En balanserad kabel (som det ju är till mikrofonen) påverkas minimalt av störningar utifrån, så egentligen spelar det ingen större roll för ljudet.
Jaså. Jag som precis börjat fundera på att skaffa en eller två riktigt bra mickkablar att användas Neumann och Mico vid sångpålägg. Minns att den numer försvunne Analogfreak diskuterade om kablar med bättre koppar eller nåt sånt. Är det onödigt?
Det blev visst ett ganska långt inlägg - sorry...
Allt snack man ser om "syrefri koppar", är marknadsföring-BS eftersom det inte finns kabel som inte är "syrefri". När man skalar kabeln, så kommer den änden i kontakt med syre (även med s.k. "syrefri koppar") och börjar oxidera så sakteliga, men resten av kabeln är ju lika instängd och lika skyddad mot syre som tidigare. Dessutom spelar det ingen som helst roll för ledningsförmågan i kardelerna (de enskilda koppartrådarna i kabeln) om ytan på dem skulle råka bli oxiderad. När man har lött fast kabeln i kontakten, så oxideras inte den koppar som har kontakt, eftersom det inte kommer in något syre där - men man ska alltså helst inte låta en kabel ligga skalad i flera veckor, utan löda fast den direkt.
Jag har länge tänkt göra ett gäng testinspelningar med olika kablar, men har inte haft tid ännu. Jag har diverse kablar liggande, från billig skräpkabel från Clas Olsson till svindyr silverkabel - men jag har inte blivit färdig till att börja pilla med det ännu... Min övertygelse är dock att det inte spelar någon roll för ljudet. Jag kör själv med ganksa billiga HOSA-kablar till det mesta i min dyra rigg - och de gånger jag har testat att sätta in dyrare kablar, har jag inte märkt någon skillnad (visserligen inte A/B-test, men med de revolutionerande skillnader som man läser om ibland, så borde jag absolut ha hört en tydlig skillnad...) - men med riktiga A/B-test skulle det möjligen kunna märkas något - även om jag betvivlar det starkt i nuläget.
Om man kör obalanserat, så är däremot skärmningen i kabeln väldigt viktig, eftersom den obalanserade överföringen är betydligt känsligare för störningar utifrån - så där spelar kabeln en större roll än vid balanserad överföring.
Som Flintan säger, så är det viktigt att titta på kapacitansen i en gitarrkabel, eftersom en hög kapacitans kan ge sämre diskant för att det skapas ett lågpassfilter på grund av kabeln. Detta finns förklarat i vår Wiki, i artikeln [wiki=Kapacitans_i_audiokabel]Kapacitans_i_audiokabel[/wiki] - och där finns också en länk till en kalkylator som kan hjälpa till en del. Utimpedansen från gitarrmickarna ligger normalt på ca 20-40kohm. Om vi räknar med mickar med 40kohms utimpedans och tar en kabel med en kapacitans på 200pF/m (ganska hög kapacitans) och en 5m lång kabel, så ger det oss en skrämmande låg gränsfrekvens strax under 4kHz. Med samma värden, men med en lågkapacitiv kabel på 30pF/m, så hamnar vi på 26.5kHz - en mycket trevligare siffra. Då kan vi rentav gå upp i längd och en 7m-kabel ger oss ca 19kHz, något som kan vara fullt acceptabelt. Längden HAR alltså betydelse, trots allt...
En mikrofonkabel kommer däremot från en lågohmig utgång - och om vi räknar med en mikrofon som har 600 ohms utimpedans (ganska hög utimpedans för en mick) och en kabel med 300pF/m (hög kapacitans), så kommer vi inte ner på 20kHz förrän vi kör med en 44m lång kabel. Med en mer "normal" utimpedans på 200 ohm, så behöver vi komma upp på ca 130m med samma kabel för att komma ner på ca 20kHz brytfrekvens. Med en mer "normal" kapacitans på 100pF/m, så behöver vi ca 400m för att få ner frekvensen till ca 20kHz.
Det är alltså STOR skillnad på den biten mellan mikrofonkablar och gitarrkablar.
