Tack alla som uttrycker empatier!
Den här texten är ju mycket personlig. Jag har ingen aning om hur lätt det är att känna igen, för dem det handlar om. Vet inte heller var de är. Men, jag träffade mamman ett decennium senare. Hon var fåordig men sa att det ordnat sig och de efteråt hade flyttat ut närmade havet som de planerat innan händelsen.
Men tillbaka till nutid och vår häst som bara blev fem år. Konstigt hur makterna ordnar med orättvisor i stort och smått här på jorden. I vår lilla begränsade värld (hemma på stallplan
) kan vi inte begripa varför världen finaste häst med världens bästa psyke, en nyfiken, snäll och intelligent tjej, som är uppskattad av alla, inte får fortsätta. Samtidigt kan vi inte begripa varför inte vi, som haft förmånen att träffa henne större delen av hennes liv, får fortsätta att träffa henne och utvecklas tillsammans med henne under säg femton år till...
Nyss åkte vi och köpta tio halmbalar till de övriga i stallet. På väg i bilen sitter man och luktar på handskarna och känner doften av henne, den underbaraste av alla hästar. Då börjar man gråta igen.
Ja, det här begrips nog inte av de flesta, att hästar kan vara såna personligheter, "det är ju bara hästar..."
