Vad är det som gör att du tycker viss musik är bättre än annan?

[Mr Artrock]

Dur e' trist/glättigt för det mesta, moll är oftast bra och mer spännande + vackert, så är det!
 

[Dividend]

Jäpp, subjektiva perspektivet är ju viktigast

[Mr Artrock]

De enda kompositörer som verkligen behärskade konsten att göra sina dur-stycken till en ren och skär glädje med ett djup utan "dravel" var Mozart speciellt hans pianokonserter och vissa symfonier (dock inte allt såklart, en del lät givetvis dussinvara) och Beethoven, finns ett andante i 1 av hans piano-sonater som är bland det vackraste som någonsin är skrivet...

Annars föredrar jag bl.a. J.S. Bach's och J.P. Rameau's/F. Couperin's mörkare mer dramatiska sidor, det är rock'n roll det på riktigt!

 

[Dividend]

Det skulle vara intressant att veta Vilka symfonier av Mozart som är "dussinvara"?

Det märkliga med M. är annars att han skrev melodier med hundratals noter och som han ändå lyckades få att "funka" (rent subjektivt då). Det är inte så vanligt.

[Mr Artrock]

Det skulle vara intressant att veta Vilka symfonier av Mozart som är "dussinvara"?

Oj oj oj det finns massor gosse, en del symfonier och ett gäng stråkkvartetter etc allsköns salongs stycken han formligen pruttade ur sig på löpande band, en större part är dock geniala på ena eller andra sättet men sedan gäller ju att de skall tolkas och dirigeras av en mästare som tex F. Gulda eller ibland t.o.m. H. von Karajan för att helt komma till sin rätt!!! Många dirigenter har alltför bråttom och då blir det blaha...

[Dividend]

Nåt som är lite "tråkigt" (eller vad man säger) är att han återanvänder "hyfsade" teman som ingen annan, fast han var ju väldigt produktiv.
 Beethoven gjorde det inte, inte Haydn, inte Bach (?)

[Odrörir]

Dur e' trist/glättigt för det mesta, moll är oftast bra och mer spännande + vackert, så är det!
 

+1  Finns ju de som knappt står ut med moll. De vill allt annat i livet ska vara glättrigt också och försöker undvika det som inte är det så gott det går. Det är i alla fall min erfarenhet med dessa människor.

[Dr Müller]

Gillar bara gamla Saxon. Det borde ni också hålla er till. Biff Byford FTW!

[Mr Artrock]

Gillar bara gamla Saxon. Det borde ni också hålla er till. Biff Byford FTW!

som den här då menar du??? (cover på Cristopher Cross pop-original i bra version här faktiskt...)

[_Olsson]

Om man utgår från limbiska systemet ("känslohjärnan") och den informativa delen av hjärnan (tror jag) man får en klar bild av hur vi kan tyckas gilla olika sorters musik.

Teori: Det vi vill få ut av musik är känslor (limbiska systemet stimuleras), men om något inte stämmer+ reagerar negativt på (falsksång, otight osv.) aktiveras den informativa delen av hjärnan och fokus flyttas från känslan. Vanans makt är stor och jag tror man måste öva på att tillåta alla sorters ljud (alltså på att ej aktivera den informativa delen av hjärnan när man lyssnar) så vi lär oss att endast känna musik. Men samtidigt är det musikers skyldighet att hantera musikens tekniska aspekter för att inte göra vägen till hans/hennes uttryck för lång för lyssnaren.

Med detta sagt menar jag att ett stycke kan "växa", det som krävs är att informativa delen lägger ner sin kräsenhet och lämnar plats åt uttrycket. Jag menar också att folk som tror att konstmusik är för att folk vill känna sig bättre än andra (har nämnts ett antal gånger här) har fel, lyssnare därifrån har bara "lyckats" träna bort sin kräsenhet. Man vill inte att musik ska vara en censurerad värld där allt är frid och fröjd, utan att man kan nå lika djupt (vissa tycker djupare) med ljud som gör ont i hela kroppen & endast har en känslomässig funktion. 

