Jag bankar på mitt andra inlägg i tråden. Det blir nånsorts personlig musiklyssnarhistoria med ett gäng nedslag i album och låtar. Kanske ett långt inlägg, det vet jag inte än...
***
70-tal. Jag var ett begåvat barn (kunde läsa och skriva tämligen flytande som fyraåring) och som liten kunde jag sitta länge och vända skivor på föräldrarnas grammofon. Det fanns nån samlingsbox med bl a
"Sabre Dance" (ingen aning om vilken orkester, men det är ju inga problem att hitta en tagning) som rullade en del. Föräldrarna trodde jag var musikalisk, men främst tyckte jag nog det var spännande med grammofonmekaniken. Om jag minns rätt så var min allra första egna skiva (förutom Anita och Televinken):
Yngve Forssells Orkester: När farfar var ung (singel). När jag vid ett tillfälle lyssnat på den 17 gånger på raken så gömde morsan skivan, åtminstone temporärt. (Fan, när man gör en youtubesökning på den här så får man en ulthima thuleträff. Sorgligt)
Något äldre; i lågstadiet så fattade man ju det man fattade. Men musik fanns ju här och där. Nån tjej sprang omkring och sjäng wowowowowowååterloo. Det fanns en tidning som hette poster som ofta blaskade på stora utvik med Kiss. Jag valde The Sweet, man skulle liksom välja sida, och det är festligt, Kiss har aldrig betytt nånting för mig. Inte då och inte sedan dess. Vi hade en lite ovanlig deal hemma; varje gång morsan klippte mitt hår så fick jag en LP-skiva. Vi sparade ju in frisörkostnaden så man kunde lägga pengar på nåt annat

. Jag köpte
The Sweet: Desoulation Boulevard. Jag minns att jag inte riktigt hajjade vad "Sweet" stod för... Vad är ett rockband liksom... och "albumtitel", det stod nåt uppe till höger på skivan, men jag var lite förvirrad. Ungefär som när halva skolan sprang omkring och skrek "brynäs" på rasterna, och resterande hälft skrek "leksand". Jag hängde på leksandgänget, och det var innan jag hajjade att det var ett hockeylag. Ack ljuva ungdom.
Ungefär i denna veva kom oxå
Beatles (Abbey road, "blåa" och "röda" dubbelsamlingarna, Rock'n'roll music) in i bilden. Och
Pink Floyd vars album avnjöts hemma vid kompisens storebrorsas svindyra tonårsstereo.
Tonår, högstadie, tidigt 80-tal. Kände mig fram. Noice- och Gyllene Tiderfeber rådde. Tjejjerna i klassen trånade och svimmade. Jag upptäckte radioprogrammet ny våg - 15 minuter i veckan i p3. Punk o annat. Bildade ett band med några polare och gled sakta in i linköpings musikscen. Förgrundsfigurer blev
Sex Pistols, Clash, Crass, KSMB, Attentat och Ebba Grön. Och på den lokala arenan band som
IQ55 och WBT. Kolla gärna in
www.b-sound.com för en tämligen heltäckande odyssee över linköpings punk/undergroundscen från denna tid (Jo, jag är med själv där på ett hörn). Om ni kan få loss ett exemplar av
kassetten "Arnes Korvbar" (eller nån av er faktiskt råkar ha ett ex?) så får ni oxå ett bra tvärsnitt av linköping år...81
Måste hänt mycket på kort tid.. man tappar nästan perspektivet såhär 25 år efteråt, men jag kom i kontakt med Heavy Metal. Mycket pga min ett par år äldre kusin, som en period fick stå referens för god musiksmak. Han introducerade
Scorpions (framförallt japanliven Tokyo Tapes), Uli Roths Electric Sun, Judas Priest, och Iron Maiden (Killers och första). ...mfl mfl. Jag måte nästan korrigera mig själv här (att Hellpig): Jag skrev tidigare att Number Of The Beast definierade iron Maiden. Det är fortfarande sant, men i min privata samling så ÄR nog Killers viktigare. Sen dess kan man nog säga att jag haft ena foten i punken och den andra i hårdrocken. Inte alltid mötas de två; jag kommer ihåg att jag fick gliringar av de polare som mer följde upp postpunken. Jag levde parallellt med den eran, men Imperiet, Tant Strul, Lolita Pop, the Cure (och de sjaviga maskinextremerna typ Throbbing Gristle)... var bara "nästan" min grej. Jag lyssnade hellre på Saxon. Och gamla Ebba. Men visst, jag har nån platta med
Blue For Two. Lite har genren blivit "ny" för mig alldeles nyss, i o m mina samarbeten här med forum-DEDE. Han var ju själv en förgrundsgestalt när det begav sig. Om man vill kan man köpa MNW-s nysläppta samling
SVENSK POSTPUNK, dede är med på den:)
Många plockade upp reggean då oxå. Själv upptäckte jag Bob Marley "på riktigt" först under tidigt 2000tal faktiskt via sonen, då ungefär 10. Han kom hem och frågade "Pappa, finns det nån artist som heter Bob Molly"? Nån singel med svenska
Kalle Baah (Flush i Down The Drain, finns på deras myspacesida) finns i skivhyllan.
Ett annat favoritband från denna tid måste nämnas:
Accept (med I'm a rebel och Breaker). Dom blåste mig fullständigt av stolen... Och
Trust (fransk hårdrock med Nicko McBrain på trummor) Antisocial är magi i mina öron. Kanske var det just Trust och Accept som lärde mig spela gitarr. När jag börjar spontanriffa så söker jag ofta just den typen av tugg och harmisar. Rätt enkelt, simpla harmonier och jävligt 80

