Jag heter Daniel Gustafsson, men när internet-paketet damp ner i brevlådan för några år sedan, och det var dags att döpa emailadressen, ja då snurrade Yes -
Yessongs i CDspelaren. Resten är historia.
Varför lyssnar en ung man på 1990talet på Yes? Jag skyller på MTV och kommersiell radio, som effektivt tvingade mig leta efter musik som inte långsamt geggar ihop min hjärna. Idag har en del damm samlats över mina progrockplattor (Genesis, King Crimson, Hatfield and the North, Magma, Univers Zero, Henry Cow, Crucis, National Health, Atoll, Banco, Bo Hansson, The Muffins, U Totem, Gentle Giant, Anekdoten, Van Der Graaf Generator, Can, Happy the Man, Happy Family, Steve Hillage, Gong, Mats och Morgan, Landberk, Änglagård, Renaissance, Art Bears, Standarte, Spock's Beard, Trettioåriga Kriget, Gilgamesh, Caravan, Matching Mole, P.F.M., Etron Fou Leloublan, Blast, Present, Thinking Plague, Sammla Mammas Manna, Univeria Zekt, Zao), men fortfarande drömmer jag mig ibland tillbaka (till 1970- OCH 90talet) med hjälp av denna vortex av spännande musik.
Frank Zappa är ett annat kapitel hos mig. Han är stor, både som kompositör och gitarrist. Och tänkare. Och satiriker. Och frihetskämpe. Nämnde jag att jag gillar hans gitarrspel?
Mike Oldfield fick mig att vilja spela in LPsids-långa instrumentala stycken utan hjälp av andra musiker. (Be careful what you wish for

)
Jag spelar gärna in musik hemma. Då måste jag använda datorn som bandare, men jag envisas med att använda "icke-digitala" intrument. En vst-flygel är väl förvisso ett riktigt instrument, men ni förstår vad jag menar med riktiga instrument. Saker som kan mickas upp. Nu faller det sig så att jag även fascineras av "indie"estetik; lo-fi musik och dess inspelningsideal. Jag förlorar mig lätt i knastret och bruset från alla Elephant 6 band, Pavement, Sebadoh, Elliot Smith, Guided By Voices, Eric's Trip, Liz Phair, Julie Doiron, Lois, Breeders, Helium, Honey Is Cool (många tjejer märker jag nu!), Sonic Youth, Yo La Tengo. De är alla autentiska (som det heter).
Jazz är en annan historia. Eftersom jag kom till jazz från rockhållet har den elektrifierade jazzen en särskild vilstol i mitt hjärta. Det går bara inte att övervärdera vad Miles Davis gjorde för jazzen på 1960talet. Love it or hate it, han tvingade hur som helst fram ett nytt sätt att närma sig improvisation. Instrumentonani tråkar mig mycket, men artister och band som Brand X, Area, Arti E Mestieri, Perigeo, Weather Report, John Abercrombie, Herbie Hancock, Billy Cobham, Mahavishnu Orchestra, Medeski Martin & Wood, Bill Bruford, Return To Forever, Tony Williams, Dzyan, Fläsket Brinner, Etna, Bill Frisell, Jaga Jazzist, Goran Kajfes, Pat Martino, Pat Metheny, John Scofield, Musica Urbana, Sonny Sharrock, David Torn, Tribal Tech, och Soft Machine gör det lätt att gilla jazzrock.
Sist men inte minst på min lista över influenser hittar vi Arnold Schönberg, och i viss mån även Igor Stravinsky och Paul Hindemith. Alla duktiga kompositörer som en vacker dag kanske når upp till de svindlande kompositoriska höjder som för tillfället är bebodda av endast en man: Frank Zappa
