Hej gott folk!
Jag skrev om detta på ett annat ställe men vissa forumvänner hänger bara här så jag skriver här också.
Jag kommer att ifrågasätta Fenders kvalitetskontroll, prisa min gamla Peavey Predator (billig stratakopia) och prisa Suhr för deras gitarrer.
Min allra första gitarr var en billig stratakopia från Peavey kallad "Predator". Jag spelade den som tusan i min bardom men gick sedan vidare till nyare och dyrare gitarrer. Först en Washburn (som sen blev stulen) och sedan en Gibson Les Paul. Efter många, många år tog jag upp min gamla Peavey igen (tror den låg 5 år utan att spelas). Gitarren stämde direkt ut ur fodralet efter alla dessa år. Jag blev också förvånad över spelbarheten och intonationen. Jag tyckte spontant att den, utan att vara inkopplad, lät minst lika bra som min Les Paul (olika klang givetvis tack vare träslag osv). Allt mer började min Les Paul ligga kvar i caset och min gamla Peavey åkte fram när det var dags att spela. Jag kom fram till att jag nu för tiden nog mer är en "stratakille" snarare än en "Gibsonkille". Jag har börjat föredra singelcoil-mickar över humbuckers osv.
Hur som helst så började jag för en kort tid sedan gå i uppgraderingstankar. Nog för att jag gillar min Peavey (och efter att jag bytte mickarna till Seymour Duncan SSL-1 så lät den otroligt bra inkopplad också). Det kanske var dags att skaffa sig en riktig strata. Jag åkte i veckan och testade en massa amerikanska strator på musikbörsen och på 4sound. Min spontana reaktion var att jag blev grymt besviken! De kändes billiga och slarvigt ihopsatta. Strängarna skorrade, volym- och tonrattar kärvade för att de var felaktigt moterade eller något (de fastnade i plektrumskyddet). Somliga kändes dåligt justerade vad gäller stränghöjd och intonation. Ett undantag var en Eric Johnson -strata som hade en otroligt fin akustisk klang. Den gitarren hade mer sustain och ton än min gamla Peavey men även här kärvade tonkontrollen. Att tonkontrollen kärvar är väl inget allvarligt fel men om jag betalar 20 000 kr så vill jag att gitarren skall kännas perfekt. Min Peavey för 3000 kr (med medföljande förstärkare) har inga sådana problem. Vad är det med Fenders kvalitetskontroll? Sådana brister har jag aldrig upplevt på gitarrer från Gibson eller PRS. Och vad är det med min gamla Peavey? Hade jag bara extrem tur och fick ett guldexemplar eller är de gamla Peaveygitarrerna en hemlig skattkammare?
Eller är det så enkelt att min gamla Peavey känns så bra för att jag spelat in den och fått den justerad efter mina behov?
Jag snubblade sedan över två gitarrer från Suhr (John Suhr jobbade förut på Fenders custom shop). De gitarrerna kändes verkligen som kvalitetsinstrument. Nu går jag omkring och suktar efter en Suhr Classic men är det så illa att man måste betala 27 000 kr för att bräcka min gamla Peavey Predator? Ok, Eric Johnson -stratan var bättre än min Peavey men marginalen kändes för liten vad gäller kvalitetsupplevelsen.
Långt inlägg men jag kände ett behov av att skriva av mig.
Ha det finemang!
