Equality - det är lugnt, jag har hittat bluesen
Eller så var det bluesen som fann mig.
För fyra år sedan åkte jag tillbaka till Alunda, stod på skolgården, såg barnen leka.
Särskolans paviljong är riven, liksom den mögeldrabbade gympasalen, där står nya hus nu.
Matsalen och stora huset är kvar. Jag hade med mig två texter som jag läste upp, där björken en gång var.
Det visade sig att det var lätt att förlåta barnen - de var bara barn, barn behöver vuxna.
Vuxna som tar ansvar, vuxna som visar vad man får och inte får göra.
Rektorn och min lärare däremot, de kan få fortsätta brinna i helvetet.
Pappa är ekonom, då var han revisor. Min lärarinnas make hade förskingrat pengar, ganska mycket pengar, vilket pappa hittade.
Lärarinnans make fick under stor skam sluta och betala tillbaka, Alunda är litet, folk glömmer inte.
Min lärarinna glömde aldrig, från att ha varit populära och omtyckte förvandlades de till tjuvar, i Alundabornas ögon.
Förrådet var litet och kallt. När hösten övergick till vinter riktigt iskallt.
Mamma kom och hämtade mig många gånger. Solen kom in genom ett litet fönster högt upp på väggen,
för högt upp för att jag ska kunna se ut, även om jag ställde mig på stolsryggen
Jag brukade hamna där när solen lyste mitt på väggen mitt emot.
Mamma hämtade mig när solen lyste upp borta vid dörren. Ibland fick jag böckerna med mig, ibland inte.
Ibland grät jag, ibland inte. När det blev minusgrader ute och mamma kände hur kallt jag hade i förrådet
Sa hon till vaktmästaren att sätta på elementet.
"Men det är ett förråd! Där sitter ingen! Vi ska ha värmen avstängd där, för att spara pengar"
Lärarinnan ljög och sa att Josef nästan aldrig satt där, ibland fick han hämta material i förrådet,
"Barnen får turas om att hjälpa mig, Josef har så livlig fantasi"
Nästa gång mamma kom hade hon hämtat vaktmästaren först. "Va, sitter du här?"
Han satte på elementet, gud så skönt med lite värme, så jävla kallt att sitta instängd så länge.
Det var bättre när de slog mig så jag blödde och behövde sys
Sy gjorde skolsyster. Hon höll till i ett varmt ombonat rum i bottenvåningen.
Jag minns inte hur hon såg ut, förutom att uniformen var vit, nästan kritvit och hon hade långt blont hår.
Varma mjuka händer, varmt och skönt rum. Var hon på riktigt eller var hon en ängel? Hon lyste så.
Så skönt att vänta på mamma i en varmt rum med fönster, tillsammans med en ängel.
Mest illa ute var jag den gången de stängde in mig i snökojan de äldre barnen byggd i en stor snöhög på bussparkeringen.
Vi väntade på bussarna hem när de kastade in mig och raserade öppningen, de försökte hoppa sönder taket också. Taket höll.
Jag hörde bussarna komma. Jag hörde bussarna gå
Jag skrek tills jag inte kunde skrika mer. Det var mörkt, det blev kolsvart.
Jag minns inte när pappa grävde fram mig. Jag fattar inte hur de kunde hitta mig där.
Efter det stod alltid en lärare med oss och vi var tvungna att stå i grupper, ingen fick gå och leka.
Vi flyttade därifrån, min nya skola var helt annorlunda, alla var så snälla.
Tigersouls låt tog mig lite för långt tillbaka.
Hans text är inte bara lik verkligheten, utan bitvis exakt det som sades.
Jag kommer inte att kunna lyssna på den fler gånger.
Förlåt Kristian.
Visa inlägg
)
)