller är övermättat av något. Borde man inte då ta ett steg tillbaka och "nyktert" titta på verket med mindre förälskade ögon.

Jag märker själv hur jag under vissa perioder gör nästan samma låt i lite olika former. Fastnar i samma tempon, likartade harmonier etc.


Utloggad Hellpig

  • Häxmästare
  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 295
  • Rock and roll over
    • Visa profil
    • Have Guitar!
Bra fråga men kanske retorisk i den meningen att det egentligen inte finns något enhälligt svar, tror jag. Själv är jag en sådan som föredrar ett helt album även om jag visst lyssnar på enstaka låtar också. Men vad utgör en "bra" helhet? Har egentligen aldrig analyserat det men jag tror nog att man måste ha en vision och då är det ju antingen bandet och/eller producenten som skall ha denna. Ett fall som alltid är intressant (och det tycker jag att man kan tycka oavsett om man gillar bandet eller ej) är KISS' Destroyer - ett album som för mig och många framstår som en skiva som var före sin tid när den släpptes 1976 och som fortfarande håller. Bob Ezrin tog kommandot över bandet och såg något mer än vad de själva sett och såg till att förverkliga deras visuella image audiomäsigt. Jag tycker själv att det är hart när omöjligt att finna en hårdrocksskiva som är lika experimentell men samtidigt kommersiellt gångbar och därtill rejält varierad och med annorlunda och nytänkande (då i alla fall, jämfört med bl a med deras tidigare album) arrangemang. Personligen tror jag inte man kan analysera ut vad som utgör ett "bra album". Antingen har det "det där" eller inte... ett par exempel som funkar är för mig:

Pink Floyd - Dark Side of the Moon, Wish you were here, The Wall.
Ministry - Psalm 69
Thåström - Explodera mig 2000

och många flera.


Utloggad Emulator

  • - - -
  • Johnny Cash
  • ******
    • Antal inlägg: 8 489
    • Visa profil
Skitsvårt. Jag och ynot kläckte ju den birllianta ideen att få ihop en skiva. Har väl blivit lite så att jag som syntfjant har suttit mest med mixar och sound etc. Det är skitsvårt. Oftast blir man rätt less på låtarna efter ett tag oxo, samt hemmablind.

Man pillar på en låt i "sololäge", och hittar ett sound. Detta sound bör i mitt tycke följa med på nästa spår på skivan. inte slaviskt, men någon känsla bör följa med. kanske något trumsound, en speciell gitarreffekt (även om det är bara lite som liknar) eller kanske ett avslutande svepljud som går igen i nästa låt. Nästa låt kan sedan ta sig iväg på olika sätt. På "skivmixarna" av nr ett, två och tre på skivan (alive, fear no evil och echoes) funkar det lite så. Ett rassligt ljud samt ett par basar förljer med från 1 till två, och kaggar + ett annat svepljud följer till nummer tre. Vissa fraseringar försöker vi få till likartade, men inte FÖR lika heller.

Skitsvårt tycker jag. När vi kommer närmre i vårt projekt så funderar jag om man inte kan tanka upp skiten i sin helhet så att de som orkar :rolleyes: kan ge feedback på låtordning, intro/utro etc.


De skivor som för mig snurrar i sin helhet just nu;

Depeche mode, Songs of faith and devotion
Recoil, Unsound Methods
U2, Zooroopa.

Jag gillar skivor som likt ovanstående är en kontinuerlig resa. Den kan spreta åt alla håll, men hittar tillbaka till sist.

