Yes, Jonnerstone har rätt (nästan)!
Bakgrunden är följande. De berömda REDD-borden konstruerades av EMI 1958. På den tiden pysslade inte EMI värst mycket med popmusik, utan var stora på klassiskt.
Klassisk musik på den tiden spelades in i stereo, och det var endast den målgruppen som hade stereoapparater hemma. Man använde 4 kanaler, där kanal 1 och 2 var ett stereopar, och kanal 3 och 4 användes till solister.
När så popmusik skulle spelas in så fanns det fasta direktiv hur det skulle göras, och grunden (trummor bas och oftast kompgitarr) lades på kanal 1. Sologitarr, kanske piano på kanal 2, medan leadsång och stämmor fick husera på kanal 3 och 4. Vitsen med detta var att få frihetsgrader att justera nivåer, ej göra snygga stereobilder.
Kanal 1 och 2 på bandspelaren var ansluten till fasta kanaler på mixerbordet, där kanal 1 och 2 var
stereopar utan panoreringsknapp. 3 och 4 kunde panoreras fritt (men i fasta steg), men ställdes oftast rakt i mitten. (Dessa fasta steg är det som gör att panoreringsvandringen på sången i "a day in the life" är så hackig.)
Monomixarna var det primära och gjordes med Beatlarna närvarande oftast direkt när låten var färdiginspelad.
Stereomixar gjordes oftast flera veckor senare, när albumet började bli klart och även en stereoversion skulle göras. Trots de noggranna anteckningarna och mixerbordets konstruktion med fasta lägen för det mesta så allt kunde dokumenteras och återskapas, hände det ibland att man glömt exakt hur monomixarna gjordes. Så nån kanalmute eller effekt kunde glömmas bort, intro eller outro blev lite annorlunda etc. Beatlarna själva brydde sig inte om stereomixarna och var inte där.
Monomixarna glömdes bort under sjuttiotalet när bara stereoversionerna fanns att köpa, men kom till användning när Beatles gavs ut på CD, åtminstone på de första albumen. I de flesta fall låter monomixarna bättre, men det är betydligt svårare att höra vad som spelas, och det låter också rätt skitigt om soundet.