Sen blev hårdrocken rätt kass ett tag.
Mötley Crüe var balla och rätt ok, och jag diggade
tidiga Europe och
Def Leppard... men hela scenen spårade ur i de ökända hockey- och pudelfrillorna och kåtlåtar om motorcyklar och gitarrister på bergstoppar... nja. Jag köpte pliktskyldigt plattor med Judas men fixade inte riktigt västkustsvängen även om jag tycker att jag gav det en chans, och gick omkring i gul midjekort kavaj och vita bomulsbrallor (eller snickarbyxor!) från Indiska. Ja ni vet vad jag pratar om; "80-talshårdrocken", fast egentligen handlar det mest om 85-89. Det var rätt skönt när man hajjade att man skulle återgå till jeans o svart t-shirt.
Jag hittade
Marillion (bäst är Fugazi). De kritiserades för att låta som genesis. Det sket jag i, i MIN värld var ju Marillion före genesis. Jag tror jag köpte 40-50 plattor med Marillion. I bristen på annan ny musik fick man hänge sig åt skivsamlande

. Jag har nog sett dom live 5-8 gånger oxå. Med Fish på sång och den där nya. Jag tror dom släpper skivor fortfarande, men jag har ingen koll längre. Vid ett tillfälle skulle en viss
Dalbello lira förband åt Marillion. Tyvärr dök hon inte upp pga att gitarrMickRonson var sjuk. Men artistnamnet var planterat, skivor köptes och jävlar vad hon var bra... Jag nämnde tidigare "
Whomanfõursays", men "
She" ska vara med oxå. Som Marruschkka skrev: Lets Tango! Eller ännu bättre från den skivan:
Immaculate Eyes.
Så... på 90-talsstrecket. Jag arbetade som föreståndare för en nyöppnad skivaffär i norrköping. Vi krängde rätt mycket egenimporterad västkustrock, hårdrock o DJ-material. Begreppet "Crossover" dök upp. Hårdrockare började lira funk, och rappare snyltade hårdrocksriff. Egentligen gjorde
Mothers Finest (man måste älska ett svart band som sjunger "Nigizz Can't Sing Rock'n Roll") detta redan på 70-talet, och de fick oxå välförtjänt en kommersiell revival med
Black radio Won't Play This Record (älska titeln!). Jag torskade på
Dan Reed Network (som av nån festlig anledning bara blev stora i sverige...) och svenska
Electric Boys. Annars gäller nog
RUN DMC feat AEROSMITH: Walk This Way (ball video!) som startskott/milstolpe. Jag diggade
Extreme oxå, de var rätt fräscha och hade en sann gitarrhjälte i Nuno Bettencourt. Känns möjligen lite passé idag (liksom övriga från denna era? Jag ägnar inte dessa skivor mycket tid numera). Shock och jösses amalia; de gamla tokstollarna i
Red Hot Chilli Peppers blev plötslig kommersiell hitmusik... det trodde inte jag 1985...
Funkhårdrock blev rapmetal. Gränser suddas ut. Allt blir tillåtet. Inget är fel. Hårdrockare köper brutala syntskivor. Dragspel, distad gitarr, samplade trummor, falsettsång och rap samsas på samma scen som tivolipositiv. Close-Up Magazine använder begreppet "mangel", och jag gillar det. Det är genreöverskridande. Mycket kul kring 90. Bäst var nog
Faith No More som jag nämnt tidigare. FNM-s låt
Surprise You're Dead blev oxå min inkörsport till den dåtida hårdaste metallen. Kanske låter irrationellt, men alla har vi ju våra vägar
Jag nämnde fler av mina favoritband från denna era i mitt förra inlägg;
Warrior Soul, Kings X ... Det fanns en del "helt annat" oxå; Jag köpte ett par skivor med
EG Daily och
Melissa Etheridge. Och förstås
Eva Dahlgren. Dessutom det som fanns att tillgå i form av nyare svensk visa (eller i närheten av);
Lars Demian var kung ett tag;
Stefan Sundström förstås, och en viss fjunig långhårig
Lars Winnerbäck stod på linköpingsscenen. En stund diggade jag
Perssons Pack, och en del irländskt;
Pogues.
Grungen berörde mig inte som musikrörelse sådär personligt, men det var rätt skönt med en antites till arenarocken. Och visst var det bra musik.
Alice In Chains "Dirt" måste man faktiskt ha.
Mer crossover:
Rage Against the Machine förstås... och svenska
LOK.
***
Sen blir det nästan lurigt med kronologin. Jag har nångång lite klyschigt sagt att de där artisterna som verkligen berör och presenterar nåt (för mig) nytt, brukar dyka upp var fjärde år i mitt liv.
Trent Reznor och
Nine inch Nails. Jag var hemma hos en vän som lirade
the Downward Spiral för mig, och jag häpnade. Det är precis DÅ jag fullt ut accepterade musik skapad med maskiner, innan dess satt de gamla "öhh no overdubs" och "SYNTHAR är fan inte riktiga instrument" rätt djupt rotat. Svårt att lätta på fördomarna... Lite kul; ni som är runt 20 nu, hajjar förmodligen inte vad jag menar när jag refererar till den gamla motsättningen mellan synthlirare o "musiker". Eller? Rätta mig om jag har fel:)
Mr Bungle, Tomahawk och Fantomas. Och nu senast
Peeping Tom. Hr Mike Patton är mer än gamla Faith No More. Allt han gör är värt att kolla upp; www.ipecac.com eller myspace. (Kollade myspace, och där huserar faktiskt en mike patton till... hitta rätt, "den andre" är inget vidare

