Då ska vi se. Jag har bara lyssnat på ver 3. Tre gånger blev det.
Känslan jag får av denna musik är någon kärlekshistoria under 1800-talet. Kanske Amerika, men snarare södra europa. Nånting har hänt, ingen tragedi men något är på väg att gå fel. Huvudrollsinnehaverskan står med gråtröda ögon. Skulle kunna vara en ung Meryl Streep.
Efter ett tag (1:24) glömmer jag att det inte är ett soundtrack jag lyssnar på. Det kommer vad jag antar skall vara en svällande cymbal som mest låter baklänges och för nära. Den passar inte in i ljudlandskapet som hittills varit. Här börjar jag reagera på lite pumpande stråkar också. Vid det lugnare partiet vid 2:06 och framåt är det vackert och mycket realistiskt. Starkare stråk, men fortfarande vackert. Bättre cymbal, eller är det jag som blivit van.
När vi kommer till "piratpartiet" efter 3:13 slår det mig att detta är snudd på genialt. Det här totar inte vem som helst ihop på en kafferast... Men sedan börjar det bli rörigt runt 4:00, altviolerna hackar och det låter inte lika vackert.
Blåset efter är vackert, men har lite svårt för stråkpumpandet här.
Vad var det?? En samplad kör? Känns syntetisk och malplacerad, även om den bara förekommer lite diskret. Extra synd eftersom just det partiet är så smakfullt annars, med gudomligt harpospel.
Slutet går en förbi då det är en smula intetsägande. Något saknas, men jag vet inte vad.
Men man måste sammanfatta detta med: Imponerande. Skickligt, indeed.
(Det hörs ett mystiskt bakgrundsknaster vid 6:00 och framåt, nästan som vinylskiva. Hörs kanske bara i lurar?)
