Hmmm. Jag är nog inte heller förtjust i grammofonemuleringen. Det låter ändå inte autentiskt med det omfång som själva pianoljudet har.
Svårigheten med den här typen av stycken är att det visst är vackert och lyssningsbart, men jag fattar liksom inte den musikaliska idén bakom det. Den följer inte konventioner vad gäller sonater, vilket både kan vara bra och dåligt. man skall ju frigöra sig från konventioner.
Min invändning blir nog mer att jag inte hör själva den musikaliska tanken. Vad gör du med temat? Vart är det på väg? Vart vill du att det skall komma? Vad vill du beskriva? Frågorna känns obesvarade och då blir det bara ett pianostycke bland andra som inte fastnar eller utmanar eller berör, mer än att; Jo det var fint. 
Stycket är en representation av en mans kaotiska inre med skissartade förtecken. Flyktigheten i tanken och skaparkraftens oförutsägbarhet ges särskild vikt!
...
Det är klurigt att skapa teman som med justering i tempo, rytm, frasering, mm. gradvis förändras, såsom en karaktär utvecklas i en bok eller film! Det är alltså brister i min förmåga
, ett område som kräver mer övning för att öka träffsäkerheten och genom att lära av mästare som Mozart kan jag förstå, vidarutveckla och realisera mina färdigheter inför hänförda öron på KR!