På ngt sätt....
https://soundcloud.com/secondary-protocol


Utloggad Larsson

  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 169
    • Visa profil
    • Larsson´s Musik
jag lyssnade på hela skivor som barn..men det berode nog till största del på att det var just LP skivor jag orkade inte byta varannan låt utan satte helt enkelt på sida B efter A..
men nu för tiden plockar jag bara de låtar jag gillar & varför inte?
jag kan inte komma på en enda skiva som håller fullt ut..

det är som att om en artist får en snille blixt så blir han/hon geni förklarad
vilket nog är missvisande,man borde helt enkelt glädjas åt snilleblixten men inte ta för givet att det finns mer där den kommer ifrån!

det känns som artister är hungriga & strävar efter att lyckas & sedan lyckas man,och därefter handlar det bara om att bräcka det man gjort tidigare,vilket sällan uppnås enligt mig!
och en skiva är lite samma sak fast i mindre skala..
så krasst ser jag på det & plockar därför bara ut snilleblixtarna!! :P

fast det finns ju undantag som bekräftar regeln åxo..sorry om jag gick OT nu :)
http://www.soundclick.com/bands/page_music.cfm?bandID=122284


Utloggad jahala

  • Nykomling
  • *
    • Antal inlägg: 12
    • Visa profil
Har ikke noe svar hva som kan "make or break" et album.

Men de eneste albumene jeg klarer å høre på fra start til slutt er:

U2 - Achtung baby
Leftfield - Leftism
Bel Canto - Shimmering, warm and bright
Mute math - Mute math (med unntak av en låt som gjør meg suicidal)


- J.



Florian le Sage

  • Gäst
Hela och fina album, såsom i ungdomens tid är ju mer sällsynta idag tyvärr, jag kommer osökt att tänka på Pink Floyd-Wish you were here/Led Zeppelin=allt i princip/Zappa massvis/Beatles-Abbey road-Revolver-Rubber soul/The Who-Who´s next/Jethro tull-Aqualung m.fl i evighet amen!
 B)


Utloggad tsmalmbe

Who - Tommy
Hela Roger Waters produktion
En hel del av Bossens äldre produktioner
.:: Jag mixar och mastrar din demo - ta kontakt :::: GTalk tsmalmbe@gmail.com / www.studiomjau.se / Min Soundcloud   / Mitt företag::.


DåligtGehör

  • Gäst
Jag tror inte heller att det finns ett svar som gäller för allt. Det finns album, konserter, sviter som mår bäst av en rätt sammanhållen känsla och det finns det som på ett bra sätt kan variera uttrycket ganska mycket utan att tappa bort sig.

Visst kan man plocka russinen ur kakan. Så blir det ju med många plattor. Men på något sätt är det ändå skillnad på att inte lyckas göra "tillräckligt många bra låtar" för ett album och på att mer eller mindre fastna i ett uttryck. Må vara full speed hela tiden eller väldigt långsamt eller vad som helst.

I den klassiska traditionen fanns det mer eller mindre inbakat att man skulle variera sig. En eller två snabba och sedan en långsammare osv. Visst kan dessa olika former bli en väl rigida men talar ändå om nödvändighet av variation.


Utloggad Wernborg

  • Administrator
  • Johnny Cash
  • *******
    • Antal inlägg: 8 449
  • Moderator
    • Visa profil
  • Soundcloud: Wernborg
Glömde Rush.

Deras plattor Farewell to kings, Hemispheres och Permanent Waves är snarare sådana att de måste lyssnas på i sin helhet än att man duttar ut nån låt sådär, nu i cd-tider.

Nä, fram med schyssta lurar, päsa ner i gungstolen, hälla upp en dubbel whiskey, sen hoppas på att nån vill vända på vinylen när halva gått så man slipper resa sig.


Utloggad MrPhil

  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 350
    • Visa profil
Varför fastnar så många i samma mönster? Måste man ge ut en skiva när den inte håller måttet eller är man (musikern, producenten) helt enkelt inte kapabel att bedöma det själv?
Det handlar om säkra kort. Funkade det innan så kan det funka igen - ist för att chansa på nåt oprövat.
Dessutom, funkade det innan, så betyder det att det är bra, alltså är jag bra, o det jag gör är alltså bra för att det är jag som gör det. Alltså är det jag gör bra. Punkt.


Utloggad Light Head

  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 102
    • Visa profil
Nu var det ett bra tag sedan jag köpte en CD, det finns ju f-n ingen butik som är välsorterad längre i Göteborg!

