Forum > Demolåtar
Tigersoul - Så jävla ful - 1C
MaxB:
Bra form för den här texten, att göra en punklåt. Om jag förstått det rätt är det många som fått acceptans för den de är av andra (...punkare), först då de tagit på sig punk-kostymen. Grym story, som inte alls är ovanlig. Antar att det pågår även idag, precis som igår och förra århundradet, då jag var där.
Är det din story eller har du fått den av någon eller några? Lite nyfiken kan man ju bli.
I refrängen skulle det vara cool med en vandrande bas, som inte spelar grundtonen på ackorden utan vandrar uppåt och neråt på basen.
Altsax:
1979 Olandsskolan Alunda, jag var sju
klassen stod runt i en ring, jag inte kunde springa därifrån
Den tuffaste skulle ge mig spö, hans två medhjälpare höll fast mig
när det ringde in, lämnade de mig där under björken
Jag låg kvar och tittade upp på molnen genom grenverket,
sakta singlade björklöv ner i vinden, det var höst men ännu inte kallt.
Kom försent in till lektionen, fick kvarsittning och dessutom träffa rektor
Jag fantiserade ju så, hade inga blåmärken att visa upp.
Dagen efter var jag gul och blå, mamma rosenrasande skällde ut rektor.
Inte fan hjälpte det, blev ju bara värre.
Var du han som stod brevid
och tittade på?
Eller var du den andra killen
de också brukade slå
"-Andra kille - kan vi hjälpas åt?"
Tillsammans är stark,
Mildrar vår gråt
Han gömde sig i busken
utanför särskolans paviljong
medan slagen träffar mej
gång på gång
Björken är borta
men minnet är kvar
såren värken ännu
fulla med var
equality:
--- Citat från: Altsax skrivet 29.07.2013, 09:31:12 ---1979 Olandsskolan Alunda, jag var sju
klassen stod runt i en ring, jag inte kunde springa därifrån
Den tuffaste skulle ge mig spö, hans två medhjälpare höll fast mig
när de ringde in, lämnade de mig där under björken
Jag låg kvar och tittade upp på molnen genom grenverket,
sakta singlade björklöv ner i vinden, det var höst men ännu inte kallt.
Kom försent in till lektionen, fick kvarsittning och dessutom träffa rektor
Jag fantiserade ju så, hade inga blåmärken att visa upp.
Dagen efter var jag gul och blå, mamma rosenrasande skällde ut rektor.
Inte fan hjälpte det, blev ju bara värre.
Var du han som stod brevid
och tittade på?
Eller var du den andra killen
de också brukade slå
Björken är borta
men minnet är kvar
såren värken ännu
fulla med var
"-Andra kille - kan vi hjälpas åt"?
Tillsammans är stark,
Mildrar vår gråt
Han gömde sig i busken
utanför särskolans paviljong
medan slagen träffar mej
gång på gång
--- Slut citat ---
Blir gråtfärdig när jag läser detta. Kan ingen blåsa på dina sår Josef?
Altsax:
Equality - det är lugnt, jag har hittat bluesen :)
Eller så var det bluesen som fann mig.
För fyra år sedan åkte jag tillbaka till Alunda, stod på skolgården, såg barnen leka.
Särskolans paviljong är riven, liksom den mögeldrabbade gympasalen, där står nya hus nu.
Matsalen och stora huset är kvar. Jag hade med mig två texter som jag läste upp, där björken en gång var.
Det visade sig att det var lätt att förlåta barnen - de var bara barn, barn behöver vuxna.
Vuxna som tar ansvar, vuxna som visar vad man får och inte får göra.
Rektorn och min lärare däremot, de kan få fortsätta brinna i helvetet.
Pappa är ekonom, då var han revisor. Min lärarinnas make hade förskingrat pengar, ganska mycket pengar, vilket pappa hittade.
Lärarinnans make fick under stor skam sluta och betala tillbaka, Alunda är litet, folk glömmer inte.
Min lärarinna glömde aldrig, från att ha varit populära och omtyckte förvandlades de till tjuvar, i Alundabornas ögon.
Förrådet var litet och kallt. När hösten övergick till vinter riktigt iskallt.
Mamma kom och hämtade mig många gånger. Solen kom in genom ett litet fönster högt upp på väggen,
för högt upp för att jag ska kunna se ut, även om jag ställde mig på stolsryggen
Jag brukade hamna där när solen lyste mitt på väggen mitt emot.
Mamma hämtade mig när solen lyste upp borta vid dörren. Ibland fick jag böckerna med mig, ibland inte.
Ibland grät jag, ibland inte. När det blev minusgrader ute och mamma kände hur kallt jag hade i förrådet
Sa hon till vaktmästaren att sätta på elementet.
"Men det är ett förråd! Där sitter ingen! Vi ska ha värmen avstängd där, för att spara pengar"
Lärarinnan ljög och sa att Josef nästan aldrig satt där, ibland fick han hämta material i förrådet,
"Barnen får turas om att hjälpa mig, Josef har så livlig fantasi"
Nästa gång mamma kom hade hon hämtat vaktmästaren först. "Va, sitter du här?"
Han satte på elementet, gud så skönt med lite värme, så jävla kallt att sitta instängd så länge.
