Jag försöker mig på en modernistisk tolkning också. Man kan med föredl läsa den lite med samma återhållsamma frenesi som en modern ung diktare från låt oss säga Stockholm under början av åttiotalet
Gallus gallus domesticus
utstöter gryningsvis okväden
onomatopoetiskt omöjliga,
men ändå kanske av franskt av ursprunget,
för när den säger cocorico kommer jag där i min
nyvaknade förvirring att tänka på en kvinna som
jag av en händelse älskade i Paris. En ögonblicksbild skimrar förbi av hennes
ben i den
röda klänningen, men förbyts åter till den svenska verkligheten
när hans
röda kam återigen knycker sakta bakåt och stöter fram den
svenska motsvarigheten på det förföriska lätet som mina drömmar omvandlade av väckandets
olidlighet.
Jag vill tillbaka till drömmen till kvinnan som jag älskade i paris, men skoningslös som en
Guds eld, en Uriel slår han bit för bit sönder drömmen till förmån för vakenhetens realism.
”Jag förbannar dig”,
skriker jag nu plågad av mina egna minnen,
”Jag förbannar dig tupp” som stjäl mina drömmar.