Men om jag inte visste vad jag ville ha så brukade jag fråga någon, vem som helst i butiken... kund eller anställd spelade ingen roll! Frågan löd -> "kan du rekommendera en platta där du tycker att samtliga låtar är bra?!!". Ofta så fick de sig en tankeställare för det är inte så många plattor där samtliga låtar är bra. Det blev mycket Pink Floyd, Zeppelin, Rush.. och så vidare.

Går man in på något ställe som säljer CD i dag och frågar expediten (som förmodas kunna en del om musik???!!!) så blir svaret "senaste Absolute dance är grymt bra..." eller "om du inte har hört Magnus Ugglas senaste så tycker jag du skall köpa den..".

Så frågan som är upphov till alla dessa svar är mer än väl berättigad. Det verkar ju som om det inte är vinst på bra musik!

Ett bra album, 5 regler som måste följas
1. Stora bröst
2. Stringtrosor, glittriga as-tajta röda extremt lågt skurna pants, bara BH
3. Stora bröst
4. Blond
5. Preset-groove från någon "cool" loop/groovebox

Om man inte har en standard loop eller groovebox så går det lika bra med ännu större bröst....

Good luck out there guys.....



Utloggad Linkowich

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 458
    • Visa profil

Är det inte egentligen så enkelt som såhär: Låtarna, låtarna, låtarna.

Jag tror att alla knep och knåp med röda trådar, koncept och teman och annat faller platt om inte materialet håller.

De plattor jag håller som riktiga höjdare innehåller till största delen riktigt bra låtar... om de nu har några fillers så är de inte för dåliga eller för många.

Sen gäller väl samma saker för ett album som för allt annat: håll det dynamiskt för att det ska vara spännande genom hela resan (och då pratar jag inte dynamik som i starkt/svagt även om det såklart är en del). Variera tonart, tempo, instrumentering, känsla...
Låt vissa element hålla ihop helheten, och variationerna ge delarna identitet.

Haha vad pretto det här blev... Förlåt  :lol:


Utloggad Light Head

  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 102
    • Visa profil
Hallå där Linkowitz,, du kan ju inte komma här å verka som om du är bättre än oss andra.... ;-)


Utloggad Linkowich

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 458
    • Visa profil
Hallå där Linkowitz,, du kan ju inte komma här å verka som om du är bättre än oss andra.... ;-)

Jomen "det e' inte lätt att va' ödmjuk ... när man är felfri som jag"  :lol:

« Senast ändrad: 01.06.2007, 15:02:25 by Linkowich »


DåligtGehör

  • Gäst
Citera
Det handlar om säkra kort. Funkade det innan så kan det funka igen - ist för att chansa på nåt oprövat.
Dessutom, funkade det innan, så betyder det att det är bra, alltså är jag bra, o det jag gör är alltså bra för att det är jag som gör det. Alltså är det jag gör bra. Punkt.

Jo "Funkade det innan så kan det funka igen" är nog i en del, kanske de flesta, sammanhang en stor del. Men i mindre kommersiella, mer konstnärligt inriktade blir även de ofta så bekväma?


Citera
Är det inte egentligen så enkelt som såhär: Låtarna, låtarna, låtarna.

Jag tror att alla knep och knåp med röda trådar, koncept och teman och annat faller platt om inte materialet håller.

Håller med. Materialet måste vara riktigt starkt.

Citera
Sen gäller väl samma saker för ett album som för allt annat: håll det dynamiskt för att det ska vara spännande genom hela resan (och då pratar jag inte dynamik som i starkt/svagt även om det såklart är en del). Variera tonart, tempo, instrumentering, känsla...
Låt vissa element hålla ihop helheten, och variationerna ge delarna identitet.

