För mig som tidigare inte lyssnat mycket på VdGG tidigare var det en härlig överraskning igår, då jag började lyssna och undra... - Vad är det här?
Först trodde jag att det var nån som skojade och överdrev med det teatrala då han sjöng. Allt var uppbyggt kring en sångröst som tog ut svängarna ordentligt och instrumenten var bitvis väldigt enkelt spelade.
[mp3=200,20,0,left]http://www.shivas.se/files/02. Wilhelmina.mp3[/mp3]
(Edit: har nu en vecka senare förkortat mp3:an så jag inte läger upp hela originalet olovandes)
Pianot som inleder 02. Wilhelmina.mp3, till exempel. Vem sjutton vågar börja en låt med ett så barnsligt enkelt piano? Det instrumentala byggs på mer och mer. Först med en barnsligt spelad basgitarr, sen fler instrument, påminner mig lite om Bowie.
Attacken i ljudet på den mellotron som kommer in efter 3 minuter och 13 sekunder (193 på KR-spelaren) fick mig att bryta ihop. Är kanske spelat på en MKII, vilken i de flesta band hade ersatts av den något smidigare M400.
Är det nån här som påstår att VdGG påminner om det här och att det är värt att lyssna på dem också? Och de andra plattorna med Peter Hammill?
Du har en jäkla bra poäng där när du säger att det börjar med något barnsligt enkelt som sedan växer. Många av PH:s låtar är sådana. När det gäller VDGG är de också speciella. Först och främst har de förutom på "The Airesol Gray Machine" någon basist. Sväng är inte något man kan anklaga dem för. Däremot överraskande, melodramatisk, nyskapande, mörk och poetisk musik. Guy Evans på trummorna följer snarare PH:s sång än att få något grunge. Hugh Banton på orgel (och orgelbas) och David Jackson på sax(ar) står för det övriga från och med albumet "Godbluff".
Robert Fripp från King Crimson gästspelar på "Pawn Hearts". Min favorit är nog "Still Life". Men där är oerhört många bra album. Med Peter Hammill Rekomenderar jag 70-talsalbum som "In Camera", "Fools mate", de tidigare nämnda, men där är många senare som också är bra.