Men nu vet vi litet om indiska skalor och hur vi harmonisera diatoniska "jazziga" ackord utifrån dem samt litet grann allmänt om hur succesionen/tonföljden vanligen trad. spelas i Indien.
Hur får vi då det västliga soundet av Fusion att kombinera detta med ????
Jag skall dela med mig av de fundamentala Cattrick en riktig jazzkatt som lirar fusion använder sig av.
Litet basic knowhow att lägga i din egen "Jacky´s Bag of tricks". Som musiker bör man ha en välfylld sådan, och sträva efter att ständigt lära sig mer, annars riskerar man att bli en riktig "one trick pony."
Här kommer alltså några basic, men mycket praktiska, användbara och värdefulla tips från mig och min egen "Jacky´s Bag of Tricks" om hur man erhåller Fusion musikens egna autentiska stil och unika sound;
Fusion betyder sammanslagning, ursprungligen och egentligen med Modal jazz teori använd/spelat på ett visst karaktäristiskt sätt för Fusion genren och en annan musikstil, vanligen och till att börja med - rockens 4/4 rythm men inte alltid.
Det kan t ex ofta vara Modal jazzteori sammanslagen med funktakter , rythms och beat samt med tillhörande funkig slapbass lika gärna eller liknande influenser från någon annan musikstil.
Men den första fusion som uppstod ur Bebop och Hardbop på 50 och 60 talet då jazzen blandades med takter och rythm´s från den då nya rockmusiken.
Ofta blandas Fusion ihop med progressiv rockmusik i 70-tals stil,vilket inte är är rätt.
Vi skall här titta på Fusionmusikens egna sätt att utnyttja Modal jazzteori på. Vi skall på så sätt definiera ordet Fusion som musikterm och förstå de väsentliga karaktärsdrag Fusion har, det speciella soundet och betoningen av vissa toner i skalan, det frekventa användandet av fullständiga helkadenser ii-V-I, några litet för rockmusik ovanliga skalor och substutitioner samt en spelteknik med toner som ligger utanför tonartens skala som utgör de stora skillnaderna.
Runt 70-talet 5 först år blandades element av trad. indisk med Rock Jazz Fusion. Att spela jazz i olika länders trad. stil hade gjorts förr och är t o m vanligt som t ex bossa nova och latin. Men nu var det takter från rock n´roll som gällde. Detta medförde att basspelet, där Jaco Patroius i Weather Report var stilbildande och ledande, och ackompangemanget spel ändrades något gentemot den traditionella jazzen. Även monstrets,d v s soloistens spelstil och teknik anpassades.
Reglerna för walkinbass ändrades till en mer rythmisk komplex lösning än innan med synkoperade toner, ofta från arpeggion av progressiones ackord. Dock spelade efter Fusionmusikens speciella mane´r att hantera arpeggios på.
Bl a görs det genom att genom att frekvent unvika tersen, ofta utlämna roten och spela på dess perfekta 5.a istället samt att använda 7:an. Man använder alltså fyrtons arpeggion men utelämnar oftast prim, alltid ackordets ters och ibland fast mer sällsynt även dess kvint.
Man börjar alltså arpeggiot på ackordets kvint eller dess sept och lägger fler toner till arpeggiona beronde på det aktuella ackordets färgning, som kan vara antingen 9,11 eller 13, eller alla de tonerna ev, altereringar och/eller ett särskilt ackords speciella karaktärstoner.
Ofta spelas däremot progressionens fullständiga ackord av keyboardisten, ibland även av gitarristen men vanligare då är att ta bort roten samt 5:an ur ackordet och att spela 3:an, vilken dock också ofta tas bort och att isället spela 7:an samt ackordets färgningar/altereringar. Speciellt då man spelar fusion till funktrummor och funkig slapbass.
Det skapar rymd mellan tonerna och ger utrymme mellan instrumenten och tekniken kallas såklart för "spacing".
Annars är noodeling, planlöst vandrande. i den skala som innhåller karaktärston/karaktärstoner överenstämmande med ackordens färgningar samt tillhörighet på något vis, ex genom direkt skalenliga toner eller t ex tritonusförhållanden med ackordets övriga toner vanligt för gitarrist prcis som för en trumpetare eller saxofonist. Motsatsen till noodeling är strolling vilket då betyder att göra paus.
Kanske att enbart lägge en ensam passande, långt ringande ton hellre än ett ackord som bandets monster/primära soloartist.
Fullständiga ackord brukar användas av gitarristen vid "chords soloing" då man spelar melodier användandes hela ackord istället för ensamstående toner.
Vet väldigt litet om akompangemang på gitarr dock då jag mesta dels försöker spela head samt solo. Dock spela Pat Metheny fullständiga ackord då han ensam kompar annan gitarrist. Jag tänker då närmast på Methenys koncerter tillsammans med Ulf Wakenius som exempel.
