Gillar det där ostinatot som tusan och där basen liksom bestämmer färgen. Vad är det för instrument, blir aningen vasst och lite gnissligt men inte jobbigt. Vilken snygg övergång vid 03:50
Instrumentet som snor mest uppmärksamhet är stråkmaskinen. Jag körde den genom min gitarrstärkare, med medvetet ganska mycket overdrive (spelade man fler än en ton i taget blev det bara white noice av det hela ). Jag tror jag även körde stråkarna genom en "dynamic filter"-pedal.
Basen är ett annat kapitel; jag började med att spela på "contra bass"-ljudet på stråkmaskinen (vilket låter mer som en sinuston från en moog) i lägsta möjliga register. Sedan dubblade jag det en eller två oktaver upp med min riktiga bas (en Fender jazzbas), men denna gång med "dynamic filter"-effekten så överdriven som möjligt. Sedan slog jag ihop de båda ljuden ("basen" från stråkmaskinen och "toppen" och karaktären från jazzbasen).
Och ja, jag blev nöjd med nämnda övergången. Jag overdubbade ett spår efter det andra utan några som helst helhetsplaner, och när jag lade gitarren så föll det liksom på plats. Som en gratisbonus

Jag har nån soloskiva med John Andersson som påminner lite om det här. Kommer oxå att tänka på Steve Hillage "Fish Rising"
Du dede, om det är Jon Andersons Olias of Sunhillow du menar så blir jag nästan gråtfärdig. Utan tvekan den plattan som jag – ljudmässigt – avgudar mest. Jag har säkerligen lyssnat på den så många gånger att det mesta av musiken internaliserats på ett djupt, nästan metafysiskt plan. Att jag sedan diggar till Fish Rising åtminstone någon gång i månaden gick er visst inte omärkt förbi heller. Fan. Hör du vad jag åt till frukost igår också?

« Senast ändrad: 08.03.2007, 15:04:56 by yessongs »
Wooten wooten. What the deal?!