). Förutom hr Pattons allmänna musikgenialitet, så är han nog tamejfan världens bästa (åtminstone mest mångsidiga) sångare. Och det är nåt underligt med den här killens musik, han har liksom ett helt eget signum. Vare sig han levererar brutalnoise eller smörballader så räcker det att höra låtens inledande cymbalslag för att hajja att det är Patton. Lyssna på "
Maritime" på hans
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=134020470 myspacesida, det ger en indikation.
Devin Townsend, hehe, som Freddy skrev, en hyperaktiv totalgalning och magnifikt geni. Ett tag producerade han ett album på natten och ett på dan. Först jag hörde talas om honom så var han Steve Vais sångare. Ibland live, så hängde Devin på sig en gura och brände av en överstämma på Steve Vais solon. Kul kille, och i min värld så innehar han definitionen på det fetaste soundet. Ingen gör en ljudvägg som Devin. Ett gäng plattor finns; jag plockar "
Physicist" därför att den ligger lite mittemellan hans (feta och) hårda som t ex
Ocean Machine och (hårda och) mörka sida i
SYL. På physicist finns oxå "Material", en av hans ballare dängor.
In Flames och
the Haunted. Två gäng som naturligtvis är olika men som för mig representerar ungefär samma genre och år. Ett tag diggade jag In Flames mest, men jag blev mätt, och kvar står Haunted som (förmodligen) världens bästa brutalmetallakt. Det räcker inte att lära sig growla och höja volymen, man måste göra det med attityd och mena det man skriker. Det har punken alltid fattat men metallgossar går ofta helt åt helvete vilse på den punkten. Haunted uppfyller detta. SångarDolving är på riktigt.
Uli Jon Roth måste vara med ordentligt i ett sånt här inlägg. Han släppte Scorpions 1981 (var det väl?) och har sedan kört sitt eget newagerace med enhörningar och astrala skyar och flummig konst... Det kunde fallit skapligt pladask i patetiska fåran, men nu är det så att han är
VÄRLDENS BÄSTA GITARRIST, och tillika en av mycket få instrumentalister som kan få mig att gråta. Hans senaste släpp är
Vivaldis fyra årstider (full orkester där 1aviolinen är utbytt mot Ulis gitarr) och han kallar den
Metamorphosis. Uli skrev förstås till en egen femte årstid. Uli är dessutom världens sämsta sångare. Han använder föralldel en hel del sångare/sångerskor, men envisas med att gasta själv titt som tätt, och det är lite kul.
***
hmm vad mer...
***
System Of A Down ska jag nog nämna som ett av dom där "var fjärde års-"banden. Det tog en stund, två skivor, att fatta hur bra det var men sen bara rann det på plats. Stort, eget och ... helt enkelt jävligt BRA. Men inte så
galet som en del tidiga kritiker ville påskina (det var nog den villfarelsen som gjorde att jag kom in fel... jag förväntade mig något skruvat men fick "bara" lite hård o bra rock. Hehe, det kan ju bero på referensramar...).
Sist ut:
Diablo Swing Orchestra "Butchers Ballroom". Jösses va bra. Jag är ju lite passiv som forumdemolyssnare, men det här gänget slog undan benen för mig fullständigt... på SF-s demosidor... Jag är fortfarande lite knäckt. Skivan kom så småningom (förra eller förrförra året? Ids inte kolla

) och är helt jävla tokbra. En helt egen nisch av hårdrock med cello och sopransång. NEJ det låter inte som Nightwish bara för att de har en skönsångerska... Jag har ju utropat KSMB och Ebba Grön till sveriges bästa och näst bästa band, så DSO blir väl 3a då:)
***
så........... nog för denna gång. Trött i skrivfingret. Det slår mig hur mycket jag missar. Jag har fortfarande inte nämnt Ozzy, Megadeth, Sabbath, Johnny Cash...
Orkade ni läsa?
tjing
Bengan