Problemet är att limbiska systemet inte kan hantera språk, alltså kan vi bara säga bra eller dåligt (precis som att vi inte kan förklara färger). Saker som också väger in är självklart t.ex. att celler rör sig vid lyssning vilket upplevs skönt och som tidigare nämnts vilken situation man är i under lyssningen.

Grejen med mainstream-musik är att man jobbat bort alla saker som informativa-systemet möjligen kan reagera på (ex. dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.

Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig. 
   
 

[aROCKER]

dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.

Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig. 
   
 
[/quote]

Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)

Jag älskar både upprepande riff där allt får en självgungning, medans jag kan fascineras av improvisation, när det görs rätt.
Men en melodi styrs av att ett visst antal noter följer ett mönster och det tänder jag på.

Trummsolo,känns sådär och det krävs en hel del för att väcka en på nåt vis!

Och slutligen...är det i moll och gjort med ackaratess så grinar jag...men då jävlar krävs det en hel del!

[aROCKER]

Tänk sväng...är du känd för det!?
Hehehehe!

[_Olsson]

Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)

Ja precis & detta stärker ju teorin ytterligare. Man reagerar på allt oavsett om det är rytm, melodi, dynamik, artikulation, ljudbild, targeting eller sväng. Olika genres har fokus på olika saker och med varierad komplexitet. Förenklat gillar man musiken när hjärnan slutat "störa sig"/vant sig vid musikens alla aspekter (rytm, melodi osv. osv.).
Anledning till gillandet av mönster passar ännu bättre in på teorin, mönster ordnar upp saker vilket gör att man snabbt och enkelt kan koncentrera sig på uttrycket, känslan, svänget (saker som kan stimulera det limbiska systemet). 

     

[Dividend]

Grejen med mainstream-musik är att man jobbat bort alla saker som informativa-systemet möjligen kan reagera på (ex. dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.

Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig. 

I will be back

[Claes]

Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)

Ja precis & detta stärker ju teorin ytterligare. Man reagerar på allt oavsett om det är rytm, melodi, dynamik, artikulation, ljudbild, targeting eller sväng. Olika genres har fokus på olika saker och med varierad komplexitet. Förenklat gillar man musiken när hjärnan slutat "störa sig"/vant sig vid musikens alla aspekter (rytm, melodi osv. osv.).
Anledning till gillandet av mönster passar ännu bättre in på teorin, mönster ordnar upp saker vilket gör att man snabbt och enkelt kan koncentrera sig på uttrycket, känslan, svänget (saker som kan stimulera det limbiska systemet).       

De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.

[_Olsson]

De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.

Om musikerna spelar fel/ej optimalt är det självklart svårt att hitta någon njutning (informativa hjärnan kommer reagera varje gång) & vissa personer är mer kräsna än andra (informativa hjärnan är olika aktiv på olika personer vid lyssning) . Mycket musik kan man få koll på all information efter en lyssning, dessa kan självklart inte växa. Men märk väl att jag inte sa att alla låtar växer endast att det är fel att säga att vissa inte kan (ex många klassiska verk). Med detta sagt kan jag inte se att min teori, som inte är min i grunden, inte håller.   

[Claes]

De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.

Om musikerna spelar fel/ej optimalt är det självklart svårt att hitta någon njutning (informativa hjärnan kommer reagera varje gång) & vissa personer är mer kräsna än andra (informativa hjärnan är olika aktiv på olika personer vid lyssning) . Mycket musik kan man få koll på all information efter en lyssning, dessa kan självklart inte växa. Men märk väl att jag inte sa att alla låtar växer endast att det är fel att säga att vissa inte kan (ex många klassiska verk). Med detta sagt kan jag inte se att min teori, som inte är min i grunden, inte håller.   