Knappast pretto. Låter helt riktigt, men borde man inte lyckas med detta i större utsträckng, det låter ju rätt lätt  ;)


Utloggad Overkill

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 157
  • Jag är bäst.
    • Visa profil
En bra början är att inte lägga singlarna/de "bra" låtarna först. Till exempel Nirvanas Nevermind med Smells Like Teen Spirit, In Bloom och Come As You Are som de tre första spåren. (Nu ska jag väl kanske tillägga att jag föddes samma år som den släpptes så jag vet inte vilka som är singlar men jag är relativt säker på att #1 och #3 var det.)

Jag tycker att man kan blanda musikstilar och liknande - så länge man har kvar bandets "själ" i alla låtarna och att låtarnas respektive sound hänger ihop. Behöver inte vara samma gitarrljud, samma stämning på trummorna utan samma atmosfär. Fool in the Rain hade kanske inte passat på I och Police Helicopter hade kanske inte passat på Stadium Arcadium. Själen finns där men inte soundet.
Maybe. Maybe not. Maybe fuck yourself.

http://www.myspace.com/janiceprix


Utloggad MrPhil

  • Idol
  • ****
    • Antal inlägg: 1 350
    • Visa profil
Citera
Det handlar om säkra kort. Funkade det innan så kan det funka igen - ist för att chansa på nåt oprövat.
Dessutom, funkade det innan, så betyder det att det är bra, alltså är jag bra, o det jag gör är alltså bra för att det är jag som gör det. Alltså är det jag gör bra. Punkt.

Jo "Funkade det innan så kan det funka igen" är nog i en del, kanske de flesta, sammanhang en stor del. Men i mindre kommersiella, mer konstnärligt inriktade blir även de ofta så bekväma?
I mindre kommersiella sammanhang styr andra framgångsparametrar som  man vill leva upp till: ett rykte, en förväntan, en image etc. Det enda som bräcker detta skulle väl isf vara en kommersiell framgång ;)


Utloggad dede

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 240
    • Visa profil
    • 80-talsinspelningar
Ett problem tror jag att cd-formatet innebär eftersom albumen tenderar att bli för långa. Man tror att publiken vill ha valuta för pengarna och slänger upp 60 minuters material. Jämför med t.ex lyckade album som Zappa´s Apostrophy som klockar in runt trettio minuter.  Ville man ha rejäl amplitud på vinyltiden så skulle man helst hålla sig under 40 min. Så var man mer benägen att sovra bland det inspelade materialet och bara ta med det bästa. Sen görs ju mycket av hitlistealbumen efter principen Hitten + utfyllnad. Gäller t.ex For non Blondes som gjorde en kanonlåt som blev en världshit medan albumet i övrigt är hur blekt som helst. I motsats till t.ex Gun´s and Roses "Apetite for Destruction" där varannan låt är en listvältare. Det känns som det är mer ovanligt idag än i rockens ungdom. Ta tex ett tidigt Stonesalbum så innehåller det säkert 5-6 klassiker. Jämför med ett ur deras senare produktion. Hur många låtar blir historiska där? I bästa fall en. Fast man får ju femtiofem minuters musik istället för trettiofem :wacko:.
Samma fenomen i skönlitteraturen. Dagens storsäljare ska helst ligga på 600 sidor för att ge valuta för pengarna. Gårdagens klassiker är oftast betydligt blygsammare till omfånget. Men tätare i innehåll. Hur många av dagens mastodontböcker läser man mer än en gång? Klassiker som Raymond Chandler kan i princip läsas om varje sommar.
Lite mer självkritik hos artisterna och fram med saxen och släpp bara det som verkligen håller. Och ner med längden. Blir mitt recept
Max 300; tecken återstår


Utloggad Magpie

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 59
  • Sillstryparslaktarn
    • Visa profil
Utfyllnadslåtar känns som ett nödvändigt ont som man inte ska behöva genomlida.
Självklart är det som bäst när en skiva håller från början till slut, men det är lätträknad skara.
När jag spelar av skivor av kompisar har jag inga problem att bara välja ut godbitarna.
Här flippar vissa ur och menar att du kan för fan inte bara spela av några låtar, då har du ju inte hela skivan!
Personligen avskyr jag att styras av kompletttänkandet, det är ju låtarna som är viktigast.
(Undantaget är att jag faktiskt vill ha ALLA låtar av favvobanden, även de dåliga  ^_^)
När jag har fullt med bra låtar på en skiva så spelar ordningen inte så stor roll och man slipper tänka,
å nej, inte den här låten nu.
Någon som gör likadant?  :ph34r:  :)
Ljudexempel med min stratocaster och pod-xt: http://www.speedyshare.com/523743472.html