Pianisten Chick Coreas band Return to Forever och gitarrgurun AlDiMeola, blandade in flamencons trad. takter och rythms, clave´s i Fusion musiken. Flamenco har trad. ett stort utrymme för improvisationer och den räknas som egen jazzgenre´idag liksom Bossa. Inspirerad av bl a Paco DeLucia skrev även McLaughlin spanskt klingande fusion sånger de båda spelade tillsammans med Al DiMeola på akustiska populära koncerter under början av 80-talet.
Stilistiskt fulländad och mogen var Fusion runt 1974 med ett eget sound. Grunden för att erhålla Fusions musikens karatäristiska sound med hjälp av modal jazzteori är följande;
Melodisk mollskala spelas på samma sätt i stigande som i fallande rörelse inom jazz och fusion tvärtom och i motsats till hur den klassiska musikens anhängare spelar den. Spelad på så sätt kallas den Melodiska mollskalan också för Jazz skalan. Den skalan har ytterligare sex stycken modus knutna till sig.
Förutom att spela i olika modus till harmoniserade/diatoniska ackord ifrån Melodisk moll/Jazz skalan, så spelas mycket toner från Mixolydiska, Doriska och Lydiska skalor vilka populärt blandas med olika pentatoniska skalor där man i första hand främst , på olika sätt, betonar, stannar till på, skalans perfekta 4 ton, i andra hand p2:an och i tredje och sista hand p7;an.
Det ger solona, improvisationerna, som ju är den centrala och viktigaste delen i Fusion, ett sus-liknande sound.
Sus ackord är ju som bekant "könslösa", d v s tersen saknas i ackordet, oftast 7;an också och det gör att de varken dur ,moll eller dominanta till sin natur utan mer neutrala. Sedan 50-talet och Bebopens era ansågs sus-ackord inte heller behöva sin lösning i tonikan längre. Mixolydisk skala är dock det vanligaste sättet i Fusion att spela i över sådana ackord även om det finns andra alternativ.
Al DiMeolas favorit skala är just den Frygiska, vilken är vanlig i flamenco. Liksom i jazz använder man sig i Fusion främst av molltonarter och av "blå" toner vilka man lägger till i de pentatoniska skalorna och/ eller använder direkta blues skalor i Fusion.
I nyare Fusion, typ i Tribal Tech´s eller i Pat Metheny´s stil, är Bebop skalorna vanligt förekommande idag, även om Pat Metheny också använder sig av bl a blues skalan.
Bebop skalorna, Mixolydisk Bebop, Jonisk Bebop, Dorisk Bebop, Harmonisk moll Bebop och Melodisk moll Bebop skala , vilka alla är exakt likanda som sina vanliga namnes, förutom att de har en ton extra tilllagd, vanligen mellan 4:an och 5:an eller 6:an och 7:an. Snyggt och välplacerad placerad gör den att Bebop skalor oftast kan spelas över både moll som dur tonart oavsett vilken av terserna skalan börjar med. Det ger en delvis kromatisk tonstegföljd i skalan, med en ton som ger en känlsa , och som rätt spelad och placerad kan upplevas som "blå".
En Bebop skala innehåller alltså 8 toner i stället för de vanliga 7. Detta gör att spelar du en Bebop skala i 8:on delar över en takt 4/4 dels så kommer alltså varannan ton att hamna på downbeat ömsom upbeat om vartannat. Det gör att tonerna som hamnar på upbeat upplevs som passingnotes och att skalan liksom "Bopar" fram till rythm.
Denna egenskap, den xtra välplacerade tonen som gör att skalan "bopar" fram spelad i 8:on delar över vanlig fyrtakt är den klassiska och traditionella definitionen av en Bebop skala.
Den Doriska skalan är vanlig samt dess dur paralell, nämligen den Lydiska skalan. Att använda den perfekta 5:ans eller 7:ans, i molltonart, Mixolydiska skala är också vanligt. På så vis kan man spela i dur skalor även om låten går i moll vilket är vanligt
I molltonart är ju då Dorisk skalas rot den 4:e tonen och i durtonart den 2:a tonen. Vilket passar perfekt då det är just 4;an, 2;an och/eller 7;an som vi vill betona. I moll är det den frygiska skalan som är Im ackordets 5:e modus.
I dur använder man inte Frygisk skala lika mycket då, eller knappt alls, då det är tersen av i ackordet som är skalans utgångspunkt och den betonar man ju aldrig i fusion. Man använder sig av 2:ans skala istället, den Doriska.
7.ans skala heter Lokrisk i dur och är ett populärt, stilistiskt riktigt och ett välkommet alternativ här liksom dimskalan då de låter mörkare än den Mixlydiska och Lydiska skalan. På så vis få man in litet mörkare nyanser och skalor även om progressionen går i dur.