Oavsett vilket så har det aldrig hänt mig att något verk har "vuxit" och blivit bra om jag inte har tyckt att det var bra vid första lyssningen - varken när det gäller pop, rock, soul, klassiskt eller opera. Det har alltid varit likadant, ända sedan jag började intressera mig för musik, när jag var en tvärhand hög, typ för 46 år sedan (nåja - kanske ett par år senare, men ändå... ).
Teorier ska man ta för vad de är; teorier. Jag ser inget som stämmer när det gäller mina egna erfarenheter, så antingen är jag väldigt annorlunda eller så bygger teorierna på undersökningar av alldeles för få personer...

[Odrörir]

Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.

[Claes]

Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

[_Olsson]

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

Då har du en exceptionell musikalitet, alternativt häpnadsväckande permanenta regler på vad du tycker om. Oviktigt fakta egentligen, men ville bara säga att stycken inte växer för dig inte motsätter teorin (mitt första inlägg i tråden) överhuvudtaget. 

[Dividend]

Claes: En teori handlar inte om dig, en teori är en allmängiltig beskrivning som kan visas vara falsk. Att den inte stämmer inte på dig falsifierar inte teorin. Anekdoter är liksom ointressanta.
Det verkar ju mer vara en inställning (som man inte kan dra allmängiltiga slutsatser från (som du försöker ovan)), att du inte kan lära dig förstå musik som du inte gillar direkt.
Om du tycker nåt är dåligt (t ex Metallica) beror väl snarare på att du (som EN individ) inte förstår dig på musiken, än att den är ALLMÄNGILTIGT dålig? Det finns ju trots allt fler som tycker de är bra än du.

[Odrörir]

Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där.  

[Claes]

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

Då har du en exceptionell musikalitet, alternativt häpnadsväckande permanenta regler på vad du tycker om. Oviktigt fakta egentligen, men ville bara säga att stycken inte växer för dig inte motsätter teorin (mitt första inlägg i tråden) överhuvudtaget. 

Fullt så unik kan jag knappast vara - eller jag är kanske undantaget som bekräftar regeln...? Jag har inga "permanenta regler", utan jag är väldigt öppen - men jag hör omedelbart om jag tycker det är "bra" eller inte - oavsett musikstil. Vissa musikstilar gillar jag inte alls, men jag kan ändå få en känsla av om det är "bra" eller "dåligt" inom genren.

[Odrörir]

Det beror väl på vad du menar med bra eller dåligt inom en genre.

[Claes]

Claes: En teori handlar inte om dig, en teori är en allmängiltig beskrivning som kan visas vara falsk. Att den inte stämmer inte på dig falsifierar inte teorin. Anekdoter är liksom ointressanta.

Utan "anekdoter" finns det inget som bestrider en teori - som vissa verkar acceptera med hull och hår utan att ifrågasätta...

Det verkar ju mer vara en inställning (som man inte kan dra allmängiltiga slutsatser från (som du försöker ovan)), att du inte kan lära dig förstå musik som du inte gillar direkt.
Om du tycker nåt är dåligt (t ex Metallica) beror väl snarare på att du (som EN individ) inte förstår dig på musiken, än att den är ALLMÄNGILTIGT dålig? Det finns ju trots allt fler som tycker de är bra än du.

Det du pratar om handlar om smak - inget annat. Smak är personlig och kan inte göras till något allmängiltigt, inte ens av mig...
Om man ska behöva lära sig förstå någon musik för att tycka om den, så skapar den inga känslor (som väl i grund och botten är det tråden handlar om) - och då är den helt enkelt inte värd att lägga energi på. Musik och annan konst måste väcka känslor direkt, tycker jag.

[Claes]

Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där.  

Japp - lite lättsam förströelse på fredagskvällen är ju alltid kul, men det är nog inte så många musiker som vågar erkänna för andra musiker att de faktiskt tittar på det... Idag var det verkligen ingen höjdare eftersom det var ganska kassa tävlande. Sista programmet för säsongen, så nu kommer väl de två träbockarna tillbaks med det totalförstörda "på spåret" istället på fredagarna framöver...

