Jag har ingen studioteknologi värt att tala om, och har än inte spelat in ett soloprojekt, men så småningom ska det nog bli av.
Förut skrev jag låtar med fulländade stämmor och texter men har fått vika mig av kritiken att bandmedlemmarna inte får vara i skapandeprocessen utan det blir
mina låtar och de bara framför dem. Numera skriver jag enbart låtskelett och texter för bandet, och då är det oftast bara en stämma jag gjort, ibland två eller flera stämmor på enstaka ställen i en låt, om jag anser att det är så pass bra att jag verkligen vill ha det med och inte låta bandmedlemmarna göra något annat till det.
En stämma i de här fallen är oftast en gitarrstämma.
Sen får alla vädra fritt huruvida materialet är godtagbart eller värt att förpassas till riffbanken om det inte är funktionellt eller tillräckligt bra

Det som är fascinerande med att bara skriva en stämma för en hel låt och sen låta resten av bandet se vad dem kommer på är att det som till en början låter väldigt avskalat och har en viss känsla (som jag uppfattar det), kan få ett helt annat uttryck i ett sammanhang som man själv kanske aldrig tänkt på.
När det gäller skapandeprocessen för bandet går det till som andra redan ordat om, med tillägg att jag alltid tänker i termer av ett bestämt maxantal stämmor, tre stycken. Mer stämmor tenderar att gröta till den musikaliska helheten, särskilt om man lirar en nerskitad hårdrockstil, samt att vi har bara tre strängbändare och vill kunna spela låtarna live såsom de låter på inspelning.

Själva inspirationen till att skriva något kommer inte från att hört något sketans bra utan oftast från att se något på TV, helst gärna någon riktig sunkig dokusåpa. Vet inte varför det är så, men det känns rätt så.

Nu är jag inte helt improduktiv på solonivå, utan har spelat in sex låtar på ett simpelt program bara för att komma ihåg hur allt ska låta och vilka taktarter och tempon det är på dem. När det gäller de låtarna tenderar jag att som triljoner andra komma på enstaka fragment eller hela riff eller ackordgångar innan jag börjar fila på melodier. Sällan skriver jag tvärtom, men jag försöker balansera tyngdpunkterna så att ingen stämma blir alltför ledande, t.ex. melodisektioner eller ackompanjemang. Och i de här låtarna kan det vara ibland fyra fem stämmor gitarrer på vissa ställen. Och här har jag en förkärlek för att försöka använda polyfoni/polyrytmik. Så många gånger kan det som uppfattas som helt nya teman senare i en låt egentligen vara hopplock, enstaka sekvenser eller ett helt koncept i en stämma från tidigare motiv som återanvänds i ett nytt sammanhang.
Låtars strukturer är ganska centralt för mig, särskilt när jag försöker undvika att låtars arrangemang och temaindelningar liknar varandra. Att som Tool sitta i åratal och knåpa på låtarna är dock inte åtråvärt, någon måtta på musikalisk dissekering får det lov att vara

Ett halvår är väl tumregeln för en låt att bli helt färdig.
Angående harmonier och val av tonintervaller är jag en svag jävel för aviga ackord, något som mitt förra bands sångare aldrig fick bukt på

Nu spelar det dock ingen roll när det gäller skriksång. Det kan vara en ackordgång eller melodi som är influerad av Robert Fripp, Carl-Michael Eide, eller Stravinskij och Schönberg, fast inte fullt ut lika atonalt som den sistnämnde. Jag använder oftast symmetriska skalor och blandar ihop moll-harmoniska, frygiska och dissonanta tonmönster. På så sätt skiljer jag väl mig inte nämnvärt från någon annan metalgorilla