Utloggad Overkill

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 157
  • Jag är bäst.
    • Visa profil
När jag har fullt med bra låtar på en skiva så spelar ordningen inte så stor roll och man slipper tänka,
å nej, inte den här låten nu.
Någon som gör likadant?  :ph34r:  :)
Enda gången jag tänker så är när jag har satt på Shuffle på iPoden och det kommer någon låt som är sista spår på skivan och har en "extra" låt - Compliments av Bloc Party eller Pause It and Turn It Up av Biffy Clyro. Men en annan sak det kanske :lol:

Jag kan ju säga att jag är en av de där som menar att man inte bara kan lyssna på enstaka spår från band. Folk som liksom säger "Jag älskar verkligen Red Hot Chili Peppers! Typ mitt favoritband just nu!" och man frågar "Vilken är din favoritskiva då?" och de svarar "Öhh, skiva? Nä, alltså, jag lyssnar bara på Snow (Hey Oh)!". Blir en redig suck och personen får stämpeln idiot direkt.

Jag gillar skivor där låtarna på något sätt går ihop med varandra. Behöver inte vara så avancerat som Scenes From A Memory utan det kan vara simpelt som Transatlanticism av Death Cab.

Jag skrev det i mitt inlägg här ovanför att det är viktigt med ordningen på låtarna så att intresset hela tiden hålls uppe och jag måste säga att på den punkten har Guns N' Roses verkligen lyckats.

Maybe. Maybe not. Maybe fuck yourself.

http://www.myspace.com/janiceprix


Utloggad Magpie

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 59
  • Sillstryparslaktarn
    • Visa profil
Jag kan ju säga att jag är en av de där som menar att man inte bara kan lyssna på enstaka spår från band. Folk som liksom säger "Jag älskar verkligen Red Hot Chili Peppers! Typ mitt favoritband just nu!" och man frågar "Vilken är din favoritskiva då?" och de svarar "Öhh, skiva? Nä, alltså, jag lyssnar bara på Snow (Hey Oh)!". Blir en redig suck och personen får stämpeln idiot direkt.

RHCP hör förvisso till favvobanden (mest det tidiga materialet)  :P
Men visst, endel band ger jag blanka fan i, förutom just den där låten.
Oftast pratar vi slätstrukna band som ibland överträffar sig själva.
Jag tycker mest synd om den personen som måste ha allt av ett sånt band.
Men habegäret och samlarmanin är ibland ett fruktansvärt starkt fenomen som drabbar oss.
Jag har bara drabbats lindrigt  :rolleyes:
Ljudexempel med min stratocaster och pod-xt: http://www.speedyshare.com/523743472.html


Utloggad Jari

  • Nykomling
  • *
    • Antal inlägg: 19
    • Visa profil
Nu var det ett bra tag sedan jag köpte en CD, det finns ju f-n ingen butik som är välsorterad längre i Göteborg!

Men om jag inte visste vad jag ville ha så brukade jag fråga någon, vem som helst i butiken... kund eller anställd spelade ingen roll! Frågan löd -> "kan du rekommendera en platta där du tycker att samtliga låtar är bra?!!". Ofta så fick de sig en tankeställare för det är inte så många plattor där samtliga låtar är bra. Det blev mycket Pink Floyd, Zeppelin, Rush.. och så vidare.

Går man in på något ställe som säljer CD i dag och frågar expediten (som förmodas kunna en del om musik???!!!) så blir svaret "senaste Absolute dance är grymt bra..." eller "om du inte har hört Magnus Ugglas senaste så tycker jag du skall köpa den..".

