Så du räknar hur många timmar du lägger ner på en låt, är inte det deprimerande...?
Ja, den här har man hört förut, men kanske bara första delen?
Pianot låter verkligen bra överlag. Både i klang och hur det spelas. Börjar se pianisten framför mig, och inte som förr - pianolan.
Älskar partiet vid 233 och framåt.
Cellon låter bra och naturlig förutom att den låter väldigt nämre och fylligare när den kör pizz. Låter inte som samma instrument utan mer likt en kontra.
Oboen lämnar vi därhän, den låter inte så mycket så mycket så man störs på den heller.
Violinen är knepig. Finns ett par sura toner vid 30-40s, ett c tror jag det är, spelas två gånger och låter ganska illa. Spiccatot vid 290 låter heller inte bra, där går det snabbare än vad samplingarna klarar av... Men i övrigt spelar Lass ut andra bibliotek vad gäller naturtrogenhet på solostråk. Man tänker långa stunder inte på att det är samplingsbaserat.
Klangmässigt tycker jag allt hänger rätt bra ihop.
Harmonierna är supertonala och harmoniska. Som Asti påpekar är det milsvid skillnad i balanseringen av mix och instruments velocitynivåer i denna, jämfört med tidigare låtar.
Kompositionen är inte dum. Jag tycker det blir lite rörigt när allt går samtidigt som runt 70s. Snygga tempoväxlingar. Andra stycket känns lite långt och ackordsbyten känns inte som de följer någon riktig plan. Eller rättare sagt, jag ser inte strukturen, den finns säkert där. Ser att cykeln skriver om tre sdelar. Jag uppfattade bara två partier.
Men känslan jag får är renässansmusik. Gillar.
Jag gillar avslutningen också, annorlunda stuk, men för mig skulle lika gärna kunnat sluta en runda tidigare, där sustainpedalen hålls ned första gången.
