Kontrollrummet
Kategorier => Studio, produktion och övrigt => Ämnet startat av: Dividend skrivet 16.08.2010, 22:11:28
-
Somliga älskar Eddie meduza och oteknisk deathmetal med texter för tonårssatanister (tänker på gamla DEICIDE). (Tonårssatanism har väl börjat avta nu tror jag? Har aldrig varit det själv, men gillade vissa av Deicides låtar ;)
Själv kan jag bara finna det njutbart (och i Eddies fall roligt) om jag lyssnar på det när jag kommer hem dyngrak. Försöker undvika sådant efter jag fyllde runt 25. :D
Nu till frågeställningen:
Vilka kriterier sätter ni upp för en bra låt/stycke av musik oavsett genre! (om ni överhuvudtaget funderat i de här banorna).
Jag undrar detta, för jag tänkte lite idag när jag lyssnade på Guronós låt drömmar, som jag fann mycket tilltalande. (Tankar hem när färdig!)
Jag älskar musik som utmanar intellektet OCH väcker behagliga känslor.. Musik som växer för varje lyssning speciellt! Det krävs mer arbete och mer talang för att göra sådan musik. Vanliga rock och pop-skivor (som jag själv tycker är skitbra) räcker det med 30-40 lyssningar innan skivan är helt ointresant. Till och med Metallica som jag älskar finns det en skiva jag inte kan lyssna på mer, och det är ändå inte deras bästa. Den är den mest sålda skivan "The Black album" (Ligger på nån lista över de mest sålda albumen i världen.)
Samma med jazz, det växer, och klassiskt.. Musik som växer (alltså är så intrikat att det blir en utmaning för hjärnan att finna musiken njutbar) är den bästa för mig. Metallicas 4 första skivar var tekniskt, kompositionsmässigt och "bättre" låtar (enligt mig) än Black album Anledningen var att Cliff Burton som dog i småland i turnébussen på väg till köpenhamn, var musikteoretisk autodidakt.
Hur tänker ni om detta? Vad gör en låt bra? Eller är det bara jag som tänker så här?
-
Du kan lika gärna fråga varför finns det liv egentligen. :P Jag själv förstår inte hur du resonerar när du säger utmanar intellektet. Musik är för och de allra flesta enbart en känsloupplevelse. Musik som försöker vara intellektuell för mig är pretentiös och det är tråkigt. Nä jag bara gillar och förklara det, det är omöjligt. Det är bara något som man upplever som bra. Hur ska man försöka förklara det? Ungefär som att försöka förklara för en som varit blind hela livet hur färger ser ut. Jag gillar allt från otekniskt till tekniskt. Det beror ju på hur allt utförs och känslan för låten. Otekniskt kan vara olyssningsbart likväl som njutningsfullt. Detsamma gäller ju även tekniskt. Och Deicide var inget jag fastnade för. Hade svårt för den brutala stilen då. För min del var det 80-talsband som Venom som gällde under tonåren och tonårssatanism. Fanns inga andra vad jag vet då. Men jag har ju alltid gått mina egna vägar och vägrat anpassa mig till massmentalitet. Fan va usla musiker de var och hur illa det lät egentligen. Men då fattade man inget alls eftersom jag inte ens hade börjat då. Idag kan jag säga att det inte är så bra men jag kan förstå varför jag gillade dem. Energin som finns där är intressant. Raka motsatsen var ju Mercyful Fate som lirade melodiös blackmetal med falsett. De plattorna åker fram någon gång än. Bra melodier och grymma musiker. När jag var i tonåren sade en av morsans kompisar att när du är högst 20 så kommer du att inte lyssna på metal längre. Oj så fel hon hade. Alla drog tesen att när man blir äldre lugnar man ned sig och börjar lyssna på lugnare musik. Oj så fel det är. Jag kan lyssna på brutala band emellanåt. Något som jag inte hade gjort förr. Men visst har man breddat sin smak och som musiker lär man sig att uppskatta musik i alla former. Folkmusik fnyste man föraktfullt åt som 20-åring som töntigt. Och som musiker gillar man låtar och kan tycka vissa låtar på en CD är bättre än andra låtar, låtar som icke-musiker tycker är sämst eller sämre. Oftast i sådana låtar spelas låtar som är lite annorlunda och har det mest intressanta arret och spelet. Det brukar krävas musiker för att uppskatta sådana låtar oftast.
-
Du kan lika gärna fråga varför finns det liv egentligen. :P Jag själv förstår inte hur du resonerar när du säger utmanar intellektet. Musik är för och de allra flesta enbart en känsloupplevelse. Musik som försöker vara intellektuell för mig är pretentiös och det är tråkigt. Nä jag bara gillar och förklara det, det är omöjligt. Det är bara något som man upplever som bra. Hur ska man försöka förklara det? Ungefär som att försöka förklara för en som varit blind hela livet hur färger ser ut. Jag gillar allt från otekniskt till tekniskt. Det beror ju på hur allt utförs och känslan för låten. Otekniskt kan vara olyssningsbart likväl som njutningsfullt. Detsamma gäller ju även tekniskt. Och Deicide var inget jag fastnade för. Hade svårt för den brutala stilen då. För min del var det 80-talsband som Venom som gällde under tonåren och tonårssatanism. Fanns inga andra vad jag vet då. Men jag har ju alltid gått mina egna vägar och vägrat anpassa mig till massmentalitet. Fan va usla musiker de var och hur illa det lät egentligen. Men då fattade man inget alls eftersom jag inte ens hade börjat då. Idag kan jag säga att det inte är så bra men jag kan förstå varför jag gillade dem. Energin som finns där är intressant. Raka motsatsen var ju Mercyful Fate som lirade melodiös blackmetal med falsett. De plattorna åker fram någon gång än. Bra melodier och grymma musiker. När jag var i tonåren sade en av morsans kompisar att när du är högst 20 så kommer du att inte lyssna på metal längre. Oj så fel hon hade. Alla drog tesen att när man blir äldre lugnar man ned sig och börjar lyssna på lugnare musik. Oj så fel det är. Jag kan lyssna på brutala band emellanåt. Något som jag inte hade gjort förr. Men visst har man breddat sin smak och som musiker lär man sig att uppskatta musik i alla former. Folkmusik fnyste man föraktfullt åt som 20-åring som töntigt. Och som musiker gillar man låtar och kan tycka vissa låtar på en CD är bättre än andra låtar, låtar som icke-musiker tycker är sämst eller sämre. Oftast i sådana låtar spelas låtar som är lite annorlunda och har det mest intressanta arret och spelet. Det brukar krävas musiker för att uppskatta sådana låtar oftast.
ja, det är svårt. Det kan vara välgjort, bra producerat, eller bra komponerat. Eller bara intressant. Eller bara en grym gitarrist som man tappar hakan när man hör. Eller grym rytmik, tex hiphop. Eller en slinga som är gudomligt bra som gör en hel låt. (guru josh - infinity tex)
Angående musik för musiker vill jag citera min fru: "Ni har alltid så långa intron som förstör alla låtar" :-)
introna är ofta det jag är mest nöjd med :D
-
Du kan lika gärna fråga varför finns det liv egentligen. :P Jag själv förstår inte hur du resonerar när du säger utmanar intellektet. Musik är för och de allra flesta enbart en känsloupplevelse.
Jag frågar bara för jag undrar vad ni tycker och tänker om varför en viss genre är bättre än en annan? Jag är nästan allätare, och jag har nån slags ragnordning som jag aldrig skulle orka :lol: och lägga ner tid att skriva ned, MYCKET flytande gränser mellan dem.
Sant att det är en känsloupplevelse. Med "utmanar intellektet" menar jag bara den tid det tar från att man hört låten första gången tills den blir bra.
När jag var 11 år gammal och hörde Jarres Rendez vous 4, så var det love at the first glance! :)
Opera var för mig skrikande kärringar och "klassisk musik" för gamlingar när jag var barn. Det ändrades när jag började på gymnasiet och började lyssna på klassiskt. Sen köpte jag niebelungenringen för 1800 spänn (14 timmar opera i 4 delar) Efter att ha sett vår svenska sopran på Ztv, nån gång för 10-12 år sedan, yttra sig om hur hon HATADE modern pop och rock. (Eller först lånade jag faktiskt Valkyrian.) Och jag lyssnade.
Jag förvånade mig att jag när jag lyssnat igenom valkyrian fanns det flera stycken som var riktigt BRA! (Inte bara valkyrieritten, som är populärast för där finns ingen sång. :D Däremot har jag aldrig lyckats lära mig tycka om partierna där de satans sopran valkyrierna skriker så det skär i öronen :D, t ex när Brünnhilde uppmanas (av dess skrikande kvinoor) att fly från Wotan ):D
Men det är en fruktansvärt talangfull komposition. OCh har nåt slags budskpa också, förutom att vara incestuös utav bara helvet. Nazipop ;)
ja, det är svårt. Det kan vara välgjort, bra producerat, eller bra komponerat. Eller bara intressant. Eller bara en grym gitarrist som man tappar hakan när man hör. Eller grym rytmik, tex hiphop. Eller en slinga som är gudomligt bra som gör en hel låt. (guru josh - infinity tex)
Angående musik för musiker vill jag citera min fru: "Ni har alltid så långa intron som förstör alla låtar" :-)
introna är ofta det jag är mest nöjd med :D
Ja, hjag gillar era intron, men det finns väl två typ av människor. De som vill ha sång, och de som kan lyssna på instrumental musik utan sång. (Klassiskt, synth, visor, osv)
-
Ja ett bra långt intro är underbart och sen när låter går igång, ja då fan går man igång, då är det klimax. B) Det får man rysningar av. Men visst, när det gäller bra proddat så är det också intressant. Och hör man intressanta småeffekter, som gör så mycket gör det låten än mer intressant. Frågar man icke-musiker, ja...vad då, vilka effektljud? :wacko: Skillnaden idag är väl att allt är bra proddat idag. En del gamla lp man har i högen finns det ju en del som var uselt proddat som aldrig skulle släppas så idag som just t ex Venom, första Twisted Sister och Malmsteens envishet med att ge sig på något som han inte kunde. Men visst, det finns en charm ändå med lite kassa proddade plattor. Det överser man med om musiken är bra. Ibland kan det bli lite för mycket åt andra hållet idag. Folks anmärkningar på demolåtar att det är dåligt mixat och sen sitter de och hyllar plattor som är uselt proddade och ibland även ostämda instrument och uselt spel.
-
Det är så många faktorer för mig så jag tror inte att jag behärskar språket nog att kunna förklara.
-
Bra fråga Div
Har inte en aning men jag VET verkligen efter en första lyssning att det här det blir en HIT det!
Tror aldrig jag har missat på det faktiskt däremot finns det låtar som jag inte gillat som blivit en hit och som jag såsmåningom gillar också som oftast, men det finns undantag för det också naturligtvis. Vi har diskuterat Beatles i en hel del trådar och jag violl nämna några låtar från dem som jag aldrig har gillat, Norwegian Wood, Obla di oblada, Yellow Submarin t.ex låtar som är historiska men som aldrig fallit mig på läppen.
Första gången jag hörde Robyn wow den här tjejen kommer att bli hur stor som helst. Samma sak med Eva Dahlgren. Kent fattade jag inte i början och inte heller hur de kunde bli så kritikerrosade men nu gör jag det - har jag då lärt mig att uppskatta det jag inte uppskattade eller har de blivit bättre?
-
Jag har faktiskt aldrig varit med om att en låt "växer" efter ett par lyssningar, utan om en låt är bra, så gillar jag den omedelbart. Inga låtar blir bättre efter några lyssningar, utan då är det snarare att man vänjer sig vid bristerna och lär sig tolerera låten trots att den egentligen inte är särskilt bra.
Det jag gillar, innehåller ofta gåshudsresande vokalistinsatser och/eller tårdrypande vackra harmonier. Långa intron och långa solon (oavsett instrument), ser jag mest som onödig utfyllnad som bara gör att jag tröttnar på låten. Jag har ingenting alls till övers för pretentiöst skräp som görs för att vara "finare" på något sätt och som alla kritiker höjer till skyarna trots att det är olyssningsbart...
Jag står absolut inte ut med falsksång, eftersom det skär i öronen och blir direkt plågsamt att lyssna på.
Alla former av Metal har totalt gått förbi mig. Jag förstår mig inte på det för fem öre, utan det är bara oväsen och aggressivt vrålande för mig. Likadant med punk, britpop och en del annan "störig" musik, som modern jazz och andra märkliga musikstilar, som jag inte heller kan med.
Så över till vad jag gillar.
Jag har alltid uppfattat min smak som ganska smal eftersom det är många som verkar gilla musik som jag inte frivilligt skulle sätta in i CD-spelaren, men när jag tänker efter så är den nog relativt bred trots allt... ;)
Mina främsta favoriter i modernare musik finns i soul-genren eftersom det är där man hittar de snyggaste harmonierna och de bästa vokalisterna, som Luther Vandross, Earth, Wind & Fire, Delegation, Diana Ross, Michael Jackson, Brothers Johnson m fl - men det finns ju massor av annat som också är bra, från Verdi, Puccini, Mozart, Beethoven, Chopin m fl - till Glenn Miller, ABBA, ELO, Chicago, Boston, Queen, Scorpions, Roxette, ZZ Top, Status Quo, Beach Boys, Meat Loaf m fl...
-
Otroligt svår fråga och troligen finns lika många svar som musiklyssnare.
Själv fastnar jag ofta för intressanta oväntade vändningar, eller en stämning som tonerna/slingorna/texterna inger mig. Det är alltså sällan som jag till fullo uppskattar medial rock och pop från radio och tv - det blir liksom inga överraskningar...eller som du (Divid) skriver: ingen överraskning för hjärnan. Därför utmanar jag ofta mitt öra genom att försöka lyssna på musik/stilar/genrer jag aldrig hört förut. Men jag bör tillägga att även jag har en jäkla massa favoriter bland rock och popgenren...det säger ju en hel del om hur komplex man/vi ändå är och inget är självklart.
Men jag går som sagt mer igång på bra ideer än på en bra produktion eller snyggt ljud, även om det ofta går hand i hand.
Tja man skulle kunna skriva några sidor men jag hejdar mig här
Ha det gott
Gurano
-
Ja du Claes, det enes guld är någon annans skit och tvärtom. :rolleyes: Själv var det inte mycket på din lista som jag står ut med att lyssna på. Och Michael Jackson är totalt överskattad. Aldrig begripit mig på vad som ska vara så bra med honom. Aldrig känt någon som gillat honom, oavsett vad de lyssnat på. Bob Dylan är en ylande fyllebult som jag inte heller står med att lyssna på. Men säger man det till folk som gillar honom så får man aldrig säga det osagt och att man inte har fattat att han är ett geni och skriver sååå bra texter och att det kommer man inte ifrån. Själv gillar jag inte ens hans texter. Så nu har jag gnällt lite i natt innan jag lägger mig. :P
-
Ja, det är en svår fråga, men tycker det är intressanta att läsa svaren. Svarar imorgon, på de mest intressanta inläggen ;) (Claes skall få sig en avhyvling :lol: Nä då, bra tankar där!). Nu sömn
-
Ja du Claes, det enes guld är någon annans skit och tvärtom. :rolleyes:
Absolut! Det är en av de saker som är så kul med musik.
Det är dessutom det som gör att man egentligen aldrig kan diskutera musik och vad som är "bäst" - för olika människor berörs av helt olika saker.
Själv var det inte mycket på din lista som jag står ut med att lyssna på.
Då har du väldigt dålig smak... ;)
Och Michael Jackson är totalt överskattad. Aldrig begripit mig på vad som ska vara så bra med honom. Aldrig känt någon som gillat honom, oavsett vad de lyssnat på.
Det beror nog mycket på att det inte är "politiskt korrekt" inom vissa kretsar (typ bland musiker) att gilla MJ, ABBA, Chicago, Toto m fl... Med tillräcklig indoktrinering så blir många till slut övertygade om att man är en lallande idiot om man gillar vissa artister/band... <_<
Bob Dylan är en ylande fyllebult som jag inte heller står med att lyssna på. Men säger man det till folk som gillar honom så får man aldrig säga det osagt och att man inte har fattat att han är ett geni och skriver sååå bra texter och att det kommer man inte ifrån. Själv gillar jag inte ens hans texter.
Precis vad jag tycker! Dylan har gjort en del bra låtar - men de har aldrig varit bra förrän andra har gjort covers på dem. Det han har framfört själv har alltid låtit skit.
-
Jag tycker det är svårt att säga att viss musik är bättre än annan. Det beror ju på vad man jämför. Sången, instrumentalinsatserna,
produktionen, arret....etc. Däremot vilken musik som tilltalar mig mest, som gör att jag blir intresserad och vill lyssna fler gånger.
Först och främst måste det finnas en nerv, ett engagemang som känns ärligt, inte bara en snygg fasad.
Harmonierna är bland det viktigaste för mig. Spännande, vackra harmoniföljder och fulländad stämsång. T.ex Beatles ' "Because"
eller Beach Boys "God only knows" om man ska gå lite längre tillbaka i tiden. Men jag gillar också rock när man får till det där
extra "trycket", som t.ex i "Teknikens under" med Wilmer X eller vissa Kent-låtar. Glömmer aldrig när jag hörde "My generation" med Who första gången! :wub:
Vad man tänder på i ett visst ögonblick hör också ihop med vilken sinnesstämning man befinner sig i.
Man förfestar väl inte till Fredrika von Stade t.ex, vilket däremot kan vara helt underbart att i lugn och ro lyssna till över ett glas vin.
Jag tycker att riktigt bra musik ska kännas som att man sveps med ut på ett äventyr, en resa, där omgivningen försvinner och man ger sig hän
i andlös förväntan över vad som ska komma. Låter kanske högtravande, men ni fattar! :)
-
För att bra musik är bättre... :P
-
För att bra musik är bättre... :P
Kort, koncist och dessutom den ultimata sanningen.
Att sedan den sanningen är olika för varje enskild lyssnare, är en annan sak... ;)
-
För att bra musik är bättre... :P
Kort, koncist och dessutom den ultimata sanningen.
Att sedan den sanningen är olika för varje enskild lyssnare, är en annan sak... ;)
Jo du har rätt Claes, så är det... var bara på lite skämthumör :D
-
..min personliga smak. ;)
Bättre svar har jag inte. Jag kan gå igång totalt på den enklaste låten och lyssna på den tusen gånger om, när jag får "känslan" för den. När jag var yngre tyckte jag att musik måste vara komplex eller nyskapande, det har jag med åren växt ifrån.
-
Jo, det är ju olika perspektiv. Kan gilla det enkla och det jättekomplexa, båda på olika vis.
Men jag tröttnar väldigt mycket snabbare på det enkla, och skulle jag inte "utvecklas" längre hade jag lagt av. Utvecklas behöver inte betyda växa "i komplexitet", utan kanske snarare att utveckla sin kreativitet på så vis att man kan göra svåra saker enkla. Och tvärtom. Att imponera på sig själv genom att skriva sådant som tog 3 veckor, på några minuter istället. o dyl
Kul med alla åsikter, kul att läsa. Genomtänkta liksom ogenomtänkta :P
-
För att bra musik är bättre... :P
Kort, koncist och dessutom den ultimata sanningen.
Att sedan den sanningen är olika för varje enskild lyssnare, är en annan sak... ;)
Innan jag sticker iväg, vill jag bara ha sagt att allting inte är relativt ;) Jo, det finns olika perspektiv! Men att säga "allt är relativt" är helt enkelt fel. Eller det är bara jag som relativiserar alltings relativitet? Ljusets hastighet i vacuum är banne mig konstant oavsett att teorin heter "relativitetsteorin" :)
Tycker inte man skall spela Einstein och bara säga "alla åsikter är rätta" ;) Naturligtvis, skall man respektera andras åsikter och val men inte sjutton skall det heller hindra någon från att argumentera emot :P
(Nu har jag inte argumenterat emot någons musiksmak här, bara det faktum att allt skulle vara "lika" bra.) Det är det ju ingen som tycker? :P
Jag är helt enkelt bara intresserad av att veta om nån funderat på "varför" de tycker ABBA, eller "min musiksmak" är bra? :)
-
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
-
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
...men hur vet man om det är ärligt gjort eller menat...? :unsure:
-
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
Danbandsmusik kan vara ärligt gjord eller ärligt menad...är den bra då? :unsure:
-
Tycker inte man skall spela Einstein och bara säga "alla åsikter är rätta" ;) Naturligtvis, skall man respektera andras åsikter och val men inte sjutton skall det heller hindra någon från att argumentera emot :P
Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Det kvittar hur många som tjatar om hur fantastikt bra Rammstein eller Metallica är, så kommer jag fortfarande att tycka att de suger - och omvänt så kvittar det om alla i forumet skulle tycka att Freddie Mercury var helt kass - utan jag skulle ändå tycka att han var en av de bästa vokalisterna någonsin.
Om man ska kunna nå konsensus i en fråga, så måste man ha vissa saker som är förutbestämda eller så måste det finnas obestridliga fakta att luta sig mot, men vem bestämmer vad som ska betraktas som "bra" eller "dålig" musik, när det egentligen är helt och hållet en smakfråga?
-
Kan inte låta bli att lägga in mina tankar/åsikter kring bra musik.
Först och främst är jag matad med Dylan och gubben är en husgud.
Inte genom honom som artist, han sjunger taskigt men "Nobody sings Dylan like Dylan", utan hans underbara sätt att hantera det engelska språket samt hans helt makalösa teknik att frasera sången. :D
Finns nog minst 90% av KR-folk som inte håller med men det är ok.
Genomlid delar av hans digra verk och lyssna på dom historierna han berättar i t.ex. "Bob Dylan's 115th Dream", "Black Diamond Bay", "Lily Rosemary and the Jack of Hearts".
Utöver Dylan finns en uppsjö av artiser som skapat magi enligt mig.
Delar av Deep Purples alster där inte texten har varit den stora grejjen utan mera det musikaliska. Tänker främst på samspelet (ibland inyte) mellan Jon Lord & Ritchie Blackmore.
Det har funnits tider av magi i detta.
Andra saker som attraherar mig är när antigen texten har en berättande karraktär, typ Dylan eller Neil Young, alternativt att låten har skrivits med glimten i ögat.
Med detta menar jag låtar som Madness "Our House", "My Girl" etc.
Finns andra som också skrivit/framfört låtar med glimten i ögat, Dr. Hook, Shel Silverstein, och detta bidrar för mig till en njutning av låten.
Jag har aldrig och komemr aldrig att attraheras av låtar enbart bygger på rytm och en text som är helt värdelös eller intetsägande.
Till denna kategori kan man utan stora problem innefatta DISCO !!!!
Så... Jag gillar berättande texter eller låtar som har mycket humor/glimt i ögat.
-
Tycker inte man skall spela Einstein och bara säga "alla åsikter är rätta" ;) Naturligtvis, skall man respektera andras åsikter och val men inte sjutton skall det heller hindra någon från att argumentera emot :P
Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Det kvittar hur många som tjatar om hur fantastikt bra Rammstein eller Metallica är, så kommer jag fortfarande att tycka att de suger - och omvänt så kvittar det om alla i forumet skulle tycka att Freddie Mercury var helt kass - utan jag skulle ändå tycka att han var en av de bästa vokalisterna någonsin.
Om man ska kunna nå konsensus i en fråga, så måste man ha vissa saker som är förutbestämda eller så måste det finnas obestridliga fakta att luta sig mot, men vem bestämmer vad som ska betraktas som "bra" eller "dålig" musik, när det egentligen är helt och hållet en smakfråga?
Jomen, alltså, det här är ju den gamla vanliga retoriken som utmynnar i den (felaktiga) tanken, allt är åsikter. "Allt är relativt". Nej det är det inte.
Naturligtvis kan man hitta absoluter även inom musik. T ex så är det ingen som uppfattar brus (avsaknad av rytm, och "kvantiserad" tonhöjd), slumpmässiga frekvenser o dyl som "bra", även om man kan hävda att det är musik. För att? "Det är ljud."
Om du uppfattar rammstein som "brus" (eller ekvivalent med brus), alltså som något dåligt, är det ju ingen sanning? (Och inte fel heller.)
Jag menar att det är nåt annat. Jedrar vad jag svamlar, men det jag menar är:
För att ö h t kunna ha en åsikt måste man grunda det i nåt man anser vara "absolut sant". Det är väl typ detta jag är intresserad av att veta vad folk grundar sina åsikter i. I sig är det ju totalt meningslös kunskap att få veta att jag älskar metallica, och du hatar dem :)
Det som är intressant är ju varför :unsure:
Eller nåt...
Badlands: Håller med om rytmen där :P
-
Tycker inte man skall spela Einstein och bara säga "alla åsikter är rätta" ;) Naturligtvis, skall man respektera andras åsikter och val men inte sjutton skall det heller hindra någon från att argumentera emot :P
Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Det kvittar hur många som tjatar om hur fantastikt bra Rammstein eller Metallica är, så kommer jag fortfarande att tycka att de suger - och omvänt så kvittar det om alla i forumet skulle tycka att Freddie Mercury var helt kass - utan jag skulle ändå tycka att han var en av de bästa vokalisterna någonsin.
Om man ska kunna nå konsensus i en fråga, så måste man ha vissa saker som är förutbestämda eller så måste det finnas obestridliga fakta att luta sig mot, men vem bestämmer vad som ska betraktas som "bra" eller "dålig" musik, när det egentligen är helt och hållet en smakfråga?
Jomen, alltså, det här är ju den gamla vanliga retoriken som utmynnar i den (felaktiga) tanken, allt är åsikter. "Allt är relativt". Nej det är det inte.
Jo - när det gäller smakfrågor så har alla rätt (jodå - till och med de som gillar Basshunter och Sven-Ingvars...;)), eftersom smaken inte kan mätas.
Naturligtvis kan man hitta absoluter även inom musik. T ex så är det ingen som uppfattar brus (avsaknad av rytm, och "kvantiserad" tonhöjd), slumpmässiga frekvenser o dyl som "bra", även om man kan hävda att det är musik. För att? "Det är ljud."
...men glöm inte bort de som faschineras av ljud tycker att det där bruset och de slumpmässiga frekvenserna är som ljuv musik. Sådant brukar kallas "konstmusik" och har också en liten klick anhängare (främst - som jag nämnde tidigare - recensenter och självutnämnda förståsigpåare som ska visa sin "fina i kanten", men det finns faktiskt också de som ärligt tycker om det).
Om du uppfattar rammstein som "brus" (eller ekvivalent med brus), alltså som något dåligt, är det ju ingen sanning? (Och inte fel heller.)
Nej - jag uppfattar inte Rammstein som "brus", utan bara som dålig musik eftersom det inte tilltalar mig.
För att ö h t kunna ha en åsikt måste man grunda det i nåt man anser vara "absolut sant". Det är väl typ detta jag är intresserad av att veta vad folk grundar sina åsikter i. I sig är det ju totalt meningslös kunskap att få veta att jag älskar metallica, och du hatar dem :)
Det som är intressant är ju varför :unsure:
Eller nåt...
Du har delvis rätt, men ändå inte...;) Man bildar sig en åsikt medvetet genom att väga olika saker för och mot varandra, som t ex när vi nu ska återvälja den sittande regeringen alternativt rösta bort dem om några veckor, beroende på vilken åsikt vi har bildat oss genom att väga alternativen mot varandra.
Smaken kan man däremot inte alltid hitta rationella anledningar eller mätbara fakta som avgör om man gillar något eller inte, utan oftast är smaken huvudsakligen undermedveten - så smak är INTE samma sak som åsikt. Det är därför man inte kan diskutera sig fram till vad som är "bra" eller "dålig" musik. Man kan helt enkelt inte sätta upp några regler för vad som ska betraktas som "bra" eller "dåligt", eftersom alla har sin personliga smak.
Man kan däremot diskutera hur falskt Håkan Helstöld eller Tomas di Leva ylar eftersom intonationen är fakta som talar sitt tydliga språk (nåja - det är ju ändå "rent" så länge felen håller sig inom vissa gränser, så helt glasklart är inte ens det) - men trots att de sjunger så uppenbart falskt, så finns det många som ändå tycker att det är bra...
-
Allt beror på sammanhanget. Skrikande brusigt konstigt mischmass, ett alarm av oljud, kan vara passande på sitt ställe.
Likaså rytm. Worksongs, hiphop, marschmusik, musik enbart baserad och framförd på trummor kan vara nog så medryckande.
Normalt sett gillar jag en låt för dess harmonier och melodier, men det blir djupare "tycke" om även ljudlandskapen är klockrena förmig.
Jag gillar också mörkare,mer mollig musik bättre än durdito,framförallt i kombination med litemörkare texter.Jag vill att musik skall påverka något, det skall finnas närvaro, nerv, känsla.
Faithless och Massive attack är bra på det där tycker jag. Malande, enformigt, nästan skoningslöst hamrande.
Sen händer det att jag gillar tralliga dängor också, men inte alls lika ofta. jag tror inte att det är lika intressant för mig helt enkelt.
jag tror att min uppfattning om ljud och produktion styr mycket av vad jag gillar också. Det är ytterligare en dimension. Man kan ha en melodi, och en text. Det bestämmer ramarna på någotvis. Sedan kan man med ljudbilden lägga till eller dra ifrån. Gjort på rätt sätt uppstår magin, när allt lixom klaffar.
-
[Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Inser du vad du skriver nu? Allvarligt talat, om det vore så att en enskilds tycke och smak (t ex mitt) aldrig kan förändras av en diskussion så fattar jag inte varför du skriver allt den här texten för? :)
Det kvittar hur många som tjatar om hur fantastikt bra Rammstein eller Metallica är, så kommer jag fortfarande att tycka att de suger - och omvänt så kvittar det om alla i forumet skulle tycka att Freddie Mercury var helt kass - utan jag skulle ändå tycka att han var en av de bästa vokalisterna någonsin.
Okej, men det är väl snarare en brist hos dig, än en allmängiltig lag? :)
Men du kanske ser det som en fördel.
Om man ska kunna nå konsensus i en fråga, så måste man ha vissa saker som är förutbestämda eller så måste det finnas obestridliga fakta att luta sig mot, men vem bestämmer vad som ska betraktas som "bra" eller "dålig" musik, när det egentligen är helt och hållet en smakfråga?
Jag håller inte med om den åsikt du ger uttryck för här. :)
Du har delvis rätt, men ändå inte...;)
alright.
Man bildar sig en åsikt medvetet genom att väga olika saker för och mot varandra, som t ex när vi nu ska återvälja den sittande regeringen alternativt rösta bort dem om några veckor, beroende på vilken åsikt vi har bildat oss genom att väga alternativen mot varandra.
Smaken kan man däremot inte alltid hitta rationella anledningar eller mätbara fakta som avgör om man gillar något eller inte, utan oftast är smaken huvudsakligen undermedveten - så smak är INTE samma sak som åsikt. Det är därför man inte kan diskutera sig fram till vad som är "bra" eller "dålig" musik. Man kan helt enkelt inte sätta upp några regler för vad som ska betraktas som "bra" eller "dåligt", eftersom alla har sin personliga smak.
Man kan däremot diskutera hur falskt Håkan Helstöld eller Tomas di Leva ylar eftersom intonationen är fakta som talar sitt tydliga språk (nåja - det är ju ändå "rent" så länge felen håller sig inom vissa gränser, så helt glasklart är inte ens det) - men trots att de sjunger så uppenbart falskt, så finns det många som ändå tycker att det är bra...
Du menar att man måste kunna mäta (helst fysikaliskt) ett objekt/begrepp för att det skall kunna vara utsatt för diskussion. Det är enda tolkningen jag kan göra av vad du skriver.
Du har fel. Men din åsikt är att du har rätt. :)
(Återkommer.)
-
Vad som appellerar till mej och som jag då uppfattar som god musik, är om jag upplever att det finns en kärna av äkt-het, dvs att det kommer från hjärtat (motiv i skapandet), och då utgår jag alltid från den vokala delen, för den känns viktigast i min lyssning (såvida det inte är instrumentalt, då är det nåt instrument som får spela den rollen istället). Ett personligt uttryck som berör mej emotionellt kammar hem många poäng, och då gärna med en del moll-brytningar har jag märkt, sånt förstärker :rolleyes:
Fina harmonier i sången eller i stycket/låten är oxå elementärt för mej.
Sen tillför rytm, en snygg basgång, tjusig gitarr eller blås/piano en ytterligare dimension. De ackompanjerar och lyfter låten/stycket.
Delarna gör helheten, men som sagt, sånguttrycket är viktigast för mej, därifrån utgår allt.
/Marre
-
[Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Inser du vad du skriver nu? Allvarligt talat, om det vore så att en enskilds tycke och smak (t ex mitt) aldrig kan förändras av en diskussion så fattar jag inte varför du skriver allt den här texten för? :)
Ok - om jag formulerar om det lite, så kan du naturligtvis tycka att en enskild musiker är väldigt duktig, men om du påverkas känslomässigt positivt eller negativt av det, är en fråga om en undermedveten känsla och inte någon åsikt. Det skulle vara samma sak som att en som tycker att hallonsylt smakar genomäckligt, plötsligt skulle ändra sig bara för att någon annan säger att det är gott...
Vi pratar alltså om olika saker. Jag kan påverka dig till att ändra din åsikt till något som ligger närmare min egen, om jag övertygar dig med mina argument, så att du inser att det är jag som har rätt - men jag kan inte påverka din SMAK så att du börjar gilla samma musik som jag, eftersom smaken ligger på ett djupare plan än det man kan resonera sig fram till. Enda gången jag skulle kunna påverka ditt musikval, är om jag presenterar ett band eller artist för dig, som du aldrig tidigare har hört och inte visste att du gillade - men då är det egentligen inte jag som har fått dig att ändra smak, utan du hade gillat musiken när du än hade fått nys om den. Du väljer inte medvetet vilka låtar du ska tycka om, utan du bara gillar eller ogillar dem (eller något mellan ytterligheterna) när du hör dem.
Jag kan exempelvis inte tycka om modern atonal jazz, eftersom det bara låter illa för mig (smak). Jag kan däremot förmodligen beundra musikerna för att de trots allt lyckas få någon ordning i kakafonin eller för att de är duktiga på sina instrument (åsikt).
Det kvittar hur många som tjatar om hur fantastikt bra Rammstein eller Metallica är, så kommer jag fortfarande att tycka att de suger - och omvänt så kvittar det om alla i forumet skulle tycka att Freddie Mercury var helt kass - utan jag skulle ändå tycka att han var en av de bästa vokalisterna någonsin.
Okej, men det är väl snarare en brist hos dig, än en allmängiltig lag? :)
Men du kanske ser det som en fördel.
Det är varken en brist eller en fördel, eftersom det är så min smak är. Ok - att Freddy är en av de absolut bästa, är förstås en åsikt - men att jag tilltalas av musiken är en fråga om smak och inte en åsikt.
Sedan kan man med tiden ändra smak, så att man kanske inte gillar samma saker under hela livet, men det är en betydligt långsammare process, så det går inte att jämföra med att övertyga någon i en diskussion om att ändra smak.
Man bildar sig en åsikt medvetet genom att väga olika saker för och mot varandra, som t ex när vi nu ska återvälja den sittande regeringen alternativt rösta bort dem om några veckor, beroende på vilken åsikt vi har bildat oss genom att väga alternativen mot varandra.
Smaken kan man däremot inte alltid hitta rationella anledningar eller mätbara fakta som avgör om man gillar något eller inte, utan oftast är smaken huvudsakligen undermedveten - så smak är INTE samma sak som åsikt. Det är därför man inte kan diskutera sig fram till vad som är "bra" eller "dålig" musik. Man kan helt enkelt inte sätta upp några regler för vad som ska betraktas som "bra" eller "dåligt", eftersom alla har sin personliga smak.
Man kan däremot diskutera hur falskt Håkan Helstöld eller Tomas di Leva ylar eftersom intonationen är fakta som talar sitt tydliga språk (nåja - det är ju ändå "rent" så länge felen håller sig inom vissa gränser, så helt glasklart är inte ens det) - men trots att de sjunger så uppenbart falskt, så finns det många som ändå tycker att det är bra...
Du menar att man måste kunna mäta (helst fysikaliskt) ett objekt/begrepp för att det skall kunna vara utsatt för diskussion. Det är enda tolkningen jag kan göra av vad du skriver.
Nej - din tolkning är helt fel. ;)
Visst kan man diskutera om det - men man kan aldrig komma fram till konsensus, eftersom alla har olika smak. Diskussionen i sig kan ändå vara intressant, men den leder egentligen ingenstans eftersom ingen ändrar sin musiksmak bara för att någon annan säger att han har "fel" musiksmak. Om jag säger att ett band gör fantastisk musik, så kommer det alltid att finnas någon annan som tycker att det är skitkass musik.
Ska man komma fram till några allmängiltiga kriterier för vad som är "bra" eller "dålig" musik, så måste man ha en uppsättning regler som bestämmer - och eftersom man aldrig kommer att få alla att ha samma smak, så kan det aldrig låta sig göras.
-
Bluesen är överlägsen all annan musik. Annan musik kan man lära sig att härma rent mekaniskt, eller tillverka i en pc med slumpgenerator. Coverblues är samma skit som dansbandshärmandet det med, bara copycat plojty skräp. Blues är nåt som är bara ditt eget, ingen klarar av att härma det heller. Det bygger på toner som inte finns, och känslor som varken syns eller hörs, men ändå griper tag i den som lyssnar. :( ;)
-
Vilka plattityder du serverar här Nilsson. :lol:
-
Vilka plattityder du serverar här Nilsson. :lol:
Det är ju bara min lilla åsikt. Och det var väl vad som efterfrågades? Gubben Noak kan väl alla spela?
-
<Insert genre here> är överlägsen all annan musik. Annan musik kan man lära sig att härma rent mekaniskt, eller tillverka i en pc med slumpgenerator. Cover<Insert genre here> är samma skit som dansbandshärmandet det med, bara copycat plojty skräp. <Insert genre here> är nåt som är bara ditt eget, ingen klarar av att härma det heller. Det bygger på toner som inte finns, och känslor som varken syns eller hörs, men ändå griper tag i den som lyssnar. :( ;)
-
Tror inte att det är fullt så enkelt att avgöra vad det är som gör att en viss person föredrar en musikstil över en annan!
Ser jag till mig själv så har jag snart varit igenom hela registret av musikstilar undantaget dansband och dödsmetal :)
Svänger det så svänger det, sedan så växer viss musik på en! Otaliga gånger har jag lyssnat på något och tänkt vad är detta för sk**t rent utsagt för att en vecka senare sitta och nynna på det :)
My two cents B)
-
<Insert genre here> är överlägsen all annan musik. Annan musik kan man lära sig att härma rent mekaniskt, eller tillverka i en pc med slumpgenerator. Cover<Insert genre here> är samma skit som dansbandshärmandet det med, bara copycat plojty skräp. <Insert genre here> är nåt som är bara ditt eget, ingen klarar av att härma det heller. Det bygger på toner som inte finns, och känslor som varken syns eller hörs, men ändå griper tag i den som lyssnar. :( ;)
Intressant inlägg i debatten - jag tror att det är något vi måste ta i beaktande - eller...?
-
<Insert genre here> är överlägsen all annan musik. Annan musik kan man lära sig att härma rent mekaniskt, eller tillverka i en pc med slumpgenerator. Cover<Insert genre here> är samma skit som dansbandshärmandet det med, bara copycat plojty skräp. <Insert genre here> är nåt som är bara ditt eget, ingen klarar av att härma det heller. Det bygger på toner som inte finns, och känslor som varken syns eller hörs, men ändå griper tag i den som lyssnar. :( ;)
Intressant inlägg i debatten - jag tror att det är något vi måste ta i beaktande - eller...?
Fast det att förmedla nåt som varken hörs eller syns i musiken, men ändå griper tag i lyssnaren, det lyckas ett fåtal med i all sorts musik. Men ändå, Jag tycker att artister som BB King och Stevie Ray är väldigt bra, men alla de som kan spela likadant är ganska ointressanta. De som kan hitta en egen stil är få. I jazzen finns nog de allra skickligaste musikanterna, men även i jazz finns det väl en och annan som mer eller mindre mekaniskt apar efter det Charlie Parker mfl redan spelat. Försöker apa efter kanske...
-
Musik för mig är bäst när jag inte kan förklara riktigt varför jag gillar det utan det bara infinner sig en känsla av välbehag och att kommer på mig själv sitta och småle.
Kritierierna eller skallkraven för att detta ska hända varierar dock för varje låt jag lyssnar och för varje dag. =)
-
[Visst kan man argumentera, men eftersom den enskildes tycke och smak aldrig kan förändras av en diskussion, så kommer diskussionen aldrig att leda någonstans.
Inser du vad du skriver nu? Allvarligt talat, om det vore så att en enskilds tycke och smak (t ex mitt) aldrig kan förändras av en diskussion så fattar jag inte varför du skriver allt den här texten för? :)
Ok - om jag formulerar om det lite, så kan du naturligtvis tycka att en enskild musiker är väldigt duktig, men om du påverkas känslomässigt positivt eller negativt av det, är en fråga om en undermedveten känsla och inte någon åsikt. Det skulle vara samma sak som att en som tycker att hallonsylt smakar genomäckligt, plötsligt skulle ändra sig bara för att någon annan säger att det är gott...
...vilket faktiskt händer oss alla dagligen. Jag håller med Divi. :) En undermedveten känsla kan mycket väl ta sig uttryck som en åsikt. Människans åsikter formas konstant av yttre faktorer som nästlar sig in i det undermedvetna. Man är t.ex mer benägen att hålla med någon som man ser upp till, eller någon som verkar vara lik en själv. Det är en flockinstinkt. Om min bäste vän rekommenderar en låt till mig så kommer chansen att jag ska tycka om den att vara högre än om min fiende skulle ha rekommenderat låten. Det är ren överlevnadsinstinkt och betyder inte att man har dålig karaktär. Låter det absurt? Inte alls.
Tycke och smak är inget som kommer förprogrammerat - det är något som vi införskaffar genom kommunikation och som ständigt omdefineras. Sen kan vissa personer ha starka principer som är svåra att rucka på (ditt ogillande av falsksång t.ex) men att påstå att diskussionen är lönlös förstår inte jag heller. :ph34r:
-
Jag har aldrig sagt att diskussionen är lönlös (men så har det tydligen tolkats, av någon märklig orsak...), utan bara att det är meningslöst att försöka hitta ett antal gemensamma riktlinjer som ALLA kan godta (konsensus), som definierar vad som ska anses vara "bra" eller "dålig" musik.
Om min bäste vän skulle rekommendera en låt, så innebär det att jag garanterat lyssnar på den, men om jag gillar den eller inte, beror inte på honom, utan på min smak - och jag tycker ju inte sämre om vännen för att han har en - enligt mig - konstig musiksmak.
Om det är en ovän som rekommenderar en låt så kommer jag antagligen också att lyssna, om inte annat för att höra hur konstig musiksmak han har - men om jag då upptäcker att den är bra trots att han gillar den, så påverkar det inte min smak, utan i så fall gillar jag ändå låten - och jag gillar inte ovännen bättre bara för att han visar sig ha samma musiksmak.
Detta med åsikter respektive smak är, i likhet med akustikbehandling och ljuddämpning, lätt att blanda ihop om man inte tänker efter - och ibland kan de också delvis överlappa vartannat...
Åsikt = medvetet val efter analys av alternativ
Smak = undermedvetet val som går på intuition/känsla
Angående falsksång, så är min motvilja inte en principsak, utan det är något jag är tvungen att välja bort för att det skär i öronen och blir direkt plågsamt (ja - även när jag själv sjunger falskt). Förmodligen har jag lite för bra relativt gehör för mitt eget bästa (har däremot inte absolut gehör) - och det kan vara jobbigt i många situationer...
Nåja - om det trots allt är någon som vågar sig på att sätta upp de kriterier som behövs för att definiera "bra" eller "dålig" musik, så varsågod och sätt ihop en lista, så kan vi se efter diskussionen hur lång listan blir. Min gissning är att det enda ALLA kan vara överens om, är typ att bra musik måste innehålla toner... ;)
-
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
...men hur vet man om det är ärligt gjort eller menat...? :unsure:
jag inbillar mig att jag hör det. :)
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
Danbandsmusik kan vara ärligt gjord eller ärligt menad...är den bra då? :unsure:
Visst kan den väl vara det, fast större delar av hela genren saknar ju trovärdighet. :)
-
Jag har aldrig sagt att diskussionen är lönlös (men så har det tydligen tolkats, av någon märklig orsak...), utan bara att det är meningslöst att försöka hitta ett antal gemensamma riktlinjer som ALLA kan godta (konsensus), som definierar vad som ska anses vara "bra" eller "dålig" musik.
Ok, men du skrev att den inte skulle leda någonstans (och därför var lönlös, dvs ingen lön för den möda alla lägger ner på att skriva eftersom den ju enligt dig inte leder någonstans). Och.. Jag tror inte Divis avsikt var att alla forumets medlemmar skulle stämma in i unisont tänkande.
Om min bäste vän skulle rekommendera en låt, så innebär det att jag garanterat lyssnar på den, men om jag gillar den eller inte, beror inte på honom, utan på min smak - och jag tycker ju inte sämre om vännen för att han har en - enligt mig - konstig musiksmak.
Om det är en ovän som rekommenderar en låt så kommer jag antagligen också att lyssna, om inte annat för att höra hur konstig musiksmak han har - men om jag då upptäcker att den är bra trots att han gillar den, så påverkar det inte min smak, utan i så fall gillar jag ändå låten - och jag gillar inte ovännen bättre bara för att han visar sig ha samma musiksmak
Du underskattar det undermedvetna. Var tror du att dina åsikter kommer ifrån? Dig själv allena? :)
Detta med åsikter respektive smak är, i likhet med akustikbehandling och ljuddämpning, lätt att blanda ihop om man inte tänker efter - och ibland kan de också delvis överlappa vartannat...
Åsikt = medvetet val efter analys av alternativ
Smak = undermedvetet val som går på intuition/känsla
Det här var intressant. Det måste jag grunna på lite innan jag bemöter. Absolut överlappar de varann, dock.
Nåja - om det trots allt är någon som vågar sig på att sätta upp de kriterier som behövs för att definiera "bra" eller "dålig" musik, så varsågod och sätt ihop en lista, så kan vi se efter diskussionen hur lång listan blir.
Men tänk om diskussionen inte behöver handla om att definiera bra vs dåligt? Tänk om du läser vad andra skriver och finner att de har intressanta sätt att se på saker? Tänk om de ord som vissa skriver handlar om saker som du inte tidigare tänkt på, men trots det verkar vara riktigt vettiga? Jag håller absolut med om att min-genre-är-bättre-än-din-diskussionen inte leder någonstans, men det var kanske det du menade hela tiden? I så fall är vi ju ett steg närmre varann där. :D Tråden som sådan däremot, öppnar ju för intressanta diskussioner, och leder definitivt någon vart! Mig skänker den i alla fall värde. :)
Min gissning är att det enda ALLA kan vara överens om, är typ att bra musik måste innehålla toner... ;)
Nu är du ute på hal is igen! :lol:
-
Vad är det för fel att vara pretentiös? Symfonirocken på 70-talet beskrivs ofta som sådan. Jag gillar den. Det dock ganska få som vågar idag.
-
Jag har aldrig sagt att diskussionen är lönlös (men så har det tydligen tolkats, av någon märklig orsak...), utan bara att det är meningslöst att försöka hitta ett antal gemensamma riktlinjer som ALLA kan godta (konsensus), som definierar vad som ska anses vara "bra" eller "dålig" musik.
Ok, men du skrev att den inte skulle leda någonstans (och därför var lönlös, dvs ingen lön för den möda alla lägger ner på att skriva eftersom den ju enligt dig inte leder någonstans). Och.. Jag tror inte Divis avsikt var att alla forumets medlemmar skulle stämma in i unisont tänkande.
Nej - det är diskussionen som skulle leda fram till vad som kan betraktas som "bra" eller "dåligt", som är meningslös. En diskussion om varför man gillar olika saker, kan däremot vara intressant.
Om min bäste vän skulle rekommendera en låt, så innebär det att jag garanterat lyssnar på den, men om jag gillar den eller inte, beror inte på honom, utan på min smak - och jag tycker ju inte sämre om vännen för att han har en - enligt mig - konstig musiksmak.
Om det är en ovän som rekommenderar en låt så kommer jag antagligen också att lyssna, om inte annat för att höra hur konstig musiksmak han har - men om jag då upptäcker att den är bra trots att han gillar den, så påverkar det inte min smak, utan i så fall gillar jag ändå låten - och jag gillar inte ovännen bättre bara för att han visar sig ha samma musiksmak
Du underskattar det undermedvetna. Var tror du att dina åsikter kommer ifrån? Dig själv allena? :)
Här blandar du ihop korten igen. Åsikt och smak är inte samma sak. ;)
Detta med åsikter respektive smak är, i likhet med akustikbehandling och ljuddämpning, lätt att blanda ihop om man inte tänker efter - och ibland kan de också delvis överlappa vartannat...
Åsikt = medvetet val efter analys av alternativ
Smak = undermedvetet val som går på intuition/känsla
Det här var intressant. Det måste jag grunna på lite innan jag bemöter. Absolut överlappar de varann, dock.
Jäpp - men att ändra smak är en process som tar mycket längre tid än en diskussion, även om smaken delvis kan påverkas av omgivningen på lång sikt. Att ändra åsikt kan gå mycket, mycket snabbare, om man får tillräckligt starka argument för att kontrahentens åsikt stämmer bättre än den egna. Det är också därför det är så viktigt för de politiska partierna att vara aktiva ända in i det sista före valet. Folk kan byta åsikt i sista sekunden för att de plötsligt hör bättre argument än de har hört tidigare i någon fråga som de tycker är extra viktig.
Nåja - om det trots allt är någon som vågar sig på att sätta upp de kriterier som behövs för att definiera "bra" eller "dålig" musik, så varsågod och sätt ihop en lista, så kan vi se efter diskussionen hur lång listan blir.
Men tänk om diskussionen inte behöver handla om att definiera bra vs dåligt? Tänk om du läser vad andra skriver och finner att de har intressanta sätt att se på saker? Tänk om de ord som vissa skriver handlar om saker som du inte tidigare tänkt på, men trots det verkar vara riktigt vettiga? Jag håller absolut med om att min-genre-är-bättre-än-din-diskussionen inte leder någonstans, men det var kanske det du menade hela tiden? I så fall är vi ju ett steg närmre varann där. :D Tråden som sådan däremot, öppnar ju för intressanta diskussioner, och leder definitivt någon vart! Mig skänker den i alla fall värde. :)
Nu förstår du vad jag har skrivit ända från början, så nu kan diskussionen börja... ;)
-
Vad är det för fel att vara pretentiös? Symfonirocken på 70-talet beskrivs ofta som sådan. Jag gillar den. Det dock ganska få som vågar idag.
Det är en dålig recensent-beskrivning av symfonirocken. Jag tycker inte att den kan betecknas som pretentiös, utan den lånade bara in element från klassisk musik och blandade det med sin modernare stil - precis samma som händer hela tiden med olika "cross-over"-stilar.
-
Vad är det för fel att vara pretentiös? Symfonirocken på 70-talet beskrivs ofta som sådan. Jag gillar den. Det dock ganska få som vågar idag.
Det är ingen som sagt att det är fel. Eller rätt för den delen. Handlar inte om det. Jag gillar inte pretentiös musik men om du gillar det så är det är det rätt för dig. :)
-
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
...men hur vet man om det är ärligt gjort eller menat...? :unsure:
jag inbillar mig att jag hör det. :)
Bra fråga men jag kan nog inte heller producera ett vettigt svar. Det kan vara allt ifrån frijazz till extrem dödsmetal till smörig pop. Det vore lättare att förklara vad jag inte går igång på och varför. Det enda jag kan säga är att det måste på något sätt vara ärligt gjort eller ärligt menat. :)
Danbandsmusik kan vara ärligt gjord eller ärligt menad...är den bra då? :unsure:
Visst kan den väl vara det, fast större delar av hela genren saknar ju trovärdighet. :)
Säg det till dem som lyssnar på genren att den till största delen saknar trovärdighet. Det där snacket om trovärdighet ger jag inte mycket för. Det där är något som vissa tillgriper för att förkunna att det dem lyssnar på är så jävla äkta och det dem avskyr, det är fan i mig inte äkta och det saknar trovärdighet. Ett sätt att sätta sin smak i högre skalan av smak. Det blir ett indelande i rangordning. Vem kan säga att din smak är bättre än andras? Det är bara olika precis som allt annat i världen. Jag har bättre smak än dig, jag har ett bättre jobb än dig, mina åsikter är bättre än dina, min tro är bättre än din osv. Oj så mycket elände det har blivit i världen av allt detta. Allt ser bara olika ut.
-
Det är bara olika precis som allt annat i världen. Jag har bättre smak än dig, jag har ett bättre jobb än dig, mina åsikter är bättre än dina, min tro är bättre än din osv. Oj så mycket elände det har blivit i världen av allt detta. Allt ser bara olika ut.
Kloka ord!
-
Ja - det där snacket om "trovärdighet" när det gäller musik, har jag aldrig lyckats förstå. Det låter ju som det gör. Hur kan musiken då vara mer eller mindre trovärdig...?
Texten kan förstås bli trovärdigt framförd av en vokalist som lägger mycket känsla i framförandet och verkar vara engagerad i vartenda ord, så att man upplever det som om texten är självupplevd - men det kan ju ändå vara helt påhittat även om vokalisten är duktig på att framföra det, så sådant kan man aldrig veta...
-
Det är bara olika precis som allt annat i världen. Jag har bättre smak än dig, jag har ett bättre jobb än dig, mina åsikter är bättre än dina, min tro är bättre än din osv. Oj så mycket elände det har blivit i världen av allt detta. Allt ser bara olika ut.
Kloka ord!
Jo men samtidigt så är det ju essensen i denna tråd - varför blir vissa låtar mer lyssnade på än andra? Till viss del (ganska stor del faktiskt) har det med att göra hur promotion går till och hur mycket man satsar på att spela musiken i radio TV filmer etc. Människan är ett vanedjur och ett flockdjur och har för vana att ta lärdom av hur andra gör för att må bättre själv rent krasst. Ett nysläpp på MTV med en känd artist får uppföljningar i alla andra media och påverkar självklart alla som tar del av det hela - mainstream. Sedan finns det ju låtar som inte blivit lika pushade och tycks stå på egna ben därför att den helt enkelt tilltalar alla på ett musikaliskt plan - här skiljer det sig rätt mycket mellan öst och väst kan jag tro och vilken kultur man har med sig i öronen - vi kan ta exemplet som Perra älskar att hata Jag mötte en boot Anna Anna hette hon... ja nåt sånt. Samma år som den kom var jag i Bulgarien och det var den mest spelade låten på alla discon barer och gathörn - ingen fattade ett ord - låten var bra helt enkelt. Han gjorde väl någon uppföljare på engelska också men såvitt jag vet slog den inte alls lika mycket.
Min essens då det finns väl promotade låtar och sådana som är bra utan promotion - och jag tror att vi människor har ett speciellt sätt att uppfatta saker på som vi därmed responderar på. Den riktigt första låt jag fick en sådan där aha-upplevelse av som inte promotats då i alla fall var - fasen jag kommer inte ihåg vad den heter nu men jag får återkomma och editera 1968/69 på ett disco i Uppsala var det i alla fall. Hm.. vad sjutton hette den och vad hette dom star bangled greenhouseband...... Help (när det var inte den...)
-
Så trovärdighet eller ärlighet har ingenting med musik att göra och mitt resonemang är ett fascistoidt uttryck för min elitistiska smak? Snacka om att vränga till mina ord. Jag har väl inte sagt ett skit om min smak... vad är det för djävla skitsnack?
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Den bästa musiken kommer till kompositören när h*n minst anar det, inte på beställning. Finns väl en massa undantag, men det är min tro. Och jag tror inte att man kan förstå musikens innersta väsen så att man kan konstruera den bästa musiken, bara halvskaplig.
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Har inte alla dansband intentionen att det ska dansas till deras musik...? ;)
Vilken känsla som förmedlas beror väl också i väldigt hög grad på lyssnaren. Det är därför vissa går igång på en sak medan andra går igång på något helt annat.
Jag förstår fortfarande inte hur viss musik kan vara mer trovärdig eller ärlig än annan - och hur man ska kunna avgöra vilket syfte upphovsmännen och/eller musikerna har haft med musiken. Se nu inte detta som ett angrepp, utan jag vill bara ha en förklaring, så att jag kan lyckas förstå varför man använder sådana begrepp om musik.
Kan "trovärdigheten" och "äktheten" kanske ligga i att man förstår sig på (eller inte förstår) den aktuella musiken, så att det egentligen ligger helt hos lyssnaren...?
-
Det är kanske som dom säger - att smaken är som baken....?
Personligen tycker jag alla ljud som kommer från baken är osmakliga.
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Så all kommersiell musik är dålig i så fall, eller...?
Den är ju skapad bl a för att man vill tjäna pengar på den... ;)
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Så all kommersiell musik är dålig i så fall, eller...?
Den är ju skapad bl a för att man vill tjäna pengar på den... ;)
Den kopplingen gjorde inte jag iallfall jag har aldrig sagt att musik inte får vara komersiell. Samtidigt kan jag tycka det är kul när musik som inte förväntas bli komersiell blir det.
Jag gillar massor av komersiell musik. I lådorna står samma FM band som du brukar säga att du gillar Claes t e x Boston, Styx osv osv.
Det är inte elitism från min sida. Jag lyssar inte bara på originalinspelningar av Charley Patton eller av någon Syd-Smyrgensk dödsmetal. (även om det också kan vara kul)
Men det är som att jämföra ett bra konstverk av en hyfsad konstnär med en sammetsaffisch av en enhörning. Det är väl möjligt att jag inte fattar när jag blir blåst av smarta kommersiella krafter, men jag har lyssnat så mycket på musik att jag tycker mig känna igen när någon försöker manipulera mina känslor och det gillar jag inte. Jag vill ha något slags engagemang eller ja.. ärlighet då.
Ta Kiss t e x De har väl aldrig sagt annat än att de gör "hamburgare för öronen". Det är väl hyfsat ärligt? ibland kan hamburgare faktiskt vara gott, fast jag tror inte att det är någon "värdemeny" jag får :)
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Så all kommersiell musik är dålig i så fall, eller...?
Den är ju skapad bl a för att man vill tjäna pengar på den... ;)
Skrev jag det? :huh:
Läs innantill, jag skrev att jag tror den bästa musiken föds spontant. Därmed inte sagt att att all kommersiell musik är dålig. Och bäst är naturligtvis min subjektiva åsikt, som ett svar på vad trådskaparen frågar efter. Och om du vill veta varför jag har den åsikten, så är det baserat på personliga erfarenheter och vad jag kunnat läst mig till hur vissa av musikhistoriens kända låtar och verk kommit till.
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Så all kommersiell musik är dålig i så fall, eller...?
Den är ju skapad bl a för att man vill tjäna pengar på den... ;)
Den kopplingen gjorde inte jag iallfall jag har aldrig sagt att musik inte får vara komersiell. Samtidigt kan jag tycka det är kul när musik som inte förväntas bli komersiell blir det.
Jag gillar massor av komersiell musik. I lådorna står samma FM band som du brukar säga att du gillar Claes t e x Boston, Styx osv osv.
Det är inte elitism från min sida. Jag lyssar inte bara på originalinspelningar av Charley Patton eller av någon Syd-Smyrgensk dödsmetal. (även om det också kan vara kul)
Men det är som att jämföra ett bra konstverk av en hyfsad konstnär med en sammetsaffisch av en enhörning. Det är väl möjligt att jag inte fattar när jag blir blåst av smarta kommersiella krafter, men jag har lyssnat så mycket på musik att jag tycker mig känna igen när någon försöker manipulera mina känslor och det gillar jag inte. Jag vill ha något slags engagemang eller ja.. ärlighet då.
Jag har också lyssnat på massor av musik och funnit att jag undantar vissa genre eftersom jag inte tycker om musiken. Sedan kan det ändå finnas bättre eller sämre låtar i genren - och det kan jag ha en uppfattning om även om jag inte gillar genren - men då handlar det ju om en sorts analys och alltså en åsikt. Jag bryr mig däremot inte om att gissa eller försöka analysera huruvida någon medvetet försöker manipulera mina känslor, utan om jag tycker om någon musik så gör jag det -och om jag inte tycker om den så gör jag inte det.
Den där sammetsaffischen kan förresten vara otroligt vacker också - och kan t o m vara mer tilltalande än tavlan som den där hyfsade konstnären har lagt ner två månader på att måla. Det är alltid inte så lätt att säga varför man gillar något...
Ta Kiss t e x De har väl aldrig sagt annat än att de gör "hamburgare för öronen". Det är väl hyfsat ärligt? ibland kan hamburgare faktiskt vara gott, fast jag tror inte att det är någon "värdemeny" jag får :)
...fast Kiss har jag aldrig gillat, även om de har höjt sig lite grand ovanför många andra hårdrockare, men ändå... ;)
-
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention. Sedan om intentionen är dansa och ha kul det har jag aldrig sagt spelar någon roll. Det finns väl visst dansband som gör det, men mycket av dansmusik förmedlar ingenting som jag går igång på utan känns konstruerat och repetitivt.
Jag tycker man kan lägga till melodifestival, fame factory, idolvinnarlåtar osv. Man hör tydligt att ursprunget är massproduktion, att i spekulativt syfte skapa en färdigtuggad produkt.
Så all kommersiell musik är dålig i så fall, eller...?
Den är ju skapad bl a för att man vill tjäna pengar på den... ;)
Skrev jag det? :huh:
Läs innantill, jag skrev att jag tror den bästa musiken föds spontant. Därmed inte sagt att att all kommersiell musik är dålig. Och bäst är naturligtvis min subjektiva åsikt, som ett svar på vad trådskaparen frågar efter. Och om du vill veta varför jag har den åsikten, så är det baserat på personliga erfarenheter och vad jag kunnat läst mig till hur vissa av musikhistoriens kända låtar och verk kommit till.
Ok - jag var kanske lite för snabb med kommentaren, men det var den känslan jag fick spontant eftersom du skrev att man hör att det är "massproduktion med spekulativt syfte". Det omfattar nog egentligen väldigt mycket av den kommersiella musiken...
Håller absolut med om att man ofta får sina bästa idéer när man minst anar det och inte när man försöker pressa fram något, även om det ibland kan inträffa då också. Våldsamt irriterande om man inte har möjlighet att spela in precis när det händer... ;)
-
Som jag skrev tidigare så tror jag att det finns lika många svar som lyssnare - otroligt svårt att förklara varför jag gillar jordgubbsglass men inte du liksom...
Så här tror jag i alla fall:
Det är olyckligt att diskutera i termer som skitmusik eller världens bästa musik, men alla gör det (jag oxå) - vad man inte får glömma är att när man säger så, så bör innebörden bara vara att man på ett personligt plan gillar/ogillar det - har således inget med kvalité att göra.
Människan är en kulturvarelse där hon hela tiden tar intryck och påverkas av allt: andra människors tal, tankar och uttryck, men även av sin egen förmåga att forma tankar, tal och uttryck. Till detta ska man lägga individens vaskning/tolkning av alla intryck. Ur detta kommer individens personlighet/smak mm. Som jag ser det är det ogörligt att utifrån denna täta väv av komplexiteter sålla fram varför man tex avskyr dansbandsmusik, bara gillar viss hip hop osv. Visst kan man har egna förklaringar till varför man gillar ditten eller datten (och det är helt ok) men, som jag ser det, så kan individen inte ta hänsyn till hela ens bagage, hur gärna man än vill, eftersom man inte känner till på ett intellektuellt plan allt som påverkar.
Att utröna ovan så bör man egentligen till slut landa i forskningen kring hur en hjärna producerar tankar/ känslor...eller varför inte hur en hjärna kemiskt är sammansatt.
För mig räcker det långt med att jag gillar eller ogillar viss musik. Musiksmak kan utvecklas och förändras. Det roligaste är nog när man överraskar sig själv med att digga nåt som man tidigare bara såg som skit.
Gurano
-
Så trovärdighet eller ärlighet har ingenting med musik att göra och mitt resonemang är ett fascistoidt uttryck för min elitistiska smak? Snacka om att vränga till mina ord. Jag har väl inte sagt ett skit om min smak... vad är det för djävla skitsnack?
Ta och läs igen när du har lugnat ned dig. Att brusa upp och skriva då är det allra sämsta. Det är så lätt att misstolka för att man låter ilskan ta över.
Trovärdighet för mig är musik som skapas för att förmedla något och har en ärlig intention.
Det är för att det tilltalar dina genuina känslor. Men detsamma gäller ju för dem som gillar dansbandsmusik och övrig dansmusik också. Att då tala om trovärdighet, det faller då ganska platt direkt. Låt gå för att dansmusik överhuvudtaget är repetitivt, ja så in i helvete är det, men det är ju det som utgör dansmusik. Det är till för att dansa till. Skulle vara svårt dansa till metal med att möjliga taktbyten. Försök dansa till kagge i 220 bpm. :lol:
-
Okej .. jag läste om det nu men har ändå svårt att fatta det på något annat sätt.... Kanske är lite trög. ´
Men jag är inte arg längre och visst har du rätt det är onödigt att brusa upp.
Fast jag är fortfarande inte helt överens med dig. Jag tycker nog att det finns dansbandsmusik som visst kan ha ett ärligt uttryck. Sedan att jag inte gillar musiken är väl en annan femma.
Dansa till 220 bpm... hmm man kanske kan kasta sig in i en moshpit :)
-
Det finns ju annat där ute än Dansband och Metal;)
"Please attention Sensation Black, this is not normal 1000 BPM"
Det roliga med Holländarna är att dom verkligen gillar den här musiken och det är inget konstigt alls.
Är väl helt enkelt deras smak;)
&feature=related
-
Det finns ju annat där ute än Dansband och Metal;)
"Please attention Sensation Black, this is not normal 1000 BPM"
Det roliga med Holländarna är att dom verkligen gillar den här musiken och det är inget konstigt alls.
Är väl helt enkelt deras smak;)
&feature=related
Va fan? :o :wacko: :huh: :unsure: :blink: :lol: :lol: :lol: ^_^ :ph34r:
Ja de där holländarna är ett lustigt släkte. Måste hänga ihop med deras konstiga språk. :rolleyes:
-
Det finns ju annat där ute än Dansband och Metal;)
"Please attention Sensation Black, this is not normal 1000 BPM"
Det roliga med Holländarna är att dom verkligen gillar den här musiken och det är inget konstigt alls.
Är väl helt enkelt deras smak;)
&feature=related
Va fan? :o :wacko: :huh: :unsure: :blink: :lol: :lol: :lol: ^_^ :ph34r:
Ja de där holländarna är ett lustigt släkte. Måste hänga ihop med deras konstiga språk. :rolleyes:
Jag var faktiskt där och bevittnade det där och stämningen var väldigt bra, folk hade väldigt kul till den där låten:)
Lite skoj det där med rätt musik på rätt plats, för i affärerna i Amsterdam spelade dom vad dom flesta här skulle kallar för Techno/Rave. Det som spelas i Sverige hade väl antagligen inte funkat för 5 öre där.
Så kultur har väl också lite med vad som är bra och dåligt.
Var nån som skrev att så länge det är toner med så är det musik, men jag har hört plattor från stenåldern. Inga toner där inte.
Har ett svagt minne att det var nån snubbe som banka en klubba på en sten, nån kompa med att stampa i backen och folket på den tiden gilla det.
Sen att folk blev helt tokiga av det och gick iväg för att slå ihjäl sin granne får mig bara att känna att Marilyn Manson kanske inte är så farlig trots allt:P
-
Det finns ju annat där ute än Dansband och Metal;)
"Please attention Sensation Black, this is not normal 1000 BPM"
Det roliga med Holländarna är att dom verkligen gillar den här musiken och det är inget konstigt alls.
Är väl helt enkelt deras smak;)
&feature=related
Var det 1000bpm på den där kaggen som lät hela tiden????
-
Ok, grabbar och tjejer, det kommer ett 2sidor långt mega-svar på det här under min gotlands-resa som påbörjas imorrn.
DÄR minna herrar och damer SLÅR JAG NÄVEN HÅRT I BORDET och visar hur det EGENTLIGEN står till!!!!
:D
-
Det finns ju annat där ute än Dansband och Metal;)
"Please attention Sensation Black, this is not normal 1000 BPM"
Det roliga med Holländarna är att dom verkligen gillar den här musiken och det är inget konstigt alls.
Är väl helt enkelt deras smak;)
&feature=related
Var det 1000bpm på den där kaggen som lät hela tiden????
Jag vet faktiskt inte vad den börjar på, men första gången den där rösten säger nått är det 150 BPM och sista 1000:)
-
Ok, grabbar och tjejer, det kommer ett 2sidor långt mega-svar på det här under min gotlands-resa som påbörjas imorrn.
DÄR minna herrar och damer SLÅR JAG NÄVEN HÅRT I BORDET och visar hur det EGENTLIGEN står till!!!!
:D
Det tror jag inte att någon vill missa! :D
-
Den första varianten av Hönan Agda var på 759 BPM men låten tog slut redan vid 16 sekunder så han övergav de Holländska matriserna och försvenskade det hela - ännu en sak jag högaktar Cornelius för.
-
Dansband, metal, hönan Agda.
Jag tror att alla människor har en egen tolkningsvärld som man utgår ifrån.. och som man ibland utgår ifrån att alla andra också utgår i från och att allt annat vore konstigt... :) ...och då blir det ju spännande debatter som är trevliga att läsa:)
En dansbandslåt som är skapad endast för ekonomisk vinning (och hur kan vi egentligen veta att en låt skapas med såna intentioner?) kan vara världens bästa låt för någon, låtens bakgrund behöver inte spela någon roll. Kanske var det en speciell stund som låten spelades i, ett skojigt buggmöte? Man kanske har hört låten spelas från någon annans högljudda mp3-spelare på en buss och just då har man varit med om något som stämmer exakt in på två rader i just den dansbandslåten.. fast man kanske är en bestämd motståndare till dansbandsmusiken.
Jag tror att stunder kan göra att vi gillar en viss musik mer än annan, och stunder kan även göra att vi ogillar viss musik mer än annan. Ogillar man dansbandsmusik för att man själv inte kan bugga? ;) Vad vet jag!
Så, om inte stunden finns där - som kan göra visälskaren till metalfan - så är det ärligheten som får mig på fall, som ex. i viss blues, som tidigare skrivits. Det är känsla, man kanske sjunger samma rad (som dessutom inte ens behöver vara särskilt bra eller poetisk) om och om igen, men om man menar varje ord varje gång, så går det då rakt in i mig - Då får det rentav vara falskt! All falsksång med genuin känsla och närvaro är helt och hållet förlåtet för mig. Oklanderliga låtar, perfekt sång och perfekt stämda instrument kan faktiskt kännas så överskattat när man hamnar på en liten konsert med ostämd gitarr och falsk stämsång, men ändå sitter där och torkar tårar.
Det är två faktorer som får mig att tycka att viss musik är bättre än annan..
fast jag skulle faktiskt vilja säga att det för mig oftast handlar mer om att jag tycker om en viss låt mer än en annan. Vilken musik som helst kan hamna på listan för mig om stunden eller den rätta känslan finns där vid leveransen.
Den här låten uppfyller båda faktorerna för mig,
känslan sitter i orgelsolot och texten
och stunden vilar i min minnesbank.
-
Emlan, visst är situationen enormt viktigt, och jag håller med om att ofta kan falsksång o felspel "gömmas" bakom en känslosam prestation, men varför jämförs alltid "välpolerat och perfekt" med "ostämt, otakt, falskt, men med känsla" ? :)
Helt klart magiskt blir det för mig när känslan sitter som en spark i magen, nerverna är utanpå, och framförandet är perfekt. Det slår allt :)
-
Emlan, visst är situationen enormt viktigt, och jag håller med om att ofta kan falsksång o felspel "gömmas" bakom en känslosam prestation, men varför jämförs alltid "välpolerat och perfekt" med "ostämt, otakt, falskt, men med känsla" ? :)
Ja - det är också en gåta för mig. Det förekommer ju hela skalan, från "ostämt och dåligt" till "perfekt och underbart" - och inte bara de två konstigt formulerade ytterligheterna "ostämt med känsla" och "perfekt och utan känsla". Det är ju absolut inga motsatsbegrepp - utan de som har blivit så duktiga att de har hunnit lära sig spela/sjunga "perfekt", har ofta spelat/sjungit så länge att de kan koncentrera sig mer på innehållet och känslan eftersom intonation och timing redan sitter i ryggmärgen.
Helt klart magiskt blir det för mig när känslan sitter som en spark i magen, nerverna är utanpå, och framförandet är perfekt. Det slår allt :)
Utan tvekan! :)
-
Glöm inte att det kan vara ostämt utan känsla också.
:lol:
-
hörde en gång uttrycket: "det gäller att ha känsla för det där med feeling" :lol:
-
Emlan, visst är situationen enormt viktigt, och jag håller med om att ofta kan falsksång o felspel "gömmas" bakom en känslosam prestation, men varför jämförs alltid "välpolerat och perfekt" med "ostämt, otakt, falskt, men med känsla" ? :)
Helt klart magiskt blir det för mig när känslan sitter som en spark i magen, nerverna är utanpå, och framförandet är perfekt. Det slår allt :)
Ja, vad går upp mot en spark i magen? Ett baseball-trå i bakuve´t? En rallarsving i plytet? :wub:
Det finns många härliga tillfällen i musiken! :rolleyes:
-
Originalitet tror jag är en viktig faktor och därmed faller mycket av dansband, fame factory, idol 20XX... Inte nödvändigtvis för att de är kommersiella utan för att de vill alla likna ett känt, vinnande koncept. Det finns EN Mona Lisa men massor av hötorgskonst, det finns EN Brott och Straff men massor av kioskdeckare. Gör det Dostojevski till en bättre författare än Mickey Spillane? "Bättre" kanske inte är rätt term - man kan kanske få en häftigare upplevelse av Spillane än Fjodor - men större eller viktigare som författare kan man definitivt påstå genom sitt monumentala avtryck i litteraturhistorien. Så tror jag det är med musik också, det är banbrytarna man minns liksom, åtminstone när det gäller i termer som "större" och "viktigare". Men "bättre" vet i sjutton... Bach tycker jag är världens bästa(!) kompositör men han anses inte speciellt banbrytande. Hmmm... :huh:
-
Originalitet tror jag är en viktig faktor och därmed faller mycket av dansband, fame factory, idol 20XX... Inte nödvändigtvis för att de är kommersiella utan för att de vill alla likna ett känt, vinnande koncept.
Och därmed har du dömt ut allt av dagens musik. Det går inte göra originell musik idag. Allt bygger på vad andra redan har gjort och alla artister och band liknar andra och bygger på vinnande koncept. Det gäller ju även utrustningen som vi använder i våra studios.
-
Ok, kommer hem från resan till Gotland imorrn :D
Vill bara så här långt att jag håller med Emlan och Odrörir och det skrives på en text som kommer täcka en sida eller 2 :D
Postas nog imorgon eller så.
-
Originalitet tror jag är en viktig faktor och därmed faller mycket av dansband, fame factory, idol 20XX... Inte nödvändigtvis för att de är kommersiella utan för att de vill alla likna ett känt, vinnande koncept.
Och därmed har du dömt ut allt av dagens musik. Det går inte göra originell musik idag. Allt bygger på vad andra redan har gjort och alla artister och band liknar andra och bygger på vinnande koncept. Det gäller ju även utrustningen som vi använder i våra studios.
Att döma ligger inte för mig men visst jag lyssnar väldigt lite på det som spelas i komersiella radiostationer. I P2 och P3 tycker jag det går att höra intressant musik fortfarande. De behöver ju inte riskera förlorade reklamintäkter. Varför skulle det inte gå att göra originell musik? Nu säger jag återigen att detta är inte ett krav för att det skall vara "bättre än annan musik" men definitivt intressantare.
Studioutrustningen? Den förnyas väl hela tiden?
-
Emlan, visst är situationen enormt viktigt, och jag håller med om att ofta kan falsksång o felspel "gömmas" bakom en känslosam prestation, men varför jämförs alltid "välpolerat och perfekt" med "ostämt, otakt, falskt, men med känsla" ? :)
Ja, det är nog sant att de ytterligheterna ofta hamnar tillsammans..
För egen del är det nog för att vid de tillfällen jag varit på konserter med "välpolerad och perfekt" musik så har jag för det mesta kommit därifrån besviken, snuvad på allt vad känsla heter... Kanske är det för att de egna förväntningarna är skyhöga då också? ..så att man själv är boven i dramat.
Originalitet tror jag är en viktig faktor och därmed faller mycket av dansband, fame factory, idol 20XX... Inte nödvändigtvis för att de är kommersiella utan för att de vill alla likna ett känt, vinnande koncept. Det finns EN Mona Lisa men massor av hötorgskonst, det finns EN Brott och Straff men massor av kioskdeckare. Gör det Dostojevski till en bättre författare än Mickey Spillane?
Det är intressant, för bakom varje klassiker och avtryck i litteraturhistorien så står ofta några få utvalda, inte sällan högutbildade män, som helt enkelt har bestämt att just dessa böcker ska fortleva och benämnas som "klassiker"... och resten av alla andra banbrytande böcker/tavlor som kanske var samtida försvinner.. poff borta. Det är ju någon som har gjort ett urval när vi läser i en historiebok... och det var inte jag:)
Men bra och dålig musik, hits eller inte osv, verkar avgöras i större utsträckning av majoriteter, är den då mer demokratisk tro? Litteraturen har ju kunnat utesluta människor på ett annat sätt, med läskunnighet exempelvis. Iofs har ju inte alla haft råd att gå på opera i alla tider heller...
-
Jag tror som du säger att välpolerat och perfekt utan något speciellt snabbt blir slentrian? Man märker nästan att musikerna halvsover sig igenom, de spelar allt mekaniskt på något vis? Jag har varit på helt elektroniska spelningar, tex recoil, som har berört mig enormt, så känsla går ju att framkalla på många sätt antar jag.
intressant vinkel på musik och vem som bestämmer vad där. Tror nog det är ganska få människor ändå som bestämmer vad som blir superhits. Eller inte vad som blir superhits, men iallafall vad som överexponeras i radio. Visst har man ett va själv, men man äter ju av det som serveras -oavsett hur ovanligt eller nischat bandet är. Någon har ju gjort ett urval.
Och visst, segraren skriver historieböckerna :D
Intressant är det iallafall :)
-
Någon har ju gjort ett urval.
Men inte här på KR eller övriga internet. Rätt fantastiskt egentligen. Demokratiskt och jämlikt - equality! :P
-
Originalitet tror jag är en viktig faktor och därmed faller mycket av dansband, fame factory, idol 20XX... Inte nödvändigtvis för att de är kommersiella utan för att de vill alla likna ett känt, vinnande koncept.
Och därmed har du dömt ut allt av dagens musik. Det går inte göra originell musik idag. Allt bygger på vad andra redan har gjort och alla artister och band liknar andra och bygger på vinnande koncept. Det gäller ju även utrustningen som vi använder i våra studios.
Jag vägrar att tro att du har rätt. Det går, men naturligtvis kräver det en mycket större ansträngning, och en vilja och ett mod att släppa det förbi i de kritiska urvalsprocesserna som finns.
Men steget är långt från att man kan likna en artist till en föregångare, till att medvetet planka andra låtar så långt det går utan att trilla dit för plagiat.
-
Ett problem nuförtiden tycker jag är att jag inte orkar ge musiken samma chans längre, dels pga
det enorma utbudet, men också på att jag inte har tid, motivation eller vad det nu kan vara att
lyssna på en platta mer än en eller ett par gånger. Har det inte väckt intresse på något sätt då
lär jag knappast lyssna mer på det. Är jag kräsnare, tröttare, mindre nyfiken,........? :unsure:
Tyvärr lär man ju också missa en hel del bra musik enbart pga att det försvinner i mängden.
En riktigt bra platta tycker jag bör växa vid rätt många genomlyssnar och är den suveränt bra
tröttnar man aldrig! Enkel men kanske tröttsam metod att kolla vad som är bra och inte. :)
Att definiera vad som är bra generellt tror jag inte går, det är en egen, subjektiv uppfattning!
-
Dummskallen Asti hajar innte hur mann byter lösenord.... så då pasar jag på åh komenterar de här!
Alla somm inte ä helt puckade vet ju att de fins bara tre band som ä nått å ha:
Beatles, Sex Pistol å Ramones! Fatta de!
/CPG
-
Ja, det är nog sant att de ytterligheterna ofta hamnar tillsammans..
För egen del är det nog för att vid de tillfällen jag varit på konserter med "välpolerad och perfekt" musik så har jag för det mesta kommit därifrån besviken, snuvad på allt vad känsla heter... Kanske är det för att de egna förväntningarna är skyhöga då också? ..så att man själv är boven i dramat.
Samtidigt kan jag säga att jag gått ifrån väldigt många konserter där jag inte tycker artisten levererat bra nog. Falsksång, otajta musiker, kasst ljud osv. kan förstöra vilken konsert som helst.
Känsla kan väga upp mycket, men ibland känns det som att det används som en ursäkt för att prestera undermåligt med.
Bara av intresse, kan du ge exempel på någon artist som gjort dig besviken genom att vara välpolerad och sakna känsla? Är det verkligen en artist du gillar på skiva då också? För annars kan det lika gärna vara andra faktorer som spelar in också?
Varför jag frågar är för att jag upplever att folk säger sånt om band/musik dom inte gillar annars heller.
-
Ja, det är nog sant att de ytterligheterna ofta hamnar tillsammans..
För egen del är det nog för att vid de tillfällen jag varit på konserter med "välpolerad och perfekt" musik så har jag för det mesta kommit därifrån besviken, snuvad på allt vad känsla heter... Kanske är det för att de egna förväntningarna är skyhöga då också? ..så att man själv är boven i dramat.
Samtidigt kan jag säga att jag gått ifrån väldigt många konserter där jag inte tycker artisten levererat bra nog. Falsksång, otajta musiker, kasst ljud osv. kan förstöra vilken konsert som helst.
Känsla kan väga upp mycket, men ibland känns det som att det används som en ursäkt för att prestera undermåligt med.
Bara av intresse, kan du ge exempel på någon artist som gjort dig besviken genom att vara välpolerad och sakna känsla? Är det verkligen en artist du gillar på skiva då också? För annars kan det lika gärna vara andra faktorer som spelar in också?
Varför jag frågar är för att jag upplever att folk säger sånt om band/musik dom inte gillar annars heller.
....och lika intressant är att veta nån artist som sjungit falskt och varit otight, men som ändå varit bra, bara för att den så kallade känslan funnits där. För jag undrar verkligen var känsla finns i att sjunga falskt och vara otight!!
-
freddy,
jag tycker inte att man alltid ska legitimera otajt musik och falsksång med känsla, det blir ingen bra grej. Men en viss dos falsksång går jag med på om närvaron och känslan finns där. Det är hårfina gränser:) Otajta musiker kan förstöra mycket känsla.. men lite falsksång kan faktiskt förstärka känsla. Lagom är bäst då! ;)
Ett exempel jag kommer på i stunden när jag blivit besviken var när jag gick på Metallica och de levererade en del av sina klassiker alldeles perfekt och välpolerat... men utan känsla, enligt mitt tycke i alla fall, de verkade mest trötta och frånvarande. Och det kan ju mycket väl handla om att jag inte alls har lyssnat på alla deras skivor och på så sätt är jag inte bästis med den musiken, men klassikerna känner jag ju helt klar till och gillar mycket.
Men sen behöver det inte handla om så stora band, utan att man på lokal nivå lyssnat in sig på någon musik och sen äntligen hamnat på den lokala spelningen som är helt oklanderlig men saknar känsla. Det är trist.
Jag tror nog, som du säger, att besvikelse ofta kan sammanfalla med att man egentligen inte är intresserad av musiken särskilt mycket, innan man ens tagit sig till konserten. Men på samma sätt som otajta musiker och mycket falsksång inte är eftersträvansvärt så tycker jag absolut heller inte att perfekt och välpolerat är det, känslan kan tappas i båda lägren. Lagom igen!
-
Någon har ju gjort ett urval.
Men inte här på KR eller övriga internet. Rätt fantastiskt egentligen. Demokratiskt och jämlikt - equality! :P
okej, inte på KR kanske =) och inte på internet....men det är klart att det är lättare att snubbla över musik som promotas. SÅ visst finns det demokrati på så vis, men ett skivbolag som backar upp eller fixar spelningar är nog fortfarande bra.
emlan: Känslan är nog viktig både hos den som spelar, men även (kanske mer?) hos den som lyssnar. Jag antar att jag tillskriver dave gahan mer cred än han kanske är värd på vissa livespelningar :) Det jag tycker är underbar känsla, tycker nog någon som inte är inbiten DM-fan bara är skit :)
-
Jag kanske inte förstår grejen riktigt här med falsksång och otighthet. Men hur kan lite falsksång förstärka en känsla? Vad är det för känsla det förstärker.....obehag??? Jag försöker på intet vis vara ironisk här men jag förstår verkligen inte. Hur kan lagom vara bäst när det gäller musik. Bäst är bäst och lagom är just bara lagom och dåligt är dåligt. Falsksång live kan ju bero på många saker. Dåligt förberedd, dåligt uppsjungen, förkylning, dålig medhörning, dålig sångare/sångerska mm......men det kan ju aldrig vara ett självändamål att sjunga falskt? Om man får en förstärkt känsla av att nån sjunger falskt så måste jag ju anta att den känslan hade blivit ännu starkare om sångaren/sångerskan hade varit rätt i pitch. Eller menar man att känslan sitter i oförmågan att sjunga rätt?? Jag fattar verkligen inte resonemanget. Visst kan man sjunga falskt ibland, absolut och det är helt okej...men det är ju en miss som kan bero på mycket....jag skulle inte tro att samma ton hade förlorat sin sk."känsla" om den varit rätt i pitch istället.
-
+1 på den.
Rent tonvetenskapsmässigt :S eller nåt....så brukar jag ibland pitcha toner med flit några cents fel. Det blir riktigt bra nerv, riktigt alarm i skallen av en sådan ton. Inte sång dock, den brukar fladdra av sig själv ;)
Tror att man kanske också blndar ihop begrepp ibland. Tänker jag på en sångare som inte är polerad på scenen tänker jag nog faktiskt mer på en röst som spricker o skorrar o har sig, snarare än att det är falskt.
Jag håller med dig J, Bäst är bäst.
-
+1 på den.
Rent tonvetenskapsmässigt :S eller nåt....så brukar jag ibland pitcha toner med flit några cents fel. Det blir riktigt bra nerv, riktigt alarm i skallen av en sådan ton. Inte sång dock, den brukar fladdra av sig själv ;)
Tror att man kanske också blndar ihop begrepp ibland. Tänker jag på en sångare som inte är polerad på scenen tänker jag nog faktiskt mer på en röst som spricker o skorrar o har sig, snarare än att det är falskt.
Jag håller med dig J, Bäst är bäst.
Jag undrar om inte en del uppfattar t ex glissandon som falsk-sång, har ju hört kommentarer om Monica Z:as sångstil-glider man lite på tonerna så tror somliga att det är falskt.
För mej är det höjden av musikalitet, att kunna leka lite med tonerna, vilket jag inspirerats av (inte alltid med bästa resultat, men kul är det!)Uttrycket går ibland före "regel-boken", för mej iaf :)
EMU: tror du håller med här ;)
-
Ja, man ska inte förväxla falsksång med sångtekniker som glissando och suspension.
Det jag ifrågasätter är hur falsksång (och då menar jag falsksång) kan förstärka en känsla. Du Marre skriver att uttrycket går före regelboken. Vilket ju är självklart att det måste finnas ett bra uttryck för att man ska kunna ta åt sig det som levereras. Men vad jag undrar är. Om du har artist X och du går på en konsert med denne som du tycker är skitbra...en och annan sur ton här och där men det köper du för att allt levereras med en fantastisk inlevelse och känsla. Men om artist X även hade spikat dom där sura tonerna i detta fantastikska framträdande så hade det ju blivit ännu bättre och känlsan hade förhöjts ännu mer. Att säga att dom sura tonerna var det som gjorde att det blev så bra köper jag inte. (Nu påstår jag inte att du anser detta Marre, men resonenmanget har ju lutat åt det tidigare i tråden)
-
En artist som jag inte tycker sjunger surt är Lena Philipsson, men
tror att det beror på att hon har så högt PH-värde.... :unsure:
(och kommer ifrån Vetlanda :) )
-
Ja, man ska inte förväxla falsksång med sångtekniker som glissando och suspension.
Det jag ifrågasätter är hur falsksång (och då menar jag falsksång) kan förstärka en känsla. Du Marre skriver att uttrycket går före regelboken. Vilket ju är självklart att det måste finnas ett bra uttryck för att man ska kunna ta åt sig det som levereras. Men vad jag undrar är. Om du har artist X och du går på en konsert med denne som du tycker är skitbra...en och annan sur ton här och där men det köper du för att allt levereras med en fantastisk inlevelse och känsla. Men om artist X även hade spikat dom där sura tonerna i detta fantastikska framträdande så hade det ju blivit ännu bättre och känlsan hade förhöjts ännu mer. Att säga att dom sura tonerna var det som gjorde att det blev så bra köper jag inte. (Nu påstår jag inte att du anser detta Marre, men resonenmanget har ju lutat åt det tidigare i tråden)
Jo, jag köper det du säjer, klart man kan önska vissa toner renare hos en del artister, men ibland uppväger ändå feelingen, jag ger ett exempel på en artist som inte är nån skönsångare (mer estradör, klurig men underbar på sitt högst egna vis och raspar en hel del, men det går ändå in), I give you..Torsten Flinck :P
-
Falsksång och otight – sånt som gör oss till människor och inte maskiner – rör verkligen om i grytan. Intressant!
Finns känslan där i musiken, så spelar det ingen roll för mig om det emellanåt är otight, om det ibland är falskt eller om musiken är fullkomligt perfekt (om det nu går..). Det falska gör inte musiken bättre, det klockrena gör inte musiken bättre = KÄNSLAN, UTTRYCKET gör musiken bättre, för mig i alla fall.
Falskt, otight kan kanske iofs göra musiken bättre på så vis att den blir bärare av mycket större mänsklighet som i sin tur kanske bidrar till ett mindre elitistiskt synsätt i största allmänhet. Vilken utopi!
Om jag också får den äran att gå på den fantastiska konserten med artist X så gillar jag kanske X bättre om densamma släpper igenom någon falsk ton, bara för att det visar att vi alla är så himla mänskliga. Falska toner på en fantastisk konsert med artist X = representation för mänsklighet.
Uttrycket går ibland före "regel-boken", för mej iaf :)
Jag känner på precis samma sätt!
-
Härigt Marre! Sjuttonde balladen skulle kunna vara Flincks signaturmelodi i kanske mindre uppoppad version än denna men med snusen rinnandes som på Grönan. :D Ja jäddrar. En annan som jag tänkte på detta sammanhang är Sven Wollter och Tag min vals (Cohen). Jag tror inte en enda ton är rätt men VILKEN INLEVELSE! Tyvärr finns den inte på youtube och spotify får jag inte att funka.
-
EMU: tror du håller med här ;)
Javisst! Uttrycket är viktigast av allt ändå! Oftast så sammanfaller det i min bok, en riktigt jävla bra tagning/spelning med nerv och en bra "teknisk" performance på något vis, där det ena lyfter det andra :)
-
Går det att svara på den frågan över huvudtaget? En punklåt låter skit medan en annan nästan likadan kan vara hur skön som helst, en opera lider man igenom, den andra sitter man som på moln till, en bluegrass låter som segt knäcke, en annan som nygräddat knäckebröd osv osv.
-
Går det att svara på den frågan över huvudtaget? En punklåt låter skit medan en annan nästan likadan kan vara hur skön som helst, en opera lider man igenom, den andra sitter man som på moln till, en bluegrass låter som segt knäcke, en annan som nygräddat knäckebröd osv osv.
Du har väl rätt i det där. Det varierar nog från låt till låt. Dock har man preferenser inom olika typer av låtar som man gillar kanske. Jag har nog vissa saker som gör att jag lättare tar till mig musik, även om de inte måste vara uppfyllda för varje låt.
-
Falsksång och otight – sånt som gör oss till människor och inte maskiner – rör verkligen om i grytan. Intressant!
Finns känslan där i musiken, så spelar det ingen roll för mig om det emellanåt är otight, om det ibland är falskt eller om musiken är fullkomligt perfekt (om det nu går..). Det falska gör inte musiken bättre, det klockrena gör inte musiken bättre = KÄNSLAN, UTTRYCKET gör musiken bättre, för mig i alla fall.
Falskt, otight kan kanske iofs göra musiken bättre på så vis att den blir bärare av mycket större mänsklighet som i sin tur kanske bidrar till ett mindre elitistiskt synsätt i största allmänhet. Vilken utopi!
Om jag också får den äran att gå på den fantastiska konserten med artist X så gillar jag kanske X bättre om densamma släpper igenom någon falsk ton, bara för att det visar att vi alla är så himla mänskliga. Falska toner på en fantastisk konsert med artist X = representation för mänsklighet.
Uttrycket går ibland före "regel-boken", för mej iaf :)
Jag känner på precis samma sätt!
Agree....word :P
EMU: tror du håller med här ;)
Javisst! Uttrycket är viktigast av allt ändå! Oftast så sammanfaller det i min bok, en riktigt jävla bra tagning/spelning med nerv och en bra "teknisk" performance på något vis, där det ena lyfter det andra :)
Visste väl det, gott :)
/Marre
-
En annan viktig sak tycker jag är trovärdighet. Vem som är bäst sångare av dessa två råder ingen tvekan, men känns Körberg värst trovärdig som fattig i sitt finkulturella sammanhang och sin skolade musikalröst...?
-
Jag förstår hur du menar Rattlet fast tycker det var ett häftigt arr i Körbergs version. Pianisten, vem är det?
-
En annan viktig sak tycker jag är trovärdighet. Vem som är bäst sångare av dessa två råder ingen tvekan, men känns Körberg värst trovärdig som fattig i sitt finkulturella sammanhang och sin skolade musikalröst...?
Den som är fattig ska alltså inte kunna sjunga bra för att vara "trovärdig", utan det är något som är reserverat för de bättre bemedlade...? Om den fattige till slut lyckas komma fram; Blir han då också mindre "trovärdig" än han var från början i takt med att han blir en allt duktigare sångare...? :o
Om du bara lyssnar på musiken (t ex på CD, Radio, Spotify etc...) så ser du inte den som framför det och vilket sammanhang det handlar om eller vilken klädsel vokalisten har. Hur bedömer du då denna "trovärdighet"?
Jag tycker inte att begrepp som "trovärdigt" hör hemma alls i musiksammanhang.
-
Jag tycker Rattlet absolut har en poäng. Trovärdighet i framförandet är något som påverkar mig som lyssnare och har inte alls med tonsäkerhet att göra.
Kolla här: Tutti frutti i Little Richards opolerade, skitiga original jämfört med Pat Boones "ofarliga" version, anpassad för den välkammade vita medelklassen!
Fast den här är ju bara bäst!
http://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces&feature=related (http://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces&feature=related)
-
Jag tycker Rattlet absolut har en poäng. Trovärdighet i framförandet är något som påverkar mig som lyssnare och har inte alls med tonsäkerhet att göra.
Kolla här: Tutti frutti i Little Richards opolerade, skitiga original jämfört med Pat Boones "ofarliga" version, anpassad för den välkammade vita medelklassen!
Jag gillar också helt klart Little Richards egen version betydligt bättre än kopian (även om jag tycker att låten är ganska trist...) - men här är vi ju inne på smak igen och inte något som kan säga objektivt att den ena är bättre, utan det finns säkert andra som tycker att Boones version är bättre, precis som det finns folk som tycker att dansbandsversionen av diverse internationella hits, är bättre än originalen.
"Trovärdigt" är som sagt ett uttryck som jag inte kan få ihop med musik på något sätt alls - men det finns ju uppenbarligen olika åsikter om det också... ;)
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla? Kan väl i o f s ersättas med "opolerat", "oförblommerat", "icke tillrättalagt"... När rockrebellen Elvis flyttade till Las Vegas blev han ju sååå dålig. :o Han tappade all trovärdighet som rebell iaf. -_- :D
-
Jag tycker Rattlet absolut har en poäng. Trovärdighet i framförandet är något som påverkar mig som lyssnare och har inte alls med tonsäkerhet att göra.
Kolla här: Tutti frutti i Little Richards opolerade, skitiga original jämfört med Pat Boones "ofarliga" version, anpassad för den välkammade vita medelklassen!
Fast den här är ju bara bäst!
http://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces&feature=related (http://www.youtube.com/watch?v=6jmNe77vces&feature=related)
Jag tycker dom är lika välkammade! :unsure:
Och förresten gillar jag inte alls Little Richards inspelning av "Loveletters in the sand"! :rolleyes:
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
Precis! Jag tycker att "trovärdig" bara känns som ett sätt att försöka göra om sin egen åsikt till något som låter mer "objektivt" än det är.
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
Precis! Jag tycker att "trovärdig" bara känns som ett sätt att försöka göra om sin egen åsikt till något som låter mer "objektivt" än det är.
Finns inget som är objektivt vad gäller musikupplevelser eller musik ö h t förutom BPM, frekvensinnehåll, låtlängd sekunder, etc.
Det är ju inte trovärdigheten av ett vittne i rättegångssammanhang vi talar om utan trovärdigheten i gestaltningen, framförandet av ett verk. En dåligt spelande skådis är knappast trovärdig den roll han/hon skall gestalta. Om jag småskrattande framför Danny Boy gör jag inte verket rättvisa, jag är inte trovärdig i mitt sätt att framföra verkets textmässiga och musikaliska innehåll/budskap. Naturligtvis finns det inga objektiva sätt att mäta detta. Det ligger i betraktarens öron eller rättare, mellan dessa.
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
Precis! Jag tycker att "trovärdig" bara känns som ett sätt att försöka göra om sin egen åsikt till något som låter mer "objektivt" än det är.
Precis! Och då kan man om någon kritiserar en för ens musiksmak kan man försvara sin smak(vilket man aldrig ska behöva göra. Gillar man något så gör man det. Punkt.) med att det har faktiskt trovärdighet och slipper känna att det man gillar känns som någon sämre smak(som inte finns) eller tvärtom.
-
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
Precis! Jag tycker att "trovärdig" bara känns som ett sätt att försöka göra om sin egen åsikt till något som låter mer "objektivt" än det är.
Om jag småskrattande framför Danny Boy gör jag inte verket rättvisa, jag är inte trovärdig i mitt sätt att framföra verkets textmässiga och musikaliska innehåll/budskap.
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
-
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
Du citerar en av mina meningar utryckt ur sitt sammanhang. Med ditt resonemang finns det inte heller bra och dåligt skådespeleri, bara olika tolkningar. Skit samma, vi har olika uppfattning.
-
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
Du citerar en av mina meningar utryckt ur sitt sammanhang. Med ditt resonemang finns det inte heller bra och dåligt skådespeleri, bara olika tolkningar. Skit samma, vi har olika uppfattning.
När det gäller skådespeleri så kan man däremot prata om mer eller mindre trovärdigt - för där behöver man ju kunna leva sig in i skådespelet - och det gör man inte om det t ex låter som om skådisen läser ur en bok eller har löjligt överdrivna gester, inget minspel alls eller vilka fel man nu kan hitta.
I musik finns inte den aspekten - och därför går det enligt min mening inte att prata om trovärdighet när det gäller musik. Vilken av Wiener Filharmoniker eller London Symphony Orchestra är mest trovärdig när de spelar Mozart? :rolleyes:
-
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
Du citerar en av mina meningar utryckt ur sitt sammanhang. Med ditt resonemang finns det inte heller bra och dåligt skådespeleri, bara olika tolkningar. Skit samma, vi har olika uppfattning.
När det gäller skådespeleri så kan man däremot prata om mer eller mindre trovärdigt - för där behöver man ju kunna leva sig in i skådespelet - och det gör man inte om det t ex låter som om skådisen läser ur en bok eller har löjligt överdrivna gester, inget minspel alls eller vilka fel man nu kan hitta.
I musik finns inte den aspekten - och därför går det enligt min mening inte att prata om trovärdighet när det gäller musik. Vilken av Wiener Filharmoniker eller London Symphony Orchestra är mest trovärdig när de spelar Mozart? :rolleyes:
Dom med bäst minspel! :lol:
Skämt åsido man kan nog sabba mycket musik med dålig inlevelse.
-
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
Du citerar en av mina meningar utryckt ur sitt sammanhang. Med ditt resonemang finns det inte heller bra och dåligt skådespeleri, bara olika tolkningar. Skit samma, vi har olika uppfattning.
När det gäller skådespeleri så kan man däremot prata om mer eller mindre trovärdigt - för där behöver man ju kunna leva sig in i skådespelet - och det gör man inte om det t ex låter som om skådisen läser ur en bok eller har löjligt överdrivna gester, inget minspel alls eller vilka fel man nu kan hitta.
I musik finns inte den aspekten - och därför går det enligt min mening inte att prata om trovärdighet när det gäller musik. Vilken av Wiener Filharmoniker eller London Symphony Orchestra är mest trovärdig när de spelar Mozart? :rolleyes:
Dom med bäst minspel! :lol:
Skämt åsido man kan nog sabba mycket musik med dålig inlevelse.
Eller de som låter bli att gå på en mina... :D
Visst kan man totalförstöra en låt på grund av dålig inlevelse - men jag hoppas att du också förstår varför jag tycker att just "trovärdighet" inte är ett begrepp som fungerar när man diskuterar musik...?
-
Eller de som låter bli att gå på en mina... :D
Visst kan man totalförstöra en låt på grund av dålig inlevelse - men jag hoppas att du också förstår varför jag tycker att just "trovärdighet" inte är ett begrepp som fungerar när man diskuterar musik...?
Visst gör jag det. Det här blev ju en semantisk diskussion. Det kanske finns en bättre term i musiksammanhang?
-Gestaltningsförmåga? Neh, för flum-pretto. Ngn?
-
Eller de som låter bli att gå på en mina... :D
Visst kan man totalförstöra en låt på grund av dålig inlevelse - men jag hoppas att du också förstår varför jag tycker att just "trovärdighet" inte är ett begrepp som fungerar när man diskuterar musik...?
Visst gör jag det. Det här blev ju en semantisk diskussion. Det kanske finns en bättre term i musiksammanhang?
-Gestaltningsförmåga? Neh, för flum-pretto. Ngn?
Trovärdighet? :P ^_^ :lol: :unsure: ;)
-
Eller de som låter bli att gå på en mina... :D
Visst kan man totalförstöra en låt på grund av dålig inlevelse - men jag hoppas att du också förstår varför jag tycker att just "trovärdighet" inte är ett begrepp som fungerar när man diskuterar musik...?
Visst gör jag det. Det här blev ju en semantisk diskussion. Det kanske finns en bättre term i musiksammanhang?
-Gestaltningsförmåga? Neh, för flum-pretto. Ngn?
Trovärdighet? :P ^_^ :lol: :unsure: ;)
:lol:
-
:D Tebax till ruta ett!
-
En annan viktig sak tycker jag är trovärdighet. Vem som är bäst sångare av dessa två råder ingen tvekan, men känns Körberg värst trovärdig som fattig i sitt finkulturella sammanhang och sin skolade musikalröst...?
Den som är fattig ska alltså inte kunna sjunga bra för att vara "trovärdig", utan det är något som är reserverat för de bättre bemedlade...? Om den fattige till slut lyckas komma fram; Blir han då också mindre "trovärdig" än han var från början i takt med att han blir en allt duktigare sångare...? :o
Om du bara lyssnar på musiken (t ex på CD, Radio, Spotify etc...) så ser du inte den som framför det och vilket sammanhang det handlar om eller vilken klädsel vokalisten har. Hur bedömer du då denna "trovärdighet"?
Jag tycker inte att begrepp som "trovärdigt" hör hemma alls i musiksammanhang.
Claes,
det handlar inte om hur artisten är klädd eller vilka ekonomiska resurser denne har, det tror jag du också förstår. Gör ingen straw man av det. Om man sjunger en låt tolkar man en text. Om man gör det så att man upplever att uttrycket stämmer med texten, då är det trovärdigt. För den som inte lyssnar på texten spelar det ingen roll.
Fast "trovärdig" är väl ett ganska bra uttryck? Man är trovärdig musikens kärninnehåll, budskap eller känsla?
Och vem säger inte att andra är det när de gör sin version av en låt? Att sen en coverversion suger enligt mig, dig eller andra är en annan sak.Trovärdig är inte ett bra uttryck. Det är ju så subjektivt att det säger bara allt om en själv och vad man gillar. Det säger inget om låten i sig själv.
Precis! Jag tycker att "trovärdig" bara känns som ett sätt att försöka göra om sin egen åsikt till något som låter mer "objektivt" än det är.
Men, vad handlar den här tråden om? Läs rubriken.
"Vad är det som gör att du tycker att en viss musik är bättre än en annan"
VAD gör...att du TYCKER...osv. Det handlar bara om subjektiva upplevelser och att försöka förklara dessa.
Flera aspekter har tagits upp. Rätt nivå av komplexitet, känslan, harmoniföljder, produktion av klass etc. Håller med om detta, och dessa är nog det viktigaste. Men alla aspekter var inte nämnda. Jag tycker ju att en låt i vissa fall blir bättre av att artisten känns trovärdig, och sämre om jag upplever denne som icke trovärdig.
Men det är vad jag tycker, naturligtvis. Och jag försöker FÖRKLARA varför jag tycker trovärdighet har betydelse.
Varför inte det? Finns det ett rätt och ett fel sätt att tolka en låt beroende på textinnehållet? Nix.
Du citerar en av mina meningar utryckt ur sitt sammanhang. Med ditt resonemang finns det inte heller bra och dåligt skådespeleri, bara olika tolkningar. Skit samma, vi har olika uppfattning.
När det gäller skådespeleri så kan man däremot prata om mer eller mindre trovärdigt - för där behöver man ju kunna leva sig in i skådespelet - och det gör man inte om det t ex låter som om skådisen läser ur en bok eller har löjligt överdrivna gester, inget minspel alls eller vilka fel man nu kan hitta.
I musik finns inte den aspekten - och därför går det enligt min mening inte att prata om trovärdighet när det gäller musik. Vilken av Wiener Filharmoniker eller London Symphony Orchestra är mest trovärdig när de spelar Mozart? :rolleyes:
I detta fall har jag ingen åsikt. Om någon av dem vore specialiserade på 1700-talsmusik och framförde den på originalinstrument, så kanske jag hade en preferens. Om jag visste om det vill säga... Jag säger inte att trovärdigheten har betydelse för all sorts musik, utan främst på vokal musik med starka texter.
Jag älskar Fred Åkerström och Cornelis framföra Bellman, mycket för att de kunde gestalta Bellman trovärdigt genom att de levde samma typ av liv. Jag gillar Shane McGovans beskrivningar av alkisar och knarkare, för jag tycker han känns trovärdig.
Inget fel på henne som artist, men tänk er Amy Diamond framföra "Måltidssång". Skulle inte något kännas fundamentalt fel där - trovärdigheten...?
Och är det trovärdigt om 55-åriga gubbar sjunger om high-school-liv? När vit amerikansk medelklass försöker härma stygga niggaz? Spelar sånt ingen roll om trovärdighet inte hör hemma i musiksammanhang?
Om man inte får hang-ups av det - fine. Desto mer att tycka om. Men om jag har trovärdighet som ett kriterium för att styra vad jag gillar så har jag det.
-
Original artisten vet ju saker om texten som inte ett coverband vet. Det finns många klassiska superhits som är omdebatterade om vad texten betyder. De ger dem en unik ställning. Men visst ska bra musik inte dö med original artisterna. Det vore trist om man slutade spela Bach bara för att han har dött och ingen vågar tolka. Och det finns exempel
på bra låter där alla covers bara är usla och det finns covers som är ruggigt bra. Tusan vad jag skulle vilja se Dolly Partons min när hon fick höra Whitney Houstons version av "I will always love you" första gången. En superstjärna totalt krossad av en annan.
-
Ja, helt klart håller jag med rattle: trovärdighet är ett bra begrepp för framförande av musik :)
Det tar lite hårdare när någon sjunger om krigets fasor som har varit med om det själv, eller en rappare som rappar om gängslagsmål han själv varit med i.
Sen kan andra göra det bra också, såklart. Trovärdigheten kanske ligger lite i betraktarens ögon(öron) också?
Bruce springsteen är lite märklig där. han sjunger om arbetslöshet och medelklassesns problem i städer som läggs ner när arbeten försvinner, och det känns trovärdigt på något sätt, även om han förmodligen kunde ha köpt upp industrierna som las ner :D :D :D
öh. ja. jag vet faktiskt inte alls vad jag ville ha sagt med detta :blink:
men ja, visst finns trovärdighet i framförandet av musik :)
-
Lysande inlägg Rattlet! Många bra exempel där också. När krutröken från inlägget lagt sig tycker jag det blev väldigt tydligt med begreppet "musikalisk trovärdighet" som de klentrogna säkert kan byta ut mot "musikaliskt övertygande" (äntligen en synonym!). Jag håller med Rattlesnake om att det mest inbegriper vokalt framförd musik. När det gäller instrumentalmusik och sedan länge döda upphovsmän (långt innan det fanns inspelningsteknik) kom jag att tänka på Chopin. Hans elever blev sedemera inspelade på skiva och förmodligen låg deras tolkningar nära Chopins originalidé, som därmed (nästan) kunde bevaras för eftervärlden.
Till sist: att en annan sångare än den som har skrivit låten kan uppfattas mer trovärdig är bara en extrabonus. Det har jag själv erfarit! :D
-
Lysande inlägg Rattlet! Många bra exempel där också. När krutröken från inlägget lagt sig tycker jag det blev väldigt tydligt med begreppet "musikalisk trovärdighet" som de klentrogna säkert kan byta ut mot "musikaliskt övertygande" (äntligen en synonym!). Jag håller med Rattlesnake om att det mest inbegriper vokalt framförd musik. När det gäller instrumentalmusik och sedan länge döda upphovsmän (långt innan det fanns inspelningsteknik) kom jag att tänka på Chopin. Hans elever blev sedemera inspelade på skiva och förmodligen låg deras tolkningar nära Chopins originalidé, som därmed (nästan) kunde bevaras för eftervärlden.
Till sist: att en annan sångare än den som har skrivit låten kan uppfattas mer trovärdig är bara en extrabonus. Det har jag själv erfarit! :D
Nog finns det lite musik ändå. KOmmer att tänka på vissa trumpetare som lyckas få in så otroligt mycket i tonerna, eller bluesgitarrister som kan uttycka sig med strängarna.
-
Jo, ni gör framsteg ser jag! :)
Tar paus ännu en vecka tror jag, men kunde inte undvika att gå in och läsa lite :D
Dessutom måste jag säga att rattles inlägg verkligen var bra! ;)
-
BJÄSSEINLÄGG on the way! :)
-
Enklast är kanske att undvika orden "bättre än" och i stället säga att en viss sorts musik
- tilltalar mig
- får mig att må bra
- inspirerar mig
- gör att jag känner mig ung igen
- får mig att höja kattens veckopeng
- gör mig på gott humör......etc,
alltså hur man påverkas och inte tvunget måste jämföra och analysera sönder
sånt som i grund och botten är en känslomässig upplevelse..... :unsure:
-
Okej, jag vill ha fler åsikter om vad som utgör "bra" musik, alla är välkomna att tänka till kring frågan om vad som för ER - individuellt - utgör t ex en bra ballad eller metallåt. Känslomässiga och/eller förnuftsmässigt "argumenterande" tankar är välkomna. De som tycker hela diskussionen är meningslös innan den började, kan ju ge uttryck för det efter vi andra tänkt klart :)
Det har varit två typer av uttryck för vad som är "bra konst". Dels känslomässiga uttryck (typ jag gillar metal för brorsan spelade maiden hela dagarna:), som handlar om inlärning miljö, liksom "jag vet inte för det är så" :). Jag gillar ju inte det sättet att förhålla sig till nåt så viktigt som "musik" för en musiker som mig och känns liksom som man avfärdar varje försök att analysera kulturella fenomen på nåt annat än det subjektiva planet. :)Jag var ute efter åsikter, men tror att ska man hitta gemensamma nämnare bland alla som skrivit, blir det mycket åsikter,
Fast jag kanske inte förstår vidden och djupet i dessa argument. :) Det är lugnt, det finns ju alltid en botten i även ett logiskt resonemang, alltså att man måste känslomässigt lita på logik o dyl?
Strunt samma. Nu börjar min tankegång med ett politiskt exempel. Det finns nån nationalekonomisk teori som mäter rösterna som "valmanskårens pengar", och som radar slutsatser för hur man ska gå tillväga för att vinna val. Triangulering o dyl. :) Som t ex REinfeldt gjorde lite i båda senaste valen? :) Man tar över motståndares argument och retorik.
(M) ett arbetarparti? Det känns inte riktigt ärligt för mig. Precis som retorik.
DE flesta röstar ju med känsla,som föregås av en analys förnuftsmässig. Men jag menar att det finns rätt många variabler att ta hänsyn till när man väljer att rösta på ett parti. Eller frånvaron av kunskaper, om ideologi och annat. Valet är rationellt i nån mening om man faktiskt fattar vad man får "ut av det"
Jag skulle vilja att folk här intar perspektivet att det kanske kan finnas gemensamma OCH mätbara nämnare i båda kulturlliv och konst, som politik?
Musik är ju utan att bevisa det extremt "matematisk" och full av mätbara strukturer och det vore konstigt om allt de lärde ut på en musikteoretisk kurs, var oanvändbart? Alltså bara vad folk tycker.
Jag kan alltså inte fatta hur man kan tycka att åsikter/tycke skulle vara oåtkomlig för alla former av "analys" i annat än känslomässig subjektiv mening?
Först ett exempel från politiken. Man kan ju lära sig förstå marx även om man inte gillar socialism och dess olika former? IDeologier kan liknas vid heltäckander, strukturer med teorier som bygger på vissa axiom (grunder) om människans natur. Liberalismens grundaxiom kan sammanfattas med orden: "Människan har en fri vilja, och ska ha eget ansvar över sitt öde".
Detta går ju inte att bevisa så lätt, men det är ju inte poängen. Det talar till oss på ett sätt som man kan greppa även om man tror att allt är förutbestämt eller allt är slumpmässigt?. Det är fakta att liberalismen (de olika versionerna som finns) uttrycker detta tillsammans med kanske en genomgång av rättigheter och dylikt. Det är inte en åsikt, eller hur? Liberalismen säger det oavsett hur många som tycker att marxismen är bättre?
Nu överför vi detta till musik/konst. Analogt, ville jag med ursprungsinlägget några sidor tillbaka, ta reda på om nån hade bra "reella" bevisbara "grundaxiom" för musik, och om det fanns axiom (regler) för när nåt är bra? :)
Jag har hittat ett antal, sådana allmängiltiga saker som brukar förekomma i konst och musik. :)
Bäva :)
-
Det handlar inte bara om "trovärdighet" (som man inte behöver tro på för att följa mitt resonemang) och inte heller den "känsla som förmedlas" i form av sångtext och uttryck osv.
Det jag pratar om är visssa "lagar" som överlevt och ärvts från munksångare på renässansen och framåt, om balans (vissa av dessa grepp kan uttryckas i matematiska termer) t ex gyllene snittet. Denna lag om proportioner UPPLEVS vara VACKER. Varför?
Det känns liksom som att en matematisk proportion (siffra, eller så uttrycker man det i form av bråktal), om hur man KOMPONERAR en da vinci-målning (snackar STRUKTUR inte mona lisas eventuella fulhet) eller hur man skänker balans åt sixtinska kapellet genom att michelangelo (eller vem?) fullkomligt överöser sagda kapell med en STRUKTUR där den enklaste regeln för proportioner är just gyllene snittet och ger alla andra jävla kapell sedan sixtinska, ett slags gemensam "idé" som uttrycks med olika medel, men är samma gamla siffra..
Det är väl för sjutton inte en åsikt? Ett matematiskt samband, menar man att en siffra är en åsikt, så bör man förklara att det finns även kulturer som saknar vår siffror, där man får på käften om man skulle påstå nåt så löjligt att deras tempel inte har använt gyllene snittet i mindre eller större utsträckning:)
Detta snitt verkar vara en (av många) ALLMÄNGILTIGA regel som ger skönhet åt musik och konst. Jag hävdar liksom inte en egen hemtillverkad saga om detta. Det finns massvis med info om t ex gyllene snittet på wikipedia. Tillsammans med en struktur som känns tilltalande i övrigt, så gör vi musiken efter olika regler som begränsar uttrycket. Sätter man sig bara och bankar med gitarren på en hund, låter det skoj men det är inte mycket till låt. :)
Sen om man är medveten om att man följer olika riktlinjer när man gör sin låt eller inte, det är väl ingen åsikt och spelar väl inte heller nån större roll för argumentet?
Samma sak gäller faktumet att t ex kvinnlig skönhet, följer enkla regler för proportioner. Det är därför barnet gråter när en dvärg hoppar upp på bussen och flinar! Inget ont om dvärgar, men det anses inte snyggt med konstiga proportioner till kropp ansikte! Det är ett faktum att vi tycker att frånvaro av balans är oskönt, och i och med att vårt gyllene snitt även råkar finnas som mått på en (proportionerlig) kropp. vårt mer eller mindre utvecklade sinne för skönhet utgår från dessa typer av mått för balans. I konst och i musik.
det är därför svenska babes är snyggare än brittiska! Det vet ju alla? :)
Eller det tycker jag iallafall. Det där sista var en åsikt... :)
Återkommer med nåt slags genomgång av exempel på dessa typer av skönhetsideal i musik och konst :)
-
Tänkte skriva,men,läste hela tråden,känns jäkligt kvasi för mej,ni slår ju knut på er själva för att uttrycka vad som nog inte kan uttryckas i ord.......................... Badlands kom nog närmast....(jag vet vad han menar med Dylan,och han har..... till viss del.......... ;) omvänt mej,men det beror nog mer på att vi har diskuterat mannen rätt många gånger......)
Det är ju så enkelt egentligen,när jag sitter för mej själv,vet jag ju precis vad som är bra,men,att skriva om det.....?
Det fixar inte jag. :unsure:
Bara min 50-lapp om detta stooora/lillaämne... :P
-
Mycket babbel och upprepande. Men jag slänger in textmassan oredigerad. Det kanske är kul för nån :)
[snack om symfonin och formbaserad musik]
Är dessa överenskomna former, som jag inte har mer än översiktlig och ytlig kunskap om, men som jag ändå uppfattar i Beethovens musik, enbart utifrån wikipedia-artikeln. Jag kan betrakta musiken utifrån ett i mitt snäva perspektiv, MYCKET KONKRET sätt, som faktiskt är uppenbar vid en lyssning, och det är den struktur som han använder. OCH betänk nu idén att det inte rör sig om känslor ENBART (Däremot väcker ju musiken känslor.)
Det går att formuleras på ett sätt som kompositionsteoretiker lär sig. Sen bryter de ju ofta mot dessa form-regler (som ansågs vara ett ideall fram till typ stravinsky) men åsikten att det låter bra är väl inte en åsikt, om de flesta nog tycker Beethoven var rätt bra på att skriva sina symfonier. :)
Eller är det nåt som bara är mitt tycke och smak?
Varför gillar folk Beethoven? Hade Mr B bara tur och åkte på ett bananskal in i musikhistorien?
Mitt pukslag är liksom lika bra som mozart? Och den där Bach och hans kontrapunkt är ju kaotiskt skit i jämförelse med mitt senaste slaskdemo? :)
ABBA har sålt jävligt många skivor. Och tycker nog BEnny melodikänsla är i klass med Beethoven, jag skulle kunna ge mig på en mindre roligt pamflett om hur dåligt ABBA är bortsett från melodiken. :) Men vill inte kränka nåns känslor om det är folk som älskar dem här :). Åsikten är ju fri! Men jag hävdar ju att Beatles är mycket intressantare att lyssna på, där sker ju en utveckling av deras musik med tiden. Och harrison blir bra på slutet! :) Men det får va till nästa dag :)
Det är inte tycke och smak, vad som "funkar" estetiskt i musik! Nu menar jag inte att folk ska sätta sig och plugga komposition på fritiden, min "åsikt" (om jag får skämta till det lite) är att det finns reella och konkreta idéer och tankar (vissa matematiska, som gyllene snittet) i form av lättfattliga regler (harmonik, balans, osv) som ligger till grund för åtminstone mitt sätt att ta till mig musik.
Och är man autodidakt skapar man dessa själv. (Reglerna.) Gott så.
Var är Claes? :)
-
För mig är bra musik när artisten inte försöker vara lyssnaren till lags.
Melodifestivalen är ett bra exempel på "dålig musik" för mig när man ser att just de flesta låtarna desperat försöker just vara lyssnaren till lags.
Om man skriver en låt innerligt och framför den precis som det blir utan en tanke på lyssnaren så tror jag att man presterar
"bra musik" uti den meningen att den är ärlig och inte försöker vara något annat. (förutsatt att författaren är sig själv)
Om det blir dålig eller bra musik har då inte med saken att göra.
Att folk tycker bättre om viss musik är väl sin egen referens.. jag gillar 80-tal... kanske för att jag är uppväxt då och gillar
starka sångmelodier som för mig blir riktigt vackert men en viss ljudmatta runt sig.
Så min personliga åsikt på detta ämnet är att för MIG så är bättre musik den musik man får en direkt känsla av att artisten
har försökt och bara varit sig själv, dvs man får en del av personens tankar och värderingar. Dålig musik är väl då raka motsatsen,
ett lamt försök som bygger på den generella åsikt som den stora massan tycks ha för stunden.. tror författaren.
//Daniel :)
-
Medhåll. Vissa hävdar ickeexistensen av trovärdighetsfaktorn. Den är ju enormt viktigt. ABBA känns (för mig) första plastiga försöket i den där "köp skräddarsydd" tramsmusik på engelska från SVERIGE. Om nån får ångestattacker av att jag dissar dem, så ber jag om ursäkt, men det känns liksom bara tramsigt med de där kläderna och platåskor. JA, hela discoprylen är ju fjantigare t o m mer än deathmetal-köret med pentagram och grejer :) DEt blir ju "attityd", och de är viktigt för killar i tonåren :)
Menar Beatles var ju liksom "på riktigt" OCH bra på att spela, sker en radikal utveckling under de år de gav ut skivor också. De verkligen VAR sin image.. Och jag var inte ens född. :) Tror sånt är jätteviktigt för fansen. Klart Benny och Björn kunde skriva låtar, men för mig känns det kommersiellt bortom vad som är nyttigt för det uppväxande släktet att lyssna på :) (Det sista var ironi.. Ett skämt. Jag bryr mig inte om ABBA så länge de håller sig borta från TV och radion :)
-
Och en annan gillar ABBA för sina starka sång melodier och vackra ljusmattor runt... kanske generationsklyftan mellan 70 och 80 talet?
Måste ju vara rena chocken för folk som är uppvuxen med Zeppelin mm.. ^_^
Men kommersiellt.. japp! Så det blir töntigt... men ABBAs kvalité höll ihop det tycker jag. (utifrån min referens ram) ... men det finns mycket banalt skit i deras sångskatt också... men samlar man ihop godbitarna så är de väldigt många.
//Daniel :)
-
Mitt argument, innan jag käkar, sammanfattat med kanske alltför mycket ord. Mycket babbel, men ingen säger emot :)
Det är fan ingen åsikt att det ALLTID UPPLEVS som snyggare med proportioner som ligger nära gyllene snittet än proportioner i t ex kaotiskt buller!!? :)
Det är den här kopplingen mellan det skenbart känslomässiga, som egentligen är en princip om proportioner och balans, och som finns i naturen, kroppen och hjärnan på alla möjliga nivåer OCH i vår konst - att folk tror att detta är nåt INLÄRT som stör mig lite. Som barnet med dvärgen, eller vilken barnvisa som helst har ju komponenter (från tidigare musik som gjorts) som gör att ungarna klappar händerna? :) Eller är jag naiv nu. Är vi oskrivna ark som vissa gamla filosofer hävdar? Och vissa hävdar att vi har med oss ett sinne för vad som är skönt med födseln. Hjärnan finns ju där, kanske hänger det med ett sinne för skönhet? Hjärnan sägs utvecklas typ fram till man är 20. Jag tror det är nåt slags potential, vår hjärna, som bör utvecklas?
Lyssnar man på ENBARTABBA hela uppväxten får man kanske en snävare syn på vad bra är i konstnärliga sammanhang? Det är väl okej med små doser ABBA, men ännu bättre om man lyssnar mer varierat? :) OCh kanske är vissa personer sådana, som lär sig tidigt, att man kan LÄRA sig gilla kulturyttringar som först verkar tråkiga? T ex vissa typer av mat?
Hur många vuxna hatar grönsaker t ex?
DEt kan låta snobbigt, men jag undrar om det inte är så enkelt aTt många typer av intryck utvecklar barn mer? Det måste vara det flummigaste som skrivits i hela diskussisonen, vafan säger våra barnpsykologiska vänner?! :)
ddummer:
ABBAs melodier är bra! Men jag gilar inte arren och framförande o ALLT annat förutom melodiken :) Meb bra de fortsatte med musikalerna :)Kul med popfolk som blir miljonärer och supportar Gudrun schyman med pengar emellanåt! OCh skriver klichemässiga musikaler som ändå funkar!
Nu käk.. Fan jag skriver järnet ikväll.. Åter imorgon. :)
-
Surfade fram lite exempel från wikin, i en sista effort i att övertyga folk som orkat läsa min avhandling :D
Fan detta tog ett par timmar att babbla samman. :D
http://en.wikipedia.org/wiki/Golden_section
Lunds domkyrka innan ombyggnaden av tornen:
(Jättefult, inget gyllene snitt)
(https://www.kontrollrummet.com/proxy.php?request=http%3A%2F%2Fupload.wikimedia.org%2Fwikipedia%2Fcommons%2Ff%2Ff8%2FCathedral_of_Lund_in_1860.jpg&hash=154e3c00ddb817bdedff221b02e2a1b9)
Efter nya tornen kom på plats:
(uppfyller mer eller mindre denna gamla regel, inte för att jag mätt och räknat, men det är liksom en anekdot som berättas bland arkitekter och annat folk. Får väl kolla och måtta i modellen som finns på wikin..)
(https://www.kontrollrummet.com/proxy.php?request=http%3A%2F%2Fupload.wikimedia.org%2Fwikipedia%2Fcommons%2Fd%2Fd4%2FLunds_domkyrka-1.jpg&hash=8a530cdb2d535fe7dc4d8ab3c8c229d6)
-
Intressant.....
Är man snäv i sin smak så smakar allt gott eftersom man har valt menyn själv efter sina egna preferenser.
Om man är allätare så har man lättare för att identifiera dålig smak.
Låter logiskt vettigt... Jag är nog en "snäv allätare" isåfall. :)
//Daniel ^_^
-
det enda jag verkligen och fortfarande hatar sedan barnsben är brulepudding eller hur det nu stavas, kan inte tänka mig något äckligare, dallrigt beigefärgat och vidrigt kräkfamkallande i mina ögon och sinne ansågs det ju som en fin efterätt där på pensionat klittergården i vejbystrand där jag och min lillasyster tillbringade långa somrar hos farfar och farmor som hade ett privatrum på panget under tidigt 70-tal...
musik eller grönsaker eller vad tusan det än gäller, en del lär man sig med tiden annat ratar man likt pesten sen vet jag inte om det handlar om instinkt eller smak, pådyvlad, präglad eller whatever...
gyllene snittet kan möjligen vara lite kvasi här även om det gillas av undertecknad, men i detta sammanhang divi??? too much wine again :D ???
abba var bra som ddrummer säger, till viss del men tillräckligt, det har jag sagt förut men det tog mig upp till över 24 års ålder innan jag erkände och/eller förstod, på tiden det begav sig var det ju astöntigt på alla sätt och inte minst musik för småtjejer...
jag är allätare och givetvis stöpt i mina formler underbyggda av generations och kulturyttringar, Beatles var bäst sen kommer............ett gäng och jag hör självklart nya grejor som jag gillar tursamt nog och får väl citera Robert Plant från en färsk intervju med nya plattan Band of Joy;
"alla säger och har sedan länge sagt att allt det bästa redan är gjort, finns inget nytt/värdefullt att skapa inom musikmakeriet" etc (en vanlig floskel som jag själv begagnat mig av tidigare)
"men det är inte sant för det är bara att skrapa lite på ytan och vilja UPPTÄCKA igen, jag gör det hela tiden vilket känns fantastisk, att vrida och se saker på ett nytt sätt det handlar om musik till syvende och sist och det enda jag vill är att sjunga" inte exakt ordagrant men andemässigt återgivet!
Så till min slutplädering, vad gör att jag tycker viss musik är bättre/sämre än annan:
-det får inte låta kaos ostrukturerat osv så blommorna vissnar, death metal är ett exempel samt pissig punk, det finns bra punk och pisspunk, samma med allt för övrigt men jag vill vara generell nu*
-budskapet hos dessa puckade gangstaniggaz med fel attityd i vidriga mtv klipp som är överdrivet kokainfrämjande, sexistiska osv osv går feeetbort...hip hop och rap, det finns bra sådan dock men säl-synt...
-bättre musik kan jag inte förklara det bara känns rätt som asti sa, det andas vibbar som tilltalar oss på rätt sätt och olika plan, det vi får välbehagskänslor utav...för mig är det musik som får en att känna sig hög utan droger, en flykt eller flight som stimulerar mina högst abstrakta tankar och stärker min känsla av rebellion, precis som när man var 14***
B)
-
Jag har inte öppnat flaskan än, det blir mer skrivet då och oftast bättre :D Filosofera på ett par glas vin brukar leda till konstigare resonemang än dessa! :D
Tack för tankar!
Gyllene snittet är med som ett exempel på en princip som används i bildkonst. Det är bara med som exempel på det. Precis som exemplet med att måla perspektiv, som leonardo gjorde. Det är liksom en "teknik" som målare måste lära sig för att ge djup åt sina målningar "korrekt". Man behöver inte ens räkna, räcker med en linjal :)
Går ju att köra med det som förklaring av "klanger" som låter bra tillsammans o dyl också? :) Det borde ju typ motsvara ett dur-ackord? :)
Din tanke om struktur, att musik är ordnat får du medhåll om. Tror jag skrev det i nåt tidigare inlägg, att struktur är liksom själv grunden för att nåt ska kunna upplevas "vackert". Det måste väl alla kunna enas om? :) Det är ju inte en åsikt att slumpmässigt slå på ett piano är omusikaliskt, det måste finnas nån tanke och ordning i fingrarna liksom? Eller överdriver jag mina åsikters betydelse nu? :)
Sen att man ibland inte kan uppfatta strukturen i vissa typer av musik, beror nog på bristande grepp om vad struktu ÄR för vissa genrer? Eller? Abbas melodik är bra, men själv discoköret gör det jobbigt (svårt) att förstå skönheten i det, för mig :)
Jag ska dra in till stan här, så väntar mig massvis med tankar om ursprungsfrågan, och bra med kritik från de som inte tycker mitt argument håller. Tebax imorrn kväll. :)
Hej hej
-
Sen kan man ju lägga till att:
Har man snäv musik smak så har man också väldigt säkert förmågan att uppskatta väldigt små nyans skiftningar inom samma smak.
Är man allätare så blir man nog grovhuggen i sin utsållning där man säkert lätt förkastar saker som ren skit utan att ge sig tid att
upptäcka det potentiella i detsamma.
Dansband suger ju så det förslår.... men efter dansbandskampen har jag faktiskt fått en annan mer neutral syn på den stilen....
Man har lätt att ta för givet baserat på gamla åsikter... gäller att hålla sig uppdaterad.... för inspiration finns över allt som kan
filtreras igenom sig själv som då kan skapa något.
(måste på melodifetivalen igen!)
Och vore det inte för alla utspökade stolpskott som vågade i början så hade utvecklingen inte varit lika på G som den är....
... se bara på Melody Club... kostym! Så vågat i all annan banal Rio karneval.....
..och Nick Borg... kan man riva av en standard ballad clysha alá Max Martin genom att bara se "fel" ut så kan man lura massan
med samma recept utan att någon reagerar men köper det rakt av.
...med andra ord: det behövs starkare personligheter som försäljare om man inte har materialet.
//Daniel :)
-
Kort till ddummer:
Skriver kanske nåt mer sen, om jag kommer på nåt. Vill bara säga att man ska aldrig utesluta att andra har rätt :D T ex när det gäller "åsikter" om hur musik ska göras, som jag då menar är mer tekniska grepp man bygger ur intryck :)
Öppenhet och nyfikenhet borde vara grunden för varje tänkande människa som vill skapa nåt på ett "ärligt" genuint vis :D
Sokrates hade inte sagt det bättre :D
-
Precis! All information tar man in och processar utifrån sina egna normer.... mycket kul läsning. :)
//Daniel ^_^
-
dividend...ska du in till byn nu också kan bara innebära busliv och förödelse, glöm inte regnrocken :lol:
gällande gyllene snittet är jag väl förtrogen som gammal tempelriddare och farfars far var stormästare på andra sidan pölen så nothing new under the sun there man ;-)
i musik brukar man som mer initierad däremot tala i lite andra ordalag och termer, du har sålunda sfärernas musik tex vilket kan sägas vara en förhöjd definition av gyllene snittet som ändå är en rätt så fysisk och matematisk företeelse dock tillämpbar i viss konst och arkitektur (såklart) men ändå tt helt eget och mer sublimt plan, mkt intressant och jag kan komma och gästföreläsa om du bjuder på auditorium, fagra kvinnor och kvalitétsrödtjut dvs merlot eller chianti av bästa sort*
;)
-
Det är när musiken svänger på samma frekvenser som sin inre nivå som magin skapas.
//Daniel :)
-
Var är Claes? :)
Här - tillbaks efter en veckas solsemester. :)
Jag kan inte hålla med om någonting som analyseras fram angående vad som är "bra" eller "dålig" musik (utom om analysen visar att det är min musiksmak som "vinner", naturligtvis... ;)), eftersom alla sådana analysförsök ofelbart alltid kommer att färgas av varje enskild bedömares personliga smak. De som vill framställa sig som "bättre vetande", kommer att framhålla att deras "vetande" ger dem möjlighet att bedöma mer korrekt än vad vanliga noncompos kan - men så är inte fallet, utan det enda de kan göra "bättre", är att förstå saker och förklara vad som ledde till nästa steg etc. Deras smak blir inte "bättre" eller mer objektiv än andras bara för att de förstår sammanhang och kan sin historia, utan musiken talar sitt eget språk och tilltalar (eller tilltalar inte) den enskilde lyssnaren - och att hävda att den egna smaken är mer rätt än någon annans, är alltid fel. Även om väldigt många kan vara överens om vissa saker, så kan man aldrig få fram några allmängiltiga punkter som säger stensäkert att ett musikstycke är "bra" eller "dåligt". Det enda man kan komma fram till som alla kan hålla med om, är troligen typ att "bra" musik innehåller toner och rytmer - men det gör ju "dålig" musik också -och man är kvickt tillbaks på ruta ett igen... ;)
Kommer inte ihåg exakt nu, men jag hade en musiklärare en gång i tiden som alltid började sina lektioner med något i stil med: "Musik är den sköna konst som i toner ger uttryck för känslor och stämningar". Det stämmer bra, men hur de där tonerna sätts samman och om det sedan uppfattas som "bra" eller "dåligt" kan bara den enskilde lyssnaren (och naturligtvis upphovsmannen) avgöra.
Jämförelsen med politiken fungerar inte, eftersom politiken handlar om mer eller mindre trovärdiga metoder att styra landet på bästa sätt - och då finns det en förnuftsmässig grund där det till syvende och sist handlar om vem man tror kan förvalta skattepengarna på bästa sätt - och alltså vem som inger mest förtroende i sitt budskap om vad som är viktigast att prioritera i samhället och på vilket sätt man bör göra för att det ska kunna fungera bra. Politik handlar mer om förnuftsmässiga beslut och mycket mindre om känsla.
Musik och annan konst ligger utanför sådant, eftersom det inte finns några siffror att räkna på och inga ideologiska grunder att stå på för sin bedömning (bortsett från vänsterproggen och liknande obskyra genre, där man "måste" gilla en viss stil om man ska få tillhöra gänget... :rolleyes:).
För mig är Rembrandt och Da Vinci genier, medan Picasso är en total nolla - medan det för en annan person kan vara precis tvärtom. Hur hittar man gemensamma kvalitetsbegrepp då?
Likadant så gillar jag både ABBA, Toto, Chicago, Phil Collins och många andra musiker-hatobjekt - och tycker att Hellström, Zappa, Dylan och många andra inte är annat än slöseri med tid, medan någon annan kan tycka det motsatta. Hur hittar man gemensamma nämnare för kvalitet då?
Mina preferenser har jag nog nämnt tidigare, men framför allt så gillar jag starka sånginsatser, som Philip Bailey (Earth, Wind & Fire), Freddie Mercury, Luther Vandross, James Ingram, Michael Jackson, Luciano Pavarotti m fl - men jag gillar också musik som helt enkelt är bra och klingar rätt för mig och förmedlar en härlig känsla, även om sånginsatsen inte är suveränt bra (exempelvis Diana Ross). Falsksång skär hemskt illa i mina öron, så sådant står jag inte ut med (något som också kan gå att se på mitt resultat av ett test jag gjorde på tonometric.com här (http://holmerup.com/bilder/tonometric.jpg)).
Jag gillar också musik som bygger mycket på rytmik, som exempelvis funk/soul och reggae - men det kan också vara lika skönt att lyssna på en ballad som inte gör en fluga förnär, utan bara flyter på i sin förutsägbarhet, med vackra ackordsföljder och en trevlig melodi. Den mesta musik som är "hård" (typ metal av olika slag), tycker jag mest låter ganska fjantig, även om det kan finnas en del ljudglimtar (inget som har varit så bra att jag har lagt det på minnet, men ändå... ;)). Klassisk musik är härlig, så länge det handlar om exempelvis Verdi, Puccini, Mozart, Beethoven och ett gäng andra, medan exempelvis Wagner inte tilltalar mig.
-
roligt test claes, jag fick exakt samma resultat som du dessutom, tyckte själv att det var alldeles för många fel men så sitter jag vid en dator med pisshögtalare också + bakgrundsljud som stör...
jag tål inte heller falsksång, inte heller flertalet smörband/mesartister som de du radar upp (du lyssnar på alldeles för trygga trista och kommersiellt säkra kort, ingen spänning eller gnista alls) ;) och inte heller intetsägande eller infantilt pubertal heay-metal death-metal etc...däremot riktig musik som spelas av riktigt bra musiker är vad jag går loss på, skall dock erkännas att jag var galen i sex pistols en period i tidiga tonåren, ramones likaså men dom var charmigt skitiga och halvtaskiga musiker men som hade något eget och nytt till skillnad mot många andra och trista efterapningar vi får dras med idag...
man är väl för mycket rock n' roll helt enkelt, i min ungdom diggade jag faktiskt supertramp som inte är så mycket rock n' roll men jag gillade dom fram till breakfast...sen insåg jag löjets skimmer...Blue Öyster Cult on your feet or on your knees är en av mina absoluta tidigaste superfavoriter som jag njuter av lika mycket idag om/när jag väl sätter på dubbel LP'n i rätt mood, de e riktiga grejor det, som håller i +34 års tid...men Beatles är alltid bäst!!!
(stones är sopor dock med ett par tre kanonlåtar bakom sig...)
:P
-
...men Beatles är alltid bäst!!!
Yepp, helt korrekt!!!
Det som är roligt med musik är at man kan, hålla på och spesialsere seg på emnet i årevis,
så kan Gunda på 9 år, säga at Justin Bieber är världens bästa artist.
Och hon har rätt!
Man kan ju inte annat änn flina lite :)
-
Ska bara skriva att detta är ett utkast till en del av min doktorsavhandling (ett femårigt projekt) som har som slutmål att hjälpa till med, utvecklingen, som sker över hela världen av intelligenta maskiner.
Så filosofi-delen som detta ska ingå i (med bättre valda ord) ingår i en gren av filosofi några amerikaner skulle vilja att jag kallade artifexologi (kreativitetsteorin). Såsom epistemologi =kunskapsteori.
Det ska finnas en "psykologisk teori"-del (och hur den skall överföras i till nåt programmerbart i c++ till klasser och objekt får en egen del.
Och så inväntar att våra PC-datorer kan bli så.
-
Ska bara skriva att detta är ett utkast till en del av min doktorsavhandling (ett femårigt projekt) som har som slutmål att hjälpa till med, utvecklingen, som sker över hela världen av intelligenta maskiner.
Så filosofi-delen som detta ska ingå i (med bättre valda ord) ingår i en gren av filosofi några amerikaner skulle vilja att jag kallade artifexologi (kreativitetsteorin). Såsom epistemologi =kunskapsteori.
Det ska finnas en "psykologisk teori"-del (och hur den skall överföras i till nåt programmerbart i c++ till klasser och objekt får en egen del.
Och så inväntar att våra PC-datorer kan bli så.
Det låter ruskigt intressant, men själv tvivlar jag på kreativa datorer, i andra sammanhang än att krångla till utskrifter! :P
-
ohh.. nu blev man sugen på att skapa lite c++ AI... ;)
Sen så ÄR Freddie Mercury "the best singer of all time":
Jag blir gråtfärdig av denna entertainer (och band) som gav oss måttstocken på vad en musikalisk upplevelse ska bestå av.
(tycker han)
//Daniel :)
-
Sen så ÄR Freddie Mercury "the best singer of all time":
du brukar säga bra saker men här har du fel fel fel... ;) finns klart bättre sångare även om jag en gång i tiden gillade queen en aning, II är mer rock n' roll men Bohemian... är ett epos förstås'
-
Ska bara skriva att detta är ett utkast till en del av min doktorsavhandling (ett femårigt projekt) som har som slutmål att hjälpa till med, utvecklingen, som sker över hela världen av intelligenta maskiner.
Så filosofi-delen som detta ska ingå i (med bättre valda ord) ingår i en gren av filosofi några amerikaner skulle vilja att jag kallade artifexologi (kreativitetsteorin). Såsom epistemologi =kunskapsteori.
Det ska finnas en "psykologisk teori"-del (och hur den skall överföras i till nåt programmerbart i c++ till klasser och objekt får en egen del.
Och så inväntar att våra PC-datorer kan bli så.
Låter både spännande och intressant, men det är nog i princip omöjligt att nå konsensus när det gäller "bra"-"dåligt" när det gäller konstnärlighet, så hur man skulle kunna programmera regler för det på något sätt, är nog en fråga som inte kommer att kunna lösas oavsett datorkraft... ;)
-
jag håller med, måste ju betraktas som omöjligt utifrån aspekterna som Claes nämner...
bra/dåligt...kvalitét/skit, allt bedöms utifrån betraktaren/lyssnaren och dennes perspektiv/kriterier och möjligen mognad...en gång i tiden sa jag till en kompis att picasso inte kan betraktas än annat som rena pisset, blajkonst som vem som helst kan åstadkomma, han blev högröd och undrade om jag var seriös och vi höll på att bli ovänner för livet över dom där meningsutbytena och fatölen på en pub vid st.eriksplan 1982...numera inser jag att han faktiskt hade rätt, det går inte att avfärda picasso som blaj etc...ibland tar saker tid...därmed inte sagt att alla måste gilla picasso, abba eller sepultura...
-
Låter både spännande och intressant, men det är nog i princip omöjligt att nå konsensus när det gäller "bra"-"dåligt" när det gäller konstnärlighet, så hur man skulle kunna programmera regler för det på något sätt, är nog en fråga som inte kommer att kunna lösas oavsett datorkraft...
Resultatet blir väl lika mycket stolpskott som mänskligheten fast i data burks form... :)
Man kan svara på grund frågan så här:
Jag föredrar musik som är bättre just för att det är bättre än det andra... annars skulle jag inte ha något att föredra.
Med andra ord: Utbudet skapar möjligheten att välja något som andra redan har valt åt dig.
//Daniel :)
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
??? vad hände med Beatles och Led Zeppelin ??? har för mig att back in black absolut inte kom på 2:a plats men inga konkreta belägg iofs...
-
Rätt konstellation är allt. Jag har nästan helt uteslutande alltid varit en bandperson när det gäller musik med få undantag. Ett band där alla har det där speciella och unika som de bidrar med och allt bara låtar så jävla bra. B) Sen om det är mycket eller mindre beror helt på låten eller bandet. Att mindre är mer tycker jag är ett jävla skitsnack. Ja för det mesta i alla fall. Gissar på att den eller dem som yttrade det för första gången hade det som ursäkt varför de inte kunde spela bättre. Ungefär samma skitsnack som att det viktiga är inte att vinna utan att delta inte var någon vinnare som kom med det uttrycket.
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
??? vad hände med Beatles och Led Zeppelin ??? har för mig att back in black absolut inte kom på 2:a plats men inga konkreta belägg iofs...
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_albums_worldwide
Bodyguardplattan känns som ett jävla skämt. Sicket skit. <_<
-
tack odrörir, din länk ledde mig till det jag sökte; best selling artists of all time:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_music_artists (http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_music_artists)
;)
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
??? vad hände med Beatles och Led Zeppelin ??? har för mig att back in black absolut inte kom på 2:a plats men inga konkreta belägg iofs...
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_albums_worldwide
Bodyguardplattan känns som ett jävla skämt. Sicket skit. <_<
:lol:
Whitney Houstons låtar på plattan är bra - men de flesta av de andra lämnar en hel del att önska...
I övrigt är det väl ganska ok musik i översta delen - åtminstone om man bortser från AC/DC, Pink Floyd, Fleetwood Mac, Led Zeppelin, Beatles, Springsteen och några till...
-
tack odrörir, din länk ledde mig till det jag sökte; best selling artists of all time:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_music_artists (http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_music_artists)
;)
De två översta går fetbort enligt mig, liksom Zeppelin, till stor del Madonna, Pink Floyd, AC/DC och Stones... Bortsorterat från de två översta tabellerna bara - i de följande är det ett gäng till som inte borde finnas där enligt min smak. ;)
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
??? vad hände med Beatles och Led Zeppelin ??? har för mig att back in black absolut inte kom på 2:a plats men inga konkreta belägg iofs...
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_albums_worldwide
Bodyguardplattan känns som ett jävla skämt. Sicket skit. <_<
:lol:
Whitney Houstons låtar på plattan är bra -
:o :wacko: Whitney Houston?
I övrigt är det väl ganska ok musik i översta delen - åtminstone om man bortser från AC/DC, Pink Floyd, Fleetwood Mac, Led Zeppelin, Beatles, Springsteen och några till...
:o :wacko: Nä nu är det banne i mig dags att du snart råkar ut för en kidnappning med huva på huvudet och tvingas sitta inlåst i något skumt lager och hjärntvättas med bra rock n roll och släpper all lätttuggat, förutsägbart och trygg musik du lyssnat på tills nu. Dags att kliva ut på den farliga sidan av livet. :P
-
Det har säkert redan kommenterats i tråden med Thriller är världens mest sålda platta, och back in black är världens näst mest sålda platta!
Jag tycker att en bra låt är en bra låt, så enkelt är det. För mig personligen blir låten bättre med elgitarrer och om låten går fort och om den är poppig. Jag gillar pop-punk kan man säga.
Enkelhet är bättre som oftast, tycker jag!
??? vad hände med Beatles och Led Zeppelin ??? har för mig att back in black absolut inte kom på 2:a plats men inga konkreta belägg iofs...
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_best-selling_albums_worldwide
Bodyguardplattan känns som ett jävla skämt. Sicket skit. <_<
:lol:
Whitney Houstons låtar på plattan är bra -
:o :wacko: Whitney Houston?
I övrigt är det väl ganska ok musik i översta delen - åtminstone om man bortser från AC/DC, Pink Floyd, Fleetwood Mac, Led Zeppelin, Beatles, Springsteen och några till...
:o :wacko: Nä nu är det banne i mig dags att du snart råkar ut för en kidnappning med huva på huvudet och tvingas sitta inlåst i något skumt lager och hjärntvättas med bra rock n roll och släpper all lätttuggat, förutsägbart och trygg musik du lyssnat på tills nu. Dags att kliva ut på den farliga sidan av livet. :P
:lol:
- fast jag gillar ju Meat Loaf, Eagles, delvis Dire Straits, Bon Jovi och en del annat också, så det finns kanske visst hopp för mig ändå...? ;)
-
Rätt konstellation är allt. Jag har nästan helt uteslutande alltid varit en bandperson när det gäller musik med få undantag. Ett band där alla har det där speciella och unika som de bidrar med och allt bara låtar så jävla bra. B) Sen om det är mycket eller mindre beror helt på låten eller bandet. Att mindre är mer tycker jag är ett jävla skitsnack. Ja för det mesta i alla fall. Gissar på att den eller dem som yttrade det för första gången hade det som ursäkt varför de inte kunde spela bättre. Ungefär samma skitsnack som att det viktiga är inte att vinna utan att delta inte var någon vinnare som kom med det uttrycket.
Detta är intressant med konstellationer. Utan att ha några statistiska bevis för det, utan rent empiriskt, så krävs det av ett band att ha minst två unika musiker för att nå framgång. Jag tror att dynamiken och konkurrensen mellan dem ger mer än att 1+1=2 Det krävs en faktor också!
Om man accepterar detta resonemang skulle den enkla bandekvation då bli:
F=DxA
Där F står för Framgång, D för Dynamikfaktorn och A för antalet unika musiker i bandet. (Detta är kanske något att bygga syntaxen kring i datorprogrammeringen?).
Dynamikfaktorn skulle kanske kunna fastställas någorlunda, genom att undersöka olika bandkostellationers framgångar och antal unika musiker i bandet. Vi skulle då kunna får fram ett spann på D som att datorprogram skulle kunna laborera med.
Värdet på F skulle kunna räknas i procent, exempelvis om hur många som hört ett visst band av alla då levande personer på jordklotet, när bandet varit aktivt.
Ovanstående resonemang skulle kunna ge många akademsika betyg att undersöka. Kanske även en egen proffesur i framtiden vid något framstående universitet. :P
-
Rätt konstellation är allt. Jag har nästan helt uteslutande alltid varit en bandperson när det gäller musik med få undantag. Ett band där alla har det där speciella och unika som de bidrar med och allt bara låtar så jävla bra. B) Sen om det är mycket eller mindre beror helt på låten eller bandet. Att mindre är mer tycker jag är ett jävla skitsnack. Ja för det mesta i alla fall. Gissar på att den eller dem som yttrade det för första gången hade det som ursäkt varför de inte kunde spela bättre. Ungefär samma skitsnack som att det viktiga är inte att vinna utan att delta inte var någon vinnare som kom med det uttrycket.
Detta är intressant med konstellationer. Utan att ha några statistiska bevis för det, utan rent empiriskt, så krävs det av ett band att ha minst två unika musiker för att nå framgång. Jag tror att dynamiken och konkurrensen mellan dem ger mer än att 1+1=2 Det krävs en faktor också!
Om man accepterar detta resonemang skulle den enkla bandekvation då bli:
F=DxA
Där F står för Framgång, D för Dynamikfaktorn och A för antalet unika musiker i bandet. (Detta är kanske något att bygga syntaxen kring i datorprogrammeringen?).
Dynamikfaktorn skulle kanske kunna fastställas någorlunda, genom att undersöka olika bandkostellationers framgångar och antal unika musiker i bandet. Vi skulle då kunna får fram ett spann på D som att datorprogram skulle kunna laborera med.
Värdet på F skulle kunna räknas i procent, exempelvis om hur många som hört ett visst band av alla då levande personer på jordklotet, när bandet varit aktivt.
Ovanstående resonemang skulle kunna ge många akademsika betyg att undersöka. Kanske även en egen proffesur i framtiden vid något framstående universitet. :P
Håller med Angrod här... Finns en logik i det han säger. Tittar man tillbaka på dom "stora" banden har denna ekvation varit inblandad helt klart. I vissa fall har antalet drivare varit många i vissa fall enstaka. Att detta skiljer har narutligtvis med att antalet medlemmar i bandet totalt är avgörande.
En snabb återblick från mig på några sköna gäng genom tiderna skulle ge följande:
The Band = Robbie Robertson (låtskrivare, arrangör, ledare) Levon Hlm (sångare och drivande trummis) Rick Danko (sångare och annorlunda bassist) Garth Hudson (keyboard !!)
Queen = Freedie Mercury (showman, sångare, låtsnickrare) Brian May (gitarrist, låtsnickrare) Roger Taylor (trummis, låtsnickrare)
The Beatles = John Lennon & Paul McCartney (sångare, låtsnickrare).
Ett litet axplock bara men mest för att från min sida visa det Angrod säger....
-
Ekvationer hit och dit tror jag personligen inte på (är ingen matematiker däremot abstrakt tänkare) även om grundstoffet som summa helt klart har enormt stor betydelse, det handlar helt enkelt om bandkemi och inget annat + en stor skopa talang sammantaget + karma!!!
Beatles, Rolling Stones, The Band, Led Zeppelin, Pink Floyd,The Eagles, Jethro Tull, Thin Lizzy, och så många fler är ypperliga exempel på detta.
Vad gäller Claes preferenser får jag hålla med odrörir om det där med huva och transport till någon clandestine källare för omprogrammering av hans totalt vilseledda och gråa musikaliska karta :lol:
jag är på gång att införskaffa en VW T4 caravelle/transporter som kommer passa bra för ändamålet (någon som känner någon som har en att sälja till bra pris???), vi får planera detta i detalj lite närmare så skåningen kan räddas och åtminstone få några år av livskvalitet... :P
I all välmening...Bon Jovi :wacko: :wacko: :wacko:
B)
-
I all välmening...Bon Jovi
Fri association... Oboy.
//Daniel :)
-
Jag har läst med intresse men kan inte själv komma på en faktor, det finns olika saker som får mig att tycka viss musik är bättre än annan.
- Att det finns en melodi som tilltalar.
- Att någon sjunger med en röst jag tilltalas av, ofta en röst som avviker från det vanliga.
- Att det finns en eller flera musiker som gör saker som överraskar och tilltalar.
- Att komplexitet övergår till vacker enkelhet (Yes, King Crimson, Genesis och flera andra grupper).
- Att det görs av artist(er) med utstrålning eller tvärtom - icke-utstrålning.
Ett blandning av ovanstående visar den till synes sömnige Kristian Matsson (The Tallest Man on Earth) exempel på.
-
Jag håller med dej Max om en hel del i dina synpunkter om vad som hookar en på viss musik, med ett par tillägg: det måste finnas ett spänningsmoment, t ex oväntade harmvändor i stick/refräng som bryter av och skapar en "wow"-liksom-känsla, det där var ju fräckt och spännande :P
Sen är det det här med moll:när såna harmer blandas in i durackord på ett intressant och oväntat sätt så blir jag berörd och sen spinner jag som en solkatt och vill höra igen..och igen ;) :rolleyes:
Beatles var ju suveräna på att blanda till utsökta melodier, och där började mitt stora intresse för musiken genom livet.
/Marre
-
Det kanske bästa med musiken, är att alla får plats. Det är tycke och smak så ingen har fel. Man kan egentligen bara referera till sig själv. Jag älskar Beatles musik. Alla album och låtar har en plats i mitt hjärta. Jag gillar till och med albumet "Revolver" och Harrissons sitar-låtar. De gjorde allt mellan Rock'n Roll och Punk till Hårdrock och Modern musik.
Till och med lilla jag har en liten, liten plats någonstans i den universella musik-sfären! :wub:
-
Musik är någonting som fyller dom flesta med glädje.
Alla har olika referenser till olika musiker, artister och inget är fel....
En personliga smak kommer alltid att vara den ledande delen och i mitt tycke får folk tycka vad dom vill om olika musikstilar eller artister.
Om man sedan lyckas skapa musik ihop med likasinnade så har man en riktigt härlig musikalisk tid att leva i.
Jag har själv haft lyckan att hitta ett antal "själsfränder" att jobba ihop med, inte bara här på forumet, och lyckan att få ihop saker i ett band är då näst intill obeskrivlig.
Även om alla inte i botten har helt samma syn på musik kan man blanda och ge i ett band för skapa "magi".
Toppar man detta med vad som också kan göras med "tillfälliga kontakter" (låter lite ekivokt men...) så blir lyckan ännu större.
-
De som vill framställa sig som "bättre vetande", kommer att framhålla att deras "vetande" ger dem möjlighet att bedöma mer korrekt än vad vanliga noncompos kan - men så är inte fallet, utan det enda de kan göra "bättre", är att förstå saker och förklara vad som ledde till nästa steg etc. Deras smak blir inte "bättre" eller mer objektiv än andras bara för att de förstår sammanhang och kan sin historia, utan musiken talar sitt eget språk och tilltalar (eller tilltalar inte) den enskilde lyssnaren - och att hävda att den egna smaken är mer rätt än någon annans, är alltid fel. Även om väldigt många kan vara överens om vissa saker, så kan man aldrig få fram några allmängiltiga punkter som säger stensäkert att ett musikstycke är "bra" eller "dåligt". Det enda man kan komma fram till som alla kan hålla med om, är troligen typ att "bra" musik innehåller toner och rytmer - men det gör ju "dålig" musik också -och man är kvickt tillbaks på ruta ett igen... ;)
Kommer inte ihåg exakt nu, men jag hade en musiklärare en gång i tiden som alltid började sina lektioner med något i stil med: "Musik är den sköna konst som i toner ger uttryck för känslor och stämningar". Det stämmer bra, men hur de där tonerna sätts samman och om det sedan uppfattas som "bra" eller "dåligt" kan bara den enskilde lyssnaren (och naturligtvis upphovsmannen) avgöra.
Jo, men detta är vi ju ense om... Jag menar väl bara att man kan anta det historiska perspektivet (och många andra perspektiv, som inte är subjektiva). Då ser man ju att vissa tankar överlever, varför de överlever behöver man ju inte bry sig om. De anses vackra av nån anledning. Typ.
Begreppet durskala t ex.
Det var det som var min poäng..
-
Dur e' trist/glättigt för det mesta, moll är oftast bra och mer spännande + vackert, så är det!
;)
-
Jäpp, subjektiva perspektivet är ju viktigast :)
-
De enda kompositörer som verkligen behärskade konsten att göra sina dur-stycken till en ren och skär glädje med ett djup utan "dravel" var Mozart speciellt hans pianokonserter och vissa symfonier (dock inte allt såklart, en del lät givetvis dussinvara) och Beethoven, finns ett andante i 1 av hans piano-sonater som är bland det vackraste som någonsin är skrivet...
Annars föredrar jag bl.a. J.S. Bach's och J.P. Rameau's/F. Couperin's mörkare mer dramatiska sidor, det är rock'n roll det på riktigt!
B)
-
Det skulle vara intressant att veta Vilka symfonier av Mozart som är "dussinvara"? :lol:
Det märkliga med M. är annars att han skrev melodier med hundratals noter och som han ändå lyckades få att "funka" (rent subjektivt då). Det är inte så vanligt.
-
Det skulle vara intressant att veta Vilka symfonier av Mozart som är "dussinvara"? :lol:
Oj oj oj det finns massor gosse, en del symfonier och ett gäng stråkkvartetter etc allsköns salongs stycken han formligen pruttade ur sig på löpande band, en större part är dock geniala på ena eller andra sättet men sedan gäller ju att de skall tolkas och dirigeras av en mästare som tex F. Gulda eller ibland t.o.m. H. von Karajan för att helt komma till sin rätt!!! Många dirigenter har alltför bråttom och då blir det blaha...
-
Nåt som är lite "tråkigt" (eller vad man säger) är att han återanvänder "hyfsade" teman som ingen annan, fast han var ju väldigt produktiv.
Beethoven gjorde det inte, inte Haydn, inte Bach (?)
-
Dur e' trist/glättigt för det mesta, moll är oftast bra och mer spännande + vackert, så är det!
;)
+1 Finns ju de som knappt står ut med moll. De vill allt annat i livet ska vara glättrigt också och försöker undvika det som inte är det så gott det går. Det är i alla fall min erfarenhet med dessa människor.
-
Gillar bara gamla Saxon. Det borde ni också hålla er till. Biff Byford FTW! :ph34r:
-
Gillar bara gamla Saxon. Det borde ni också hålla er till. Biff Byford FTW! :ph34r:
som den här då menar du??? (cover på Cristopher Cross pop-original i bra version här faktiskt...)
-
Om man utgår från limbiska systemet ("känslohjärnan") och den informativa delen av hjärnan (tror jag) man får en klar bild av hur vi kan tyckas gilla olika sorters musik.
Teori: Det vi vill få ut av musik är känslor (limbiska systemet stimuleras), men om något inte stämmer+ reagerar negativt på (falsksång, otight osv.) aktiveras den informativa delen av hjärnan och fokus flyttas från känslan. Vanans makt är stor och jag tror man måste öva på att tillåta alla sorters ljud (alltså på att ej aktivera den informativa delen av hjärnan när man lyssnar) så vi lär oss att endast känna musik. Men samtidigt är det musikers skyldighet att hantera musikens tekniska aspekter för att inte göra vägen till hans/hennes uttryck för lång för lyssnaren.
Med detta sagt menar jag att ett stycke kan "växa", det som krävs är att informativa delen lägger ner sin kräsenhet och lämnar plats åt uttrycket. Jag menar också att folk som tror att konstmusik är för att folk vill känna sig bättre än andra (har nämnts ett antal gånger här) har fel, lyssnare därifrån har bara "lyckats" träna bort sin kräsenhet. Man vill inte att musik ska vara en censurerad värld där allt är frid och fröjd, utan att man kan nå lika djupt (vissa tycker djupare) med ljud som gör ont i hela kroppen & endast har en känslomässig funktion.
Problemet är att limbiska systemet inte kan hantera språk, alltså kan vi bara säga bra eller dåligt (precis som att vi inte kan förklara färger). Saker som också väger in är självklart t.ex. att celler rör sig vid lyssning vilket upplevs skönt och som tidigare nämnts vilken situation man är i under lyssningen.
Grejen med mainstream-musik är att man jobbat bort alla saker som informativa-systemet möjligen kan reagera på (ex. dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.
Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig.
-
dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.
Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig.
[/quote]
Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)
Jag älskar både upprepande riff där allt får en självgungning, medans jag kan fascineras av improvisation, när det görs rätt.
Men en melodi styrs av att ett visst antal noter följer ett mönster och det tänder jag på.
Trummsolo,känns sådär och det krävs en hel del för att väcka en på nåt vis!
Och slutligen...är det i moll och gjort med ackaratess så grinar jag...men då jävlar krävs det en hel del! :)
-
Tänk sväng...är du känd för det!?
Hehehehe!
-
Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)
Ja precis & detta stärker ju teorin ytterligare. Man reagerar på allt oavsett om det är rytm, melodi, dynamik, artikulation, ljudbild, targeting eller sväng. Olika genres har fokus på olika saker och med varierad komplexitet. Förenklat gillar man musiken när hjärnan slutat "störa sig"/vant sig vid musikens alla aspekter (rytm, melodi osv. osv.).
Anledning till gillandet av mönster passar ännu bättre in på teorin, mönster ordnar upp saker vilket gör att man snabbt och enkelt kan koncentrera sig på uttrycket, känslan, svänget (saker som kan stimulera det limbiska systemet).
-
Grejen med mainstream-musik är att man jobbat bort alla saker som informativa-systemet möjligen kan reagera på (ex. dynamik & dissonans) = informativa delen är helt nöjd direkt vid första lyssningen. Min högst personliga åsikt är att uttrycket ofta blir lidande. Återigen är också vanans makt viktig och hur mycket musikalisk information man är van vid att få per takt är avgörande.
Fråga gärna om det är något ni inte förstår, själva teorin stämmer men dock omformulerad av mig.
I will be back :)
-
Här ligger en hel del sanning, sedan har du rytmisering kontra toner.
En del (pianister) är notfixerade medans andra unga musiker som glider in på trummor/rockgitarr är fixerade på rytm och mönster...plus ljudbild (det är väl det största man kan ge alla gitarrkillar att dom är verkligen noga med sin ljudbild)
Ja precis & detta stärker ju teorin ytterligare. Man reagerar på allt oavsett om det är rytm, melodi, dynamik, artikulation, ljudbild, targeting eller sväng. Olika genres har fokus på olika saker och med varierad komplexitet. Förenklat gillar man musiken när hjärnan slutat "störa sig"/vant sig vid musikens alla aspekter (rytm, melodi osv. osv.).
Anledning till gillandet av mönster passar ännu bättre in på teorin, mönster ordnar upp saker vilket gör att man snabbt och enkelt kan koncentrera sig på uttrycket, känslan, svänget (saker som kan stimulera det limbiska systemet).
De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.
-
De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.
Om musikerna spelar fel/ej optimalt är det självklart svårt att hitta någon njutning (informativa hjärnan kommer reagera varje gång) & vissa personer är mer kräsna än andra (informativa hjärnan är olika aktiv på olika personer vid lyssning) . Mycket musik kan man få koll på all information efter en lyssning, dessa kan självklart inte växa. Men märk väl att jag inte sa att alla låtar växer endast att det är fel att säga att vissa inte kan (ex många klassiska verk). Med detta sagt kan jag inte se att min teori, som inte är min i grunden, inte håller.
-
De där teorierna stämmer kanske för vissa, men definitivt inte för mig. Jag har aldrig upplevt att någon låt "växer", utan jag lyssnar på både helheten och detaljerna samtidigt vid första lyssningen. Jag kan också tycka att en låt är bra, men att det borde ha varit en annan sångare eller att trumtakten borde ha spelats annorlunda eller andra detaljer, för att det skulle bli riktigt njutbart...
När en låt drabbas av att hamna i radiokanalernas playlists, så är det däremot lätt att tröttna på den eftersom den tjatas ihjäl då (men om den sedan inte spelas på ett tag, så tycker jag att den är lika bra som den var från början), men jag har aldrig börjat gilla någon låt bättre för att jag har hört den många gånger.
Om musikerna spelar fel/ej optimalt är det självklart svårt att hitta någon njutning (informativa hjärnan kommer reagera varje gång) & vissa personer är mer kräsna än andra (informativa hjärnan är olika aktiv på olika personer vid lyssning) . Mycket musik kan man få koll på all information efter en lyssning, dessa kan självklart inte växa. Men märk väl att jag inte sa att alla låtar växer endast att det är fel att säga att vissa inte kan (ex många klassiska verk). Med detta sagt kan jag inte se att min teori, som inte är min i grunden, inte håller.
Oavsett vilket så har det aldrig hänt mig att något verk har "vuxit" och blivit bra om jag inte har tyckt att det var bra vid första lyssningen - varken när det gäller pop, rock, soul, klassiskt eller opera. Det har alltid varit likadant, ända sedan jag började intressera mig för musik, när jag var en tvärhand hög, typ för 46 år sedan (nåja - kanske ett par år senare, men ändå... ;)).
Teorier ska man ta för vad de är; teorier. Jag ser inget som stämmer när det gäller mina egna erfarenheter, så antingen är jag väldigt annorlunda eller så bygger teorierna på undersökningar av alldeles för få personer...
-
Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. ;) Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.
-
Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. ;) Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
-
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
Då har du en exceptionell musikalitet, alternativt häpnadsväckande permanenta regler på vad du tycker om. Oviktigt fakta egentligen, men ville bara säga att stycken inte växer för dig inte motsätter teorin (mitt första inlägg i tråden) överhuvudtaget.
-
Claes: En teori handlar inte om dig, en teori är en allmängiltig beskrivning som kan visas vara falsk. Att den inte stämmer inte på dig falsifierar inte teorin. Anekdoter är liksom ointressanta.
Det verkar ju mer vara en inställning (som man inte kan dra allmängiltiga slutsatser från (som du försöker ovan)), att du inte kan lära dig förstå musik som du inte gillar direkt.
Om du tycker nåt är dåligt (t ex Metallica) beror väl snarare på att du (som EN individ) inte förstår dig på musiken, än att den är ALLMÄNGILTIGT dålig? Det finns ju trots allt fler som tycker de är bra än du.
-
Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. ;) Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? :P Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där. :D
-
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
Då har du en exceptionell musikalitet, alternativt häpnadsväckande permanenta regler på vad du tycker om. Oviktigt fakta egentligen, men ville bara säga att stycken inte växer för dig inte motsätter teorin (mitt första inlägg i tråden) överhuvudtaget.
Fullt så unik kan jag knappast vara - eller jag är kanske undantaget som bekräftar regeln...? :lol: Jag har inga "permanenta regler", utan jag är väldigt öppen - men jag hör omedelbart om jag tycker det är "bra" eller inte - oavsett musikstil. Vissa musikstilar gillar jag inte alls, men jag kan ändå få en känsla av om det är "bra" eller "dåligt" inom genren.
-
Det beror väl på vad du menar med bra eller dåligt inom en genre.
-
Claes: En teori handlar inte om dig, en teori är en allmängiltig beskrivning som kan visas vara falsk. Att den inte stämmer inte på dig falsifierar inte teorin. Anekdoter är liksom ointressanta.
Utan "anekdoter" finns det inget som bestrider en teori - som vissa verkar acceptera med hull och hår utan att ifrågasätta...
Det verkar ju mer vara en inställning (som man inte kan dra allmängiltiga slutsatser från (som du försöker ovan)), att du inte kan lära dig förstå musik som du inte gillar direkt.
Om du tycker nåt är dåligt (t ex Metallica) beror väl snarare på att du (som EN individ) inte förstår dig på musiken, än att den är ALLMÄNGILTIGT dålig? Det finns ju trots allt fler som tycker de är bra än du.
Det du pratar om handlar om smak - inget annat. Smak är personlig och kan inte göras till något allmängiltigt, inte ens av mig... ;)
Om man ska behöva lära sig förstå någon musik för att tycka om den, så skapar den inga känslor (som väl i grund och botten är det tråden handlar om) - och då är den helt enkelt inte värd att lägga energi på. Musik och annan konst måste väcka känslor direkt, tycker jag.
-
Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. ;) Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? :P Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där. :D
Japp - lite lättsam förströelse på fredagskvällen är ju alltid kul, men det är nog inte så många musiker som vågar erkänna för andra musiker att de faktiskt tittar på det... :P Idag var det verkligen ingen höjdare eftersom det var ganska kassa tävlande. Sista programmet för säsongen, så nu kommer väl de två träbockarna tillbaks med det totalförstörda "på spåret" istället på fredagarna framöver... :wacko:
-
En riktigt lång tråd har det blivit av detta Vad är det som gör att du tycker att viss musik är bättre än annan? Jag vet att jag har levererat nåt svar från mig i tråden. Fast det här är nog en ny fundering rytmen det är nog rytmen som gör om jag gillar eller inte. Rytmen eller riffen eller både ock och kanske melodin alltså rytmen, riffen och melodin och kanske harmonierna och solona ett bra solo är alltid ett bra solo. Ja så blir det : rytmen, riffen, melodin, harmonierna och solona. Bra va då har vi löst det hela :D
-
Du missade sången... :wub:
Sången kan ge mig magi som gör att jag älskar att lyssna på en låt eller ett parti i en låt om och om igen. Så var det avhandlat.
-
Men Claes det är ju för att du lyssnar på ganska så lätttuggad musik. ;) Musik som kräver flera lyssningar, speciellt sånt som inte följer standardmallen, krävs allt som oftast flera lyssningar för att växa.
Har som sagt aldrig hänt hittills - inte ens när det gäller klassiskt och opera, som väl ofta får räknas som "svårare" musik... En lyssning räcker för mig för att avgöra om det är bra eller inte.
Ok ok jag ger mig. I alla fall om dig. Men kl är över 8. Ska inte du titta på så ska det låta vid den här tiden? :P Ja, har i alla fall för mig att du brukar titta på det så var ingen pik där. :D
Japp - lite lättsam förströelse på fredagskvällen är ju alltid kul, men det är nog inte så många musiker som vågar erkänna för andra musiker att de faktiskt tittar på det... :P Idag var det verkligen ingen höjdare eftersom det var ganska kassa tävlande. Sista programmet för säsongen, så nu kommer väl de två träbockarna tillbaks med det totalförstörda "på spåret" istället på fredagarna framöver... :wacko:
Jag hade teven på i bakgrunden och hörde en del. Den där dansbandssnubben, han var verkligen helkass. Skulle inte ens få sjunga i mitt rum på mina låtar. Så där illa kan jag låta själv tack och det gör jag. :P Ja den där Luuk, han är totalt urspårad. Någon tråkigare än han får man leta efter med sin torra tråkiga humor. Hans största intresse i allt han gör är bara han själv och inget annat. Märks att Sverige är ett litet land där en massa talanglösa får leda program så han är i gott sällskap. Luuk, Jankell, Paolo Roberto etc. är så dåliga att man skäms å deras vägnar och byter kanal direkt man ser dem. <_<
-
Du missade sången... :wub:
Sången kan ge mig magi som gör att jag älskar att lyssna på en låt eller ett parti i en låt om och om igen. Så var det avhandlat.
Absolut! Starka sånginsatser är en av de viktigaste faktorerna för att musiken ska kunna väcka känslor hos mig.
Freddie Mercury, Luther Vandross, Philip Bailey, Lionel Ritchie och Luciano Pavarotti är exempel på sådana som sjunger grymt bra OCH förmedlar känslor. Även den gamla discodrottningen, Donna Summer, tillhör den skaran - till min stora förvåning när jag chansade och köpte en konsert-DVD med henne. :) Sedan finns det vissa som är lite halvrisiga live, som t ex Diana Ross som sjunger lite surt ganska ofta, men förmedlar en otrolig känsla, så att jag åtminstone delvis kan bortse från det som är mindre bra. Även Meat Loaf sjunger med en helt sanslös känsla och verkar lägga ner hela sin själ i vartenda ord. Han är däremot jobbig att lyssna på live, eftersom han sjunger så fruktansvärt surt på lägre toner, men högre upp funkar det betydligt bättre...
-
Trummorna
ez vs resten
Mike
-
Jag tycker om improvisationsmusik.Spänninge n i det och att det kommer nya licks och progressioner hela tiden-lekan med skalor samt närvaron i ögonblicket.Det låter aldrig likadant från gång till gång även om det är samma låt.Det är också spännande att höra olika artisters tolkning och improvisation till samma progression.
Även ögonblicket i fria improvisationer. Sofia Jernberg är en av mina absoluta favoriter...
mvh
-
Jag tycker inte, jag vet att den är bättre. :D
-
Samma här. Och jag kan bevisa det. :D
-
Ju mer man tycker att något är bättre än det andra desto mindre tolerans kommer att uppvisas.
//Daniel ^_^
-
Ju mer man tycker att något är bättre än det andra desto mindre tolerans kommer att uppvisas.
//Daniel ^_^
Det stämmer nog - men jag har världens bästa musiksmak och alla som har annan musiksmak än jag, har fel. Så enkelt är det! ;)