Ja Dividend. Jag tror att det delvis handlar om inlärning. Man kan mer eller mindre bestämma sig/vilja öppna sig för en konstform eller som oftast delar av dess yttringar - som ett projekt att utvecklas. Mer eller mindre medvetet. Oftast behöver man väl känna en dragning men sedan kan man behöva ge inte bara sin lust utan även sitt tålamod.
Detta är som att säga att man kan lära sig tycka om allt. Även skit.
Tyvärr förmodligen helt sant
Hmm.. Intressant dock som den fortsatta diskussionen ovan visar, att det "slår över" för en del. Alltså de börjar hata musik som de tycker är "banal". Gör i och för sig jag också ibland, men det gäller nog främst "tillverkad" musik där det inte väcks några känslor alls . När det i utbudet av musik ingår sådant som känns ungefär lika intressant som s k "fraktal" musik, alltså slingor av noter som "räknats" ut av dator för någon tonart enligt en fix formel. (Man får alltså samma dåliga låt varje gång, såvida slumpfaktor saknas.) Ganska meningslöst dock känns det som faktiskt. Folk får köpa vad de vill, precis lika mycket som jag har noll att göra med vad folk har för religion t ex.
Tycker man får ha mer tålamod med enkla låtar och/eller enkelt folk med andra ord. Kanske göra super-enkel pop i ett halvår, eller nåt .
ANg. det sista ovan, tror jag faktiskt de flesta inte bryr sig särskilt mycket alls om musik som prövar deras tålamod för mycket.
Personligen finns det en hel del annat att göra att slösa min tid på, än på:
"kaotisk" fri form jazz eller annan kanske mer komplex musik - fri form är ju inte alltid komplex.
Kanske missförstår jag här. Tror inte jag hört så mycket av den typen av jazz vad jag kan minnas. Skulle kanske vara enstaka stycken förr på P1 eller så.. De minns jag iofs ganska väl
För mig är det liksom en motsägelse att kalla något (som i matematisk mening) är kaotiskt, för musik.
Liksom det är fel att tala om komplexitet i det fallet. Fast jag antar att dess utövare fortfarande har någon form av instrument och indelning i noter?
I sig är det väl inget fel att tänka annorlunda, absolut inte, men det kan gå jäkligt snett om det går för långt.
NAturligtvis kan jag skriva en galen mandelbrot-nazze-låt nu om det inte vore så att den hade låtit skit och det lovar jag att det hade den gjort, alltså (utan att vara djup här) skriva en låt vars principer och restriktioner bygger på mandelbrotfraktalen MEN där jag inom restriktionen måste göra val av noter. Dock absolut inte fraktal musik i sig, utan så att t ex nuvarande delmängd av nuvarande tonart beror på variationerna i denna fraktal (eller kanske nåt annat, vädret eller vad fan.) det hade säkert låtit jäkligt konstigt och jazzigt hehe, men inte särskilt vettigt att syssla med sånt om jag skall vara ärlig. Känns inte alls meningsfullt, varken folket som sysslar med det eller musiken i sig faktiskt.
Men man vänjer sig och hittar skönheten, kraften osv. Att spisa Stan Getz är ju som godis. Lätt att ta till sig, lätt att tycka om. Men man kan inte bara leva på godis.
Fast jag tycker inte att det handlar om pedistaler för någon form av musik. Det finns musik i alla olika genrer som är fantastiskt bra samt sådan som är riktigt djävla tråkig. Det som jag har en tendens att klassa ner är sådant som jag uppfattar som banalt. Det är tråkigt att se en film som inte berör utan använder samma djävla dumma gamla klichéer som vanligt. Samma sak med musik som inte förmår att ha åtminstona någon stark ingrediens eller egen kryddning.
M a o, som är avsedda att vara lätttolkade, så vem som helst skall förstå
Kan ju hålla med faktiskt, även om jag fortfarande tycker man får ha tålamod med "vanligt" folk som gillar att se samma film om och om igen. Det är deras val liksom.
Intressant att du säger att du valde att lyssna på komplicerad musik dock, samt att du säger att det gett resultat. Känns ju rätt beundransvärt att välja ett helvete
Allvarligt, så finns det med andra ord en struktur även där (och då bör jag inte ha emot det, som musik, för att inte säga emot mig själv
), dvs vissa lär sig sådant snabbare än andra.
Vissa lär sig typ aldrig.