[Eddi]

En riktigt lång tråd har det blivit av detta Vad är det som gör att du tycker att viss musik är bättre än annan? Jag vet att jag har levererat nåt svar från mig i tråden. Fast det här är nog en ny fundering rytmen det är nog rytmen som gör om jag gillar eller inte. Rytmen eller riffen eller både ock och kanske melodin alltså rytmen, riffen och melodin och kanske harmonierna och solona ett bra solo är alltid ett bra solo. Ja så blir det : rytmen, riffen, melodin, harmonierna och solona. Bra va då har vi löst det hela

[MaxB]

Du missade sången... 
Sången kan ge mig magi som gör att jag älskar att lyssna på en låt eller ett parti i en låt om och om igen. Så var det avhandlat.

[Odrörir]

Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.

Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.

Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där.  

Japp - lite lättsam förströelse på fredagskvällen är ju alltid kul, men det är nog inte så många musiker som vågar erkänna för andra musiker att de faktiskt tittar på det... Idag var det verkligen ingen höjdare eftersom det var ganska kassa tävlande. Sista programmet för säsongen, så nu kommer väl de två träbockarna tillbaks med det totalförstörda "på spåret" istället på fredagarna framöver...

Jag hade teven på i bakgrunden och hörde en del. Den där dansbandssnubben, han var verkligen helkass. Skulle inte ens få sjunga i mitt rum på mina låtar. Så där illa kan jag låta själv tack och det gör jag.  Ja den där Luuk, han är totalt urspårad. Någon tråkigare än han får man leta efter med sin torra tråkiga humor. Hans största intresse i allt han gör är bara han själv och inget annat. Märks att Sverige är ett litet land där en massa talanglösa får leda program så han är i gott sällskap. Luuk, Jankell, Paolo Roberto etc. är så dåliga att man skäms å deras vägnar och byter kanal direkt man ser dem. 

[Claes]

Du missade sången... 
Sången kan ge mig magi som gör att jag älskar att lyssna på en låt eller ett parti i en låt om och om igen. Så var det avhandlat.

Absolut! Starka sånginsatser är en av de viktigaste faktorerna för att musiken ska kunna väcka känslor hos mig.
Freddie Mercury, Luther Vandross, Philip Bailey, Lionel Ritchie och Luciano Pavarotti är exempel på sådana som sjunger grymt bra OCH förmedlar känslor. Även den gamla discodrottningen, Donna Summer, tillhör den skaran - till min stora förvåning när jag chansade och köpte en konsert-DVD med henne. Sedan finns det vissa som är lite halvrisiga live, som t ex Diana Ross som sjunger lite surt ganska ofta, men förmedlar en otrolig känsla, så att jag åtminstone delvis kan bortse från det som är mindre bra. Även Meat Loaf sjunger med en helt sanslös känsla och verkar lägga ner hela sin själ i vartenda ord. Han är däremot jobbig att lyssna på live, eftersom han sjunger så fruktansvärt surt på lägre toner, men högre upp funkar det betydligt bättre...

[Harmonica mike]

Trummorna

ez vs resten

Mike

[pxm]

Jag tycker om improvisationsmusik.Spänninge n i det och att det kommer nya licks och progressioner hela tiden-lekan med skalor samt närvaron i ögonblicket.Det låter aldrig likadant från gång till gång även om det är samma låt.Det är också spännande att höra olika artisters tolkning och improvisation till samma progression.
Även ögonblicket i fria improvisationer. Sofia Jernberg är en av mina absoluta favoriter...


mvh

[equality]

Jag tycker inte, jag vet att den är bättre. 

[Dividend]

Samma här. Och jag kan bevisa det.

[ddummer]

Ju mer man tycker att något är bättre än det andra desto mindre tolerans kommer att uppvisas.

//Daniel