På detta enkla vis undviker du att spela i den vanliga dur, den Joniska eller den vanliga moll, den Aeoliska skalan enkelt i Fusion även om alltså progressionen/ackordsföljden är skriven i vanlig dur eller moll. Och du betonar samtidigt 4:an, 2:an och 7:an i tonarten.
Efter samma princip väljer du din pentatoniska skala eller din bebop skala för sången.
Vid altererade ackords förekomst i sången/progressionen blir man oftast tvingad att välja någon skala utifrån Melodisk molls/Jassskalans modus för att hitta en skala/ skalor som stämmer.
Sidesteppin eller Playin outside , d v s att spela med de 5 toner som ligger utanför en skala/modus och dess diatoniska ackord blev en integrerad och vanlig del av soundet från monstret/d v s am. slang från början för soloisten, the supreme player, i ett jazz eller i ett fusion band.
När man spelar på det viset, i sidesteppin, spelar man varken i dur eller i moll.
Vanlig dur och mollskala, den Joniska och den Aeoliska användes inte alls i Fusion. Viktigt att känna till då man vid en ackordsanalys av en fusion sång skall välja skalor att spela i, bestämma skallösning eller om man skall komponera ett head/ett tema för en fusion sång.
Oftast är fusion vamps skrivna för en gemensam skala till hela progressionen , som alltså då innhåller ackorden och dess färgningars alla toner. Ibland finns det flera skalval. Ibland blir man tvungen att byta skala även om lprogressionen i sig inte modulerar/byter tonart. Målet är dock alltid att hitta en skala som stämmer in över största, längsta möjliga sektion av sången.
Att byta skala efter varje ackordens skiftning är svårt, näst intill omöjligt och ett opraktiskt sätt att spela på. En del jazz fusion klassiker som t. ex john Coltranes "Giant Steps" är skriven medvetet på ett sådant sätt att ingen enskild skala stämmer in i progressionen. John Coltranes eget sätt att lösadet problemet på var enkelt; han spelade toner från varje ackords arpeggio. Det går mycket enklare att spela byten av arpeggios över ackordsbyten än att byta skalor att spela i.
I modern fusion använder arpeggion uppbyggade av 4 eller fler toner, d v s man spelar ibland 1:an, 5:an , sällan 3;an och även och hellre än 3:an, ackordets 7:a. Man kan även som tidigare sagts betona 9:an:11:an och/eller 13:e tonen eller annan ton , t ex vid altereringar beroende på vilket som är ackordets färgning.
Så använder du arpeggion inom fusion. Med tanke på att betoning av tersen skall undvikas säger det sig självt att vanliga arpeggion om tre toner inte är användbart här...
Dessa olika skalval och olika sätt att spela improvisationen på ackompangeras vanligtvis av 9,11 och 13 ackord i både dur moll och dominant familj, samt altererade V7 ackord. Kom ihåg att välja skala efter färgningen och välj den skala som har överenstämmande karaktärston/karaktärstoner. Annars finns det risk för att sådana ackord kan låta litet omotiverade och out of tune.
För ackompangemanget gäller det att treklanger och vanliga 7 ackord unviks i det längsta om det inte gäller V7 ackordet, vilket dock kan vara altererat, V7:s tritonus substutition som alltid är ett rent dom7 ackord, eller ett b7-5 ackord. Det sista brukar dock vara färgat, ofta med en 9:a.
Dom7 ackord/V7 ackord och V7(sub) är, precis som inom jazz, de populäraste och mest förekommande inom fusion. Brukar sällan ha andra färgningar om det inte gäller ackord diatoniska till Melodisk molls/ Jazzskalans skala. Ofta kan Imaj ackordet i jazz vara substitutionerat av dess V7 men inom fusion användes mer orginalets Imaj ackord med olika färgningar. Men inom fusion spelar man dess oftare i V7 ackordets Mixolydiska skala även över ringande Imaj ackord.
Som vi nu vet kan alltså progressionen till en Fusion sång vara skriven i ren dur eller i ren moll fast låtens head/tema och solon/improvisationer undviker att spelas i just de skalorna.
Dock är den klassiska musikens och bluesens vanliga sätt att spela en fullständig helkadens, Sd-D-T, vilket också gått i arv till rock musiken, nämligen IV-V-I, helt "fel" sätt att göra det på inom jazz/fusion.
Det finns dock en ackordsföljd som är mycket vanligt förekommande i båda jazz och i fusion och som i molltonart ofta tvingar fram skalbyten.
Den är så vanlig och stilistisk för just jazz/fusion att vi måste titta litet närmare på den och förstå den.
