fler faktoider
OK att knycka fyra takter
Man får stjäla musik så länge man håller sig till högst fyra takter
Påståendet kommer från Rock-Fnykis, en monolog skriven av Povel Ramel, först uppförd av Martin Ljung 1958 i tältrevyn Karl Gerhards Eriksgata. Där berättar tonsättare Bertram Fnykström bl.a. att "man får stjäla fyra takter ifrån en annan bit, det säger de ingenting om".
Att faktoiden lanserades just som en rolighet torde räcka för att visa hur befängd den är. Upphovsrätt bygger inte på mängd utan på originalitet; gränsen för musikalisk stöld är en bedömningsfråga, och kan inte vara något annat.
- Stämmer det att man får plocka max fyra takter från en annan låt?
- Nej, det är en myt. Det finns ingen sån regel. Vi gör alltid en bedömning från fall till fall, säger musikkonsulent Per Wahlsten, sekreterare i Stims särskilda bedömningskommitté med uppgift att granska just låtstölder.
Göteborgs-Posten
Påhittet är alltså Povels - såvida han inte "lånade" det någon annanstans ifrån ... Kanske kan det härledas till ett amerikanskt rättsfall 1952? Northern Music Corp. vs King Record Distribution Co., där man satt och jämförde Tonight He Sailed Again med I Love You, Yes I Do, takt för takt. Läst innantill kan utfallet inte tolkas som ett OK för att knycka upp till fyra takter, men begreppet förekommer.
We do not agree with these experts that the similarities of these four consecutive measures are not striking but are trivial and commonplace. While we are not concerned primarily with the number of measures or of notes which are similar, we find that they comprise a significant and continuous portion of the melodies of both songs.
Så nej i8nte ensfyra takter får man "låna" så därvidlag har Wernborg rätt - sen att det skulle var kul att göra det för själva grejen är ju en annan sak - men då får man ju räkna med höga böter om det koms på.
Det här med covers då om jag kom ihåg rätt så var det förr som så att visst betalade man 20.000:- kronor så fick man göra en cover i kommersiellt avseende. Skivförsäljningen gick då till covermakarna medans upphovsrätten betalades via STIM och andra till upprättsinnhavarna. Wiki är nu inte helt så entydigt;
Cover
Cover är en term som används inom populärmusikindustrin, vanligen för en inspelning av en särskild låt av andra artister än de som gjort originalinspelningen. Den kan också användas för en nyinspelning av en låt som görs av originalartisten (vanligen under pseudonym) på ett konkurrerande bolag.[1]
Begreppet är äldre, men själva uttrycket myntades 1966,[2] och kommer från engelskans cover i betydelsen ’täcka’.[3] Under 1950-talet gjorde vita artister, som till exempel Pat Boone egna versioner baserades på original av svarta rhythm & blues-artister.[4] Ofta censurerades sexuella anspelningar bort från texterna. One Night Of Sin av Dave Bartholomew blev till exempel One Night With You i Elvis Presleys version. En nyinspelning av One Night Of Sin med originaltext gjordes 1979 av jazzgruppen Sumpens Swingsters på LP:n Hemma hos Sumpen (SWAMP SWLP-791).
En cover kan vara ett återskapande av originalet eller en radikal omarbetning. En coverversion kan också vända sig till en ny publik, som till exempel då Eric Clapton under 1960-talet gav ut rockversioner av blueslåtar av svarta artister från 1920-talet.[5]
Utanför det engelska språkområdet förknippas begreppet cover vanligen med en översättning eller omtolkning av texten till en melodi som redan har blivit populär i ett annat land. Ett exempel på en cover med trogen översättning är Han måste gå (som börjar: tala närmre, håll telefon intill din mun) baserad på originalet He'll have to go (hold your sweet lips a little closer to the phone). Ett exempel på en fri omtolkning är Leva livet baserad på It's my party.
Lars Lilliestam menar att cover per definition handlar om pop och närliggande musik. Inom visa och jazz används i stället begrepp som tolkning eller standards och inom folkmusik varianter eller versioner. En cover förutsätter att det finns en ursprungsversion, en "kanoniserad" inspelning. Ännu under 1930-talet gavs hitlåtar även ut på noter innan flera skivinspelningar gjordes av olika artister för olika skivbolag, vilket gjorde det svårare att tala om originalinspelningar.[6]
Klassiska covers är enligt Patrik Lindgren i Lira Musikmagasin Bridge Over Troubled Water, Killing Me Softly with His Song, Otis Reddings Respect, Hallelujah, My Way, Autumn Leaves och Smells Like Teen Spirit.[6]
Exempel på coverversioner, varav några har fått lika stor uppmärksamhet som originalinspelningen.
Original Cover
Blå Tåget Den ena handen vet vad den andra gör Ebba Grön Staten och kapitalet
Gary Moore Over the Hills and Far Away Nightwish Over the hills and far away
Bob Dylan Mr. Tambourine Man Byrds Mr. Tambourine Man
The Kinks You Really Got Me Van Halen You Really Got Me
Top Notes & The Isley Brothers Twist and Shout Beatles Twist and Shout
Pink Floyd Comfortably Numb Scissor Sisters Comfortably Numb
New Order Blue Monday Orgy Two Monday
Nine Inch Nails Hurt Johnny Cash Hurt
Kirsty MacColl They Don't Know Tracey Ullman They Don't Know
The Beatles With A Little Help From My Friends Joe Cocker With A Little Help From My Friends
Bob Dylan Knockin' on Heaven's Door Guns N' Roses Knockin' on Heaven's Door
Thor Görans (1994) Till min kära Streaplers (1995) Till min kära
Dolly Parton (1974) I Will Always Love You Whitney Houston (1992) I Will Always Love You
Men så länge man inte gör låten i kommersiellt avseende så kan det ju funka eller...?