Så frågan som är upphov till alla dessa svar är mer än väl berättigad. Det verkar ju som om det inte är vinst på bra musik!

Ett bra album, 5 regler som måste följas
1. Stora bröst
2. Stringtrosor, glittriga as-tajta röda extremt lågt skurna pants, bara BH
3. Stora bröst
4. Blond
5. Preset-groove från någon "cool" loop/groovebox

Om man inte har en standard loop eller groovebox så går det lika bra med ännu större bröst....

Good luck out there guys.....


Du skrev stora bröst 2 gånger...
Jari


Utloggad Overkill

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 157
  • Jag är bäst.
    • Visa profil
Jag kan ju säga att jag är en av de där som menar att man inte bara kan lyssna på enstaka spår från band. Folk som liksom säger "Jag älskar verkligen Red Hot Chili Peppers! Typ mitt favoritband just nu!" och man frågar "Vilken är din favoritskiva då?" och de svarar "Öhh, skiva? Nä, alltså, jag lyssnar bara på Snow (Hey Oh)!". Blir en redig suck och personen får stämpeln idiot direkt.

RHCP hör förvisso till favvobanden (mest det tidiga materialet)  :P
Men visst, endel band ger jag blanka fan i, förutom just den där låten.
Oftast pratar vi slätstrukna band som ibland överträffar sig själva.
Jag tycker mest synd om den personen som måste ha allt av ett sånt band.
Men habegäret och samlarmanin är ibland ett fruktansvärt starkt fenomen som drabbar oss.
Jag har bara drabbats lindrigt  :rolleyes:

Mjo, bara för att man gillar Boten Anna köper kanske inte hans album eftersom det består av bara utfyllnadslåtar. Men med "riktiga" band så tycker jag att man bör göra det. B)
Maybe. Maybe not. Maybe fuck yourself.

http://www.myspace.com/janiceprix


Utloggad Fredrik Karlsson

  • Talang
  • **
    • Antal inlägg: 325
    • Visa profil
Om man lurar sig själv att det är en singel låt man skriver och mixar varje gång man skriver en låt så borde alla låtar som hamnar på albumet bli bra.
Min musik på Myspace:
www.myspace.com/carsonscar


DåligtGehör

  • Gäst
Ett problem tror jag att cd-formatet innebär eftersom albumen tenderar att bli för långa. Man tror att publiken vill ha valuta för pengarna och slänger upp 60 minuters material. Jämför med t.ex lyckade album som Zappa´s Apostrophy som klockar in runt trettio minuter.  Ville man ha rejäl amplitud på vinyltiden så skulle man helst hålla sig under 40 min. Så var man mer benägen att sovra bland det inspelade materialet och bara ta med det bästa. Sen görs ju mycket av hitlistealbumen efter principen Hitten + utfyllnad. Gäller t.ex For non Blondes som gjorde en kanonlåt som blev en världshit medan albumet i övrigt är hur blekt som helst. I motsats till t.ex Gun´s and Roses "Apetite for Destruction" där varannan låt är en listvältare. Det känns som det är mer ovanligt idag än i rockens ungdom. Ta tex ett tidigt Stonesalbum så innehåller det säkert 5-6 klassiker. Jämför med ett ur deras senare produktion. Hur många låtar blir historiska där? I bästa fall en. Fast man får ju femtiofem minuters musik istället för trettiofem :wacko:.
Samma fenomen i skönlitteraturen. Dagens storsäljare ska helst ligga på 600 sidor för att ge valuta för pengarna. Gårdagens klassiker är oftast betydligt blygsammare till omfånget. Men tätare i innehåll. Hur många av dagens mastodontböcker läser man mer än en gång? Klassiker som Raymond Chandler kan i princip läsas om varje sommar.
Lite mer självkritik hos artisterna och fram med saxen och släpp bara det som verkligen håller. Och ner med längden. Blir mitt recept

Tror du har en klar poäng där. Man känner sig "tvungen" att fylla ut, fylla på fast man kanske inte har tillräckligt intressant material.