Det var bättre när de slog mig så jag blödde och behövde sys
Sy gjorde skolsyster. Hon höll till i ett varmt ombonat rum i bottenvåningen.
Jag minns inte hur hon såg ut, förutom att uniformen var vit, nästan kritvit och hon hade långt blont hår.
Varma mjuka händer, varmt och skönt rum. Var hon på riktigt eller var hon en ängel? Hon lyste så.
Så skönt att vänta på mamma i en varmt rum med fönster, tillsammans med en ängel.
Mest illa ute var jag den gången de stängde in mig i snökojan de äldre barnen byggd i en stor snöhög på bussparkeringen.
Vi väntade på bussarna hem när de kastade in mig och raserade öppningen, de försökte hoppa sönder taket också. Taket höll.
Jag hörde bussarna komma. Jag hörde bussarna gå
Jag skrek tills jag inte kunde skrika mer. Det var mörkt, det blev kolsvart.
Jag minns inte när pappa grävde fram mig. Jag fattar inte hur de kunde hitta mig där.
Efter det stod alltid en lärare med oss och vi var tvungna att stå i grupper, ingen fick gå och leka.
Vi flyttade därifrån, min nya skola var helt annorlunda, alla var så snälla.
Tigersouls låt tog mig lite för långt tillbaka.
Hans text är inte bara lik verkligheten, utan bitvis exakt det som sades.
Jag kommer inte att kunna lyssna på den fler gånger.
Förlåt Kristian.
tigersoul:
--- Citat från: equality skrivet 29.07.2013, 01:27:53 ---Gillar när musiken är en plattform för texten snarare än när texten är en ursäkt för musiken.
Tycker du har lyckats med det förra. Äkta och allvarligt, bara att köra.
--- Slut citat ---
Tackar, det är så jag alltid arbetar. Musik där texten bara är ett bihang intresserar mig sällan, det är ju någonting man vill kommunicera med musiken, vad är annars poängen?
--- Citat från: bjurte skrivet 29.07.2013, 06:25:12 ---Visst är det så, här är det text och sång som styr och ställer.
Gripande och hemsk berättelse, men tyvärr alldeles sann för många.. :(
Annars tycker jag kanske att ljudbilden är lite 'sne' trummor och bas är ganska murriga och tunga i det lägre mellanregistret
medans gitarren är för tunn (tycker jag)
Men som sagt här är det text i focus och den är gripande och tänkvärd.
--- Slut citat ---
- Det är nog sant faktiskt vad gäller det "tunga", gitarren är en "random patch" från amplitube jag bara tog, kanske skulle få till lite mer kropp på soundet från guran, men har även funderat på huruvida det ska till något mer i gitarrform.
--- Citat från: MaxB skrivet 29.07.2013, 07:37:29 ---Bra form för den här texten, att göra en punklåt. Om jag förstått det rätt är det många som fått acceptans för den de är av andra (...punkare), först då de tagit på sig punk-kostymen. Grym story, som inte alls är ovanlig. Antar att det pågår även idag, precis som igår och förra århundradet, då jag var där.
Är det din story eller har du fått den av någon eller några? Lite nyfiken kan man ju bli.
I refrängen skulle det vara cool med en vandrande bas, som inte spelar grundtonen på ackorden utan vandrar uppåt och neråt på basen.
--- Slut citat ---
- Vandrande bas i ref'en var en bra idé, jag tänkte tanken faktiskt men glömde sen bort det igen för det känns lite som att den "vill" promenera runt i refen tillsammans med de lite mer långringande ackorden från guran. Bra idé!
Vad gäller historian så är det inget lapptäcke denna gången som med Sara, det här är skrivet i dagboksform, allting är från mitt eget liv. Söndermobbad från förskolan till 6:an :angry: Det är väl en klassisk "skriva av sig" låt. T.om namnen stämmer.
Altsax: förstår att den här texten kan riva upp saker från de djupaste minnen då det är en sådan hundraprocentig realism i texten. Ingenting i verserna är påhittat eller dramatiserat, det är i princip dagboksblad från mitt liv, men samtidigt får jag väl ta din reaktion som någonting positivt i bemärkelsen att jag lyckats fånga upplevelsen i text. Det är nyttigt att dela med sig av det man känner dock, så även om du inte vill höra låten igen så kanske den ändå bidragit med något, jag hoppas det!
Vart står jag själv då i detta? Tja... jag har gått i terapi i nästan två år o ett år till väntar. Jag är dock fortfarande precis lika upprörd som i texten, kanske rent utav ännu mer pga förtryckt ilska som på senare tid börjat komma fram. Förlåtelsen för detta kommer aldrig vandra över mina läppar i alla fall, den saken är säker. Skulle det ha hänt idag hade jag nog tagit med ett baseballträ till skolan o gått loss. Livet är hårt, o det är inte lätt som barn när man inte har något annat alternativ än att stå ut när ingen bryr sig.
Apropå låten, vet inte riktigt hur jag ska bygga upp den fortfarande. Ska jag lugna ner den lite i början o sen komma igång mer, slänga in ett solo? Har inga idéer riktigt just nu, samtidigt är ju texten så himla central att man inte vill brodera ut så mkt att man börjar lyssna mer till musiken hmm hmm :unsure:
Navigering
[0] Meddelandeindex
[#] Nästa sida
[*] Föregående sida