Har ju skrivit en del om bluesteori men inte tagigt upp ämnet ang. hur man erhåller grunden för en jazzblues byggd av grundskelettet spelat med bluessevenths. Nu avancerar vi vidare över till jazzblues. Litet kunskap är farligt och mycket kunskap är frihet sägs det. Hoppas på att vägleda er till djupare insikt i bluesteori så att ni på egen hand kan förstå och komponera 12 takters jazzblues progressioner.
Vad man egentligen gör är att reharmonisera blues 12;an samt att plocka in diatoniska ackord till antingen Dorisk eller Melodisk moll skala beroendes på succesionen/låtens head (melodin).
I jazzblues använder man dessa 5 metoder för att reharmonisera bluesskelettet;
1//
ii-V substitut - byts mot V ackordet.
2//
Tritonus substitut - Ett V7 ackord kan bytas mot ett ackord med samma kvalitet ett tritonussprång ifrån.
3//
Medianta substitut - Ackordet byts mot sitt ackord motsvarande en ters upp eller ned.
4//
Inversioner av Dim-ackordet - Att kasta om tonerna i dimackordet för att få ett annat dim ackord - främst för att få
bas/grundtonen i ackordet i smooth linje med progressionen.
Ett m7b5 ackord blir i inversion ett m6 en mollters upp, t ex bBm7b5 blir Dm6. m6 ackord är oftast Tonikan/ I ackordet och flaggar för Dorisk skala där 6:an är karaktärston. Är IV-ackordet ett m7b5 kan det bytas mot ett m6.
5//
Sekundära Dominanter- Ett V ackord kan ersättas av sin pV, sitt ackord fem tonsteg upp eller fyra tonsteg ned.
T.ex ett G7 ackord blir ett D7.
Bluessevenths har vi redan gått igenom i föregående artikel och nu utgår vi från en vanlig 12:a skriven med sådana ackord.
Logiken bakom en sådan här reharmonisering av 12 till jazzblues är tekniken Modal Interchange/Modal Mixture samt vanlig substutition. MI (Modal Interchange) låter dig låna ackord harmoniserde från andra skalor fast med samma grundton. När man förstår grunderna kan man även använda sig av tritonussubstutitionen och de andra teknikerna beskrivna i min förra artikel i ämnet blues;
http://www.kontrollrummet.com/forum/index.php?topic=32873.0
Har du inte läst den ännu rekommenderar jag att du gör det innan du läser vidare i denna artikel.
Det finns som sagt 3 gyllene regler, en för varje ackordskvalite i en vanlig blues 12:a om man vill bygga en jazzblues. De reglerna är följande;
Regel nr 1: I ackordet
I-ackorden i en Blues kan bytas mot sekundära dominanter, vilka i sin tur kan ersättas av ii-V substitut diatoniskt till tonarten.
Regel nr 2: IV ackordet
Ett IV ackord kan bytas mot Vii m7-5, Vim7 eller Imaj7 ackord lånade från dess p5:as tonart i dur.
Regel nr 3: V ackordet
V-ackordet kan bytas mot sin diatoniska II-V substutition eller mot IV ackordet från bluesens orginaltonart, I ackordets tonart.
Det kan även bytas mot ii-V progressioner lånade från dess paralelltonart i moll.
Vanligt är att man ser IVsub som en tänkt p5 till I ackordet och lägger till ii framför det i sista takten av bluesen. Detta då ii ackordet i fråga är en tritonussubstutition till bluesens orginal V ackord.
Detta för att få en iisub-Vsub-I kadens/progression då bluesen börjar om på I ackordet igen.
ex.
En följande bluesprogression
I - I - I - I
IV - IV - I - I
V - IV - I - V
här skriven med bluessevenths
C7 - C7 - C7 - C7
F7 - F7 - C7 - C7
G7 - F7 - C7 - G7
(C Blues skala eller C Dorisk skala låter fint här precis som även C dimskala gör. Bb Dominant -Lydisk skala fungerar också.)
kan då bli (med den sekundära dominantens subdominant som substitut inräknat, vilket var vanligare i den tidiga jazzbluesen än idag. Men det ger ännu en möjlighet till variation och till förståelse av tidig jazzblues progressioner, så det får bli med i exemplet);
Bm7-5 - Bm7-5 - Dm7 (C#m7) - C7#9
Em7-5 - Cmaj7 - Bm7-5 -Dm7 G7#9
F#m7-5 B7 - Dm7 - Bm7-5 - Dm7 G7#9
(Ofta spelas I - iv - ii - V ,vanlig progression under 60 och 70 talet, över de två sista takterna i turnarounden och man skall känna till den progressionen.)
Möjliga skalval för att passa hela progressionen är som ni ser att C Lydisk är påkallad. Men man spelar hellre i dess paralelltonart i jazzblues, vilket då blir A Dorisk skala. Detta är den klassiska skallösningen för jazzblues. Den används även i vanlig blues. Det är också anledningen till att jag inte låter IV ackordet i orginal stå substitut för V ackordet. Då hade jag nämligen fått ett F7 ackord med i progressionen och det hade stämt dåligt tillsammans med den A Doriska skalan. Jag vill inte blanda in de annars i jazzblues vanliga skalbytena till ackordsföljderna i detta exempel. Det är också därför som jag undviker altereringen 7b9 på V ackordet i slutet av turnarounden vilket annars är standard i dagens jazzmusik.
Jonisk och Aeolisk skala undviker man vanligen i det längsta möjliga inom blues/jazz/fusion.
C#7 står inom parantes och den tritonussubstutitionen från G7 är med för att visa på att det då är läge för den Doriska Bebopