Jag kidnappar denna tråd då den verkar passa in på mitt problem. Jag är en stolle och kopplade in min vanliga strömadapter till min nya delay pedal (hardwire DL-8, loopar och massa olika delay i stompbox format: kul). Den fungerade utmärkt med batteri men när jag kopplade in adaptern så började den låta väldigt tokigt. Ekosignalen lät alldeles fladdrig och distad. Efter ett tag kastar jag ett öga i manualen och ser att den kräver en DC-adapter. Jag använde en AC-adapter. Pedalen fungerar utmärkt på batteri även efter mina stolligheter men tror ni det finns risk att jag förstört pedalen på något sätt?

Låten: [mp3=200,20,0,center]http://www.parentes.nu/50%20shades%20of%20greyMIX090313.mp3[/mp3]

*UPPDATERING 130309*

Hallå igen! Nu har jag ääääntligen fått tummen ur och mixat denna. Satt uppe till halv 6 igår natt/morgon. Jag tycker nog att det börjar låta färdigt. Vad tycker ni?

Jag får skämmas för jag har inte rört bygget på ett bra tag nu. Jag kom ur detta bygge när jag satte mig och gjorde färdigt Baby animal mick preampen. Jag är färdig med kretskort men har all kopplingsarbete kvar att göra. Jag borde verkligen ta mig i kragen ocyh bygga färdigt den.

Impulsköp. X-Y ytan är skön att styra filter/resonans på synthar med. Det blir väldigt organiskt på nått sätt som jag inte upplever med rattar. Lite annan känsla att hamra trummor på pads istället för tangenter.

Vad tycker ni om Reaper-tillverkarna Cockos modell? De gör så att de har en fullt fungerande demoversion utan några som helst begränsningar och sedan säljer de privatlicens för cirka 300 kr. Det låga priset tillsammans med ständiga uppdateringar och en obegränsad demo gör att det inte äger rum någon piratnedladdning. De verkar ju kunna gå runt ändå. Kan det vara en framtida modell? Jag tycker det påminner om upplägget som Trent Reznor kört med Nine Inch Nails det sista.

Där ser man! Jag som trodde att man var tvungen att pm:a Tsmalmbe. Då har jag ju stört honom helt i onödan varje gång...

Hej gott folk!
Jag skrev om detta på ett annat ställe men vissa forumvänner hänger bara här så jag skriver här också.
Jag kommer att ifrågasätta Fenders kvalitetskontroll, prisa min gamla Peavey Predator (billig stratakopia) och prisa Suhr för deras gitarrer.

Min allra första gitarr var en billig stratakopia från Peavey kallad "Predator". Jag spelade den som tusan i min bardom men gick sedan vidare till nyare och dyrare gitarrer. Först en Washburn (som sen blev stulen) och sedan en Gibson Les Paul. Efter många, många år tog jag upp min gamla Peavey igen (tror den låg 5 år utan att spelas). Gitarren stämde direkt ut ur fodralet efter alla dessa år. Jag blev också förvånad över spelbarheten och intonationen. Jag tyckte spontant att den, utan att vara inkopplad, lät minst lika bra som min Les Paul (olika klang givetvis tack vare träslag osv). Allt mer började min Les Paul ligga kvar i caset och min gamla Peavey åkte fram när det var dags att spela. Jag kom fram till att jag nu för tiden nog mer är en "stratakille" snarare än en "Gibsonkille". Jag har börjat föredra singelcoil-mickar över humbuckers osv.

Hur som helst så började jag för en kort tid sedan gå i uppgraderingstankar. Nog för att jag gillar min Peavey (och efter att jag bytte mickarna till Seymour Duncan SSL-1 så lät den otroligt bra inkopplad också). Det kanske var dags att skaffa sig en riktig strata. Jag åkte i veckan och testade en massa amerikanska strator på musikbörsen och på 4sound. Min spontana reaktion var att jag blev grymt besviken! De kändes billiga och slarvigt ihopsatta. Strängarna skorrade, volym- och tonrattar kärvade för att de var felaktigt moterade eller något (de fastnade i plektrumskyddet). Somliga kändes dåligt justerade vad gäller stränghöjd och intonation. Ett undantag var en Eric Johnson -strata som hade en otroligt fin akustisk klang. Den gitarren hade mer sustain och ton än min gamla Peavey men även här kärvade tonkontrollen. Att tonkontrollen kärvar är väl inget allvarligt fel men om jag betalar 20 000 kr så vill jag att gitarren skall kännas perfekt. Min Peavey för 3000 kr (med medföljande förstärkare) har inga sådana problem. Vad är det med Fenders kvalitetskontroll? Sådana brister har jag aldrig upplevt på gitarrer från Gibson eller PRS. Och vad är det med min gamla Peavey? Hade jag bara extrem tur och fick ett guldexemplar eller är de gamla Peaveygitarrerna en hemlig skattkammare? Eller är det så enkelt att min gamla Peavey känns så bra för att jag spelat in den och fått den justerad efter mina behov?

Jag snubblade sedan över två gitarrer från Suhr (John Suhr jobbade förut på Fenders custom shop). De gitarrerna kändes verkligen som kvalitetsinstrument. Nu går jag omkring och suktar efter en Suhr Classic men är det så illa att man måste betala 27 000 kr för att bräcka min gamla Peavey Predator? Ok, Eric Johnson -stratan var bättre än min Peavey men marginalen kändes för liten vad gäller kvalitetsupplevelsen.

Långt inlägg men jag kände ett behov av att skriva av mig.
Ha det finemang!

Just nu får jag välbehagsrysningar av Porcupine Tree. Flera låtar på "In Absentia" framkallar detta fenomen och än fler på "Deadwing". En varning dock: Köpte också "Up The Downstair" och "On The Sunday Of Life". De framkallar rysningar av ett annat slag. Det är två av Porcupine Tree´s tidigaste verk. Ojojoj, vad någon har suttit hemma och lekt! Jag brukar ju koncnetrera mig på en grupp i taget, köpa skivorna i den ordning de har gjorts och jobba mig framåt. Otroligt intressant och givande att följa utvecklingen. I detta fall hade jag dock blivit varnad för att köpa de allra tidigaste skivorna. Därför kompletterade jag med två lite senare produktioner. Tur, för hade jag bara köpt de två tidigaste hade jag nog aldrig orkat fram till de två mästerverk jag nämnt först i inlägget.

Jag har aldrig riktigt gillat "Deadwing" men "In Absentia" är ju fantastiskt bra. Stråt vassare än den är nog ändå skivan innan: "Lightbulb sun". Den är i mitt tycke det bästa de gjort. Det var innan metal-influenserna började göra sig gällande. På "Lightbulb sun" råder enligt mig den perfekta blandningen mellan progg, rock och pop. Skivan innan det "Stupid dream" är också en obligatorisk del i var mans (kvinnas) skivsamling. De två ovannämnda skivorna kan vara rejält svåra att få tag på dock. Vill minnas att jag köpte mina exemplar på någon live-spelning med Porcupine Tree.

Det innebär bara som det låter. Pluggarna fortsätter att fungera precis som vanligt men du tvingas leva med tanken att du nog är en lite småaktig människa.

Samma princip som Reaper kör med. Schwa är ju förövrigt en av utvecklarna bakom Reaper. Pluggarna är otroligt billiga att köpa om man väljer att köpa versionen som bara fungerar till Reaper. Fast man kan ju använda dem gratis om man vill. Jag får erkänna att jag själv inte köpt någon ännu. Dålig karma strömmar så sakteliga i min riktning. Jag köpte ju iofs Reaper så lite Karma har man ju på banken. Jag stannade för en gammal dam som skulle gå över vägen för några dagar sedan också så det är nog lungt ett tag till...

Detta var en låt jag spontant gillade. Då låten ligger på halvfärdiga så tar jag för givet att du inte börjat mixa den ännu. För mixas det behöver den. Jag vill ha mer tryck i nästan allting. Det låter nu luddigt och odistinkt om allt utom sliden. Sliden låter bra (spelmässigt) men har lite vasst ljud. Det blir lite för mycket av det goda med sliden också. Automatisera volymen på det spåret och sänk ner den utom där den gör sig som allra bäst. Låt den titta fram när den svarar sången t.ex.
Sången låter förövrigt väldigt lovande. Visst märks det ibland att det är en slasktagning men kan du bara bättra på de kritiska partierna så kommer det bli bra som sjutton. Ha sången starkt och nära i mixen. Jag tror sången kommer att bära låten och göra den till en pärla. Jag får lite vibbar av Marc Knopflers låt "Fare thee well Northumberland" (stavning?), en låt som jag gillar väldigt mycket.

Överlag bra jobbat med låtskrivandet!

Ny distpedal!
Jag har länge beundrat David Gilmours kompgitarr sound från Wish you were here och Animals. Jag var tvungen att göra slag i saken och köpa en klon av Colorsound-pedalen han använde då.

Pedalen köpte jag från en trevlig herre i USA som tillverkar dem själv. Han säljer en del trevliga pedaler (lyssna t.ex. på hans "distortion" pedal som jag tycker låter som en mycket lyckad blandning mellan en dist och en fet germanium fuzz). Här finner ni företaget. http://www.vintagefx.com/index.html
Just min pedal råkade bli silver- istället för guldfärgad. Dave erbjöd mig då att bjuda på frakten om jag valde att köpa silverpedalen. Alternativt skulle han bygga en ny guldfärgad. Jag valde silverpedalen och fick den med gratis frakt till Sverige. Gött mos! Jag tycker bara det är roligt att ha en unik pedal.

Nu är pedalsuget något mer stilla. En Deluxe electric mistress hade dock suttit fint... doh! Aldrig blir man nöjd.

EDIT: Rolig bonus! Dave skrev upp mig bland "artisterna" som använder hans grejer. Woohoo! Jag får stå tillsammans med gubbarna från Porcupine tree. Sweet!

Jag använder bad buss mojo titt som tätt. Den är väldigt kryptisk vad gäller de olika reglagens funktion men jag upplever det som att den låter bra. Man får lära sig lite genom att leka med den. Går att få allt från subtila färgningar till galen överstyrning.

Glömde att Flintan var Mac-användare. Tror Reaper bara finns i betaversion för Mac. För mig var det tre saker som fick mig att lämna Cubase. 1, Reaper hade funktioner som jag saknade i Cubase (exportera kanaler separat över en hel mix, flytta ordningen på plug-ins hur som helst, routa kanaler fritt hur som helst m.m.) 2, det var stabilare än Cubase för mig (med avseende på antalet krashar) 3, det kostar löjligt lite att köpa.

Om ni aldrig har kollat på det så testa Reaper. Jag gillar det otroligt mycket efter den första lärotiden. Väldigt flexibelt att jobba med. Jag gillar framför allt hur flexibelt det är att routa kanaler fram och tillbaks. Jag övergav Cubase till förmån för det. Att sitta och joxa med delay-kompensation hade jag aldrig pallat.

Jag tycker att det låter väldigt bra och i stort sett klart. Nu när jag lyssnar så märker jag att jag finner den öppna hi-haten, som förekommer på mellanspelet innan vers 2 och 3 (tror jag det är), tar över ljudbilden lite väl mycket. Jag hade nog haft den lite lägre i förhållande till resten av musiken där. Får nästan lite svårt att höra gitarrernas spel första gången (innan vers 2).

Vad är det för program som används för att göra så läckra 3d skisser som i Emus första inlägg?

Hela grejen med Claes och eventuell reklam har gåtts igenom gång på gång känns det som. Jag tror inte det finns så mycket mer att skriva i ämnet. Vi kanske skall gå vidare och hålla oss till vinylets vara eller icke-vara istället (det är frågan?).

Jag har själv ingen vinylspelare men jag växte upp med farsans vinylspelare. Jag lärde mig att gilla Pink floyd på vinyl. När jag flyttade hemifrån så köpte jag deras skivor på CD istället och jag får säga att jag blev lite besviken. Kanske har det att göra med vad man är van vid att höra. Det man växer upp med låter "rätt", men låten "Wish you were here" har aldrig låtit rikgti rätt för mig på CD. Jag hör någon sorts distorsion i det övre registret på den akustiska gitarren som jag ej hörde på vinylversionen. Måhända är det CD-versionen som låter trognast originalinspelningen (farsans vinylskiva vad gammal och spelad många många gånger) men jag tycker nog att vinylen låter vackrare på nått sätt.

Någon nämnde tidigare i tråden skillnaden i lyssningssätt mellan de olika formaten och det tror jag är en viktig grej. Jag får säga att hela mp3-grejen har fått mig att ändra hur jag lyssnar på musik. Jag har mindre och mindre tålamod med skivor nu för tiden. Det måste vara bra nästan med en gång för att jag inte skall vidare till nästa artist/skiva. Så var det inte med CD eller vinyl. Då var jag mycket mer benägen att gå tillbaks till en skiva som jag först inte föll för och dyka djupare i den med följden att man i många fall upptäckte skivor som senare blev ens favoriter. Jag vill minnas någon intervju för ett tag sedan med Trent Reznor där han kommenterade detta. Han menade att det värsta med mp3-hysterin var att skivan som entitet höll på att försvinna. Fokus hamnar på enskilda låtar istället för på ett album. Han själv menade sig komponera album snarare än låtar. Varje låt på en skiva var avsedd att höras som en del av en helhet. Detta försvinner med den slit och släng mentalitet som åtminstone jag upplever hos mig själv i min mp3-lyssning. Samtidigt är det ingen som tvingar mig att lyssna på mp3 men jag får tyvärr erkänna att jag blivit bekväm. Jag slänger hellre på en mp3 i datorn än går tvärsöver vardagsrummet för att hämta en skiva.

Ja det var väl allt. Tack för ordet.

Ja visst! Detta låter bra och färdigt. Det låter radio som andra redan påpekat. Jag tänker av någon anledning på Stefan Anderssons skiva "Stranger's house". Jag gillar att trummorna ej låter så flashigt ljudmässigt. De passar in i ljudbilden.