Der är den berömda och omtalade ii-V-I progressionen, kvartsgången och den fullständiga helkadensen som avgör/talar om vilken tonart det är på låten samt om den är i dur eller i moll. Detta är liksom i jazz den mest använda progressionen/ackordsföljden inom Fusion och det är jazzens sätt att spela en f. helkadens på.
Dock säger den, ii-V-I:an inget om själva skalvalen för låten.
Att V ackordet även i molltonart då alltid är ett dom7 ackord/V7 ackord ställer till problem ibland vid skalval. Den Joniska Bebop skalan, som passar ii-V-I. an i både dur och i moll samt den harmoniska mollskalan, vilken hela ii-V-I progressionen i moll är harmoniserad ifrån, eller dess 5:e modus, den spanskt frygiska/spansk flamenco/dominant frygisk skala är skalval som täcker hela den progressionen. Alla molltonarters ii-V-I, oavsett skala som huvudelen av sången kanske går spelas alltid så här.
Ofta, ja t o m vanligtvis så är dock V7 ackordet altererat i en ii-V-I:a och har då sin högsta ton så nära I ackordets rot som möjligt. Detta för att skapa dissonans och spänning i övergången från från ii-ackordet samt för att göra skiftningen till I ackordet så "smooth" och mjuk som möjligt. I sådana situationer får man titta till melodisk moll/jazzskalan eller dess modus för att hitta en lösning som stämmer.
Ofta, när man byggt ackord från t ex indiska skalor och kanske gjort en hel sång med annorlunda ackord finns det ofta möjligheter till skalval i jazzskalans olika modus, bland någon av Bebopskalorna, dimskalorna eller heltonsskalan. De pentatoniska skalorna ger också stora möjligheter till att vara ett alternativt skalval som stämmer och passar.
Att låta jazzskalans diatoniska ii-ackord, ett b9sus4, stå substitut för ii-V-I:ans i moll b7-5 ackord går utmärkt. Att sedan alterera det diatoniska V7 ackordet med en b13 ton och avsluta ackordsföljden med här ett i fusion ovanligt, Im7 ackord eller t o m ett Imaj7 ackord ,fast progressionen är i moll.
Detta öppnar för att som skalval snegla på melodisk moll/jazzskalan eller något av dess modus. ii-V-I består nämligen nu av ackord diatoniska till de skalorna. Kan vara fint om man vill ha ett alternativt sound sin sångs ii-V-I progression som låter litet jazzigare.
Det går även utmärkt att använda alla eller några av de övriga diatonsika ackorden till jazzskalan för en hel sång i moll och man behöver inte byta skala , om man nu inte prompt vill göra det. Ändå så kommer detta att låta avancerat och kan hända, beoende på hur sången och dess solo framförs, litet mer jazzigare.
Men det kan även låta som avancerad rak rock jazz fusion trots att man nu gått att steg längre i att utnyttja teorin praktiskt och därmed f t lämnat de i musikstilen fusion vanligaste basic ackorden ,skalorna och spelstilarna.
Förutom att använda de vanliga pentorna spelar gitarristen John Scoefield ofta på detta sistnämnda sätt. Melodisk molls/Jazzskalans 3:e diatoniska ackord, ett bEmaj#5 kallas t o m vanligen för " Scoefield ackordet" då det verkar vara ett av hans favorit ackord att använda.
Gruppen Grateful Dead och deras gitarrist Garcia hade också förkärlek till att använda medlodisk moll/jazzskalans olika modus och dess diatoniska ackord.
Att kunna spela i sin särskilda musikjanger´s unika stil på ett rikt sätt och med stor omväxling, dock inom de stilistiska ramarna, imponerar, ger möjligheter och är alltid en tillgång. Det samt att kunna litet smått och allmänt ang. klassisk teori, blues, andra världsdelars och tidsåldrars trad. musik, deras rythm och skalor samt litet allmänt och clicheeartat om andra populära musik stilar t ex funk och metal. Detta för att ibland kunna väva ihop någon annan musikstil med din rock jazz fusion.
Oftast får man byta skala efter en ii-V-I progression och/eller inför den, men då den progressionen vanligen efterföljs i jazz/fusion av några takter med ett V7 ackord som står substitut för I ackordet i dess platå är ev. tvingade byten relativt enkla. Den melodisk moll/jazzskalans 4:e modus, den dominant Lydiska skalan är det vanliga valet i jazz medan en durpenta eller den Mixolydiska skalan är vanligare i fusion, vilken du i dur spelar över hela ii-V-I progression.
Ibland vill man dock att sin Fusion skall vara mer jazzbetonad, speciellt när man spelar World Fusion, och det kan vara bra att känna till alternativet den dominant Lydiska skalan utgör i en sådan situtation som beskrivits. Detta då den som sagt var är vanligt förekommande med en sådan fortsättning i progression efter det att en ii-V-I spelats.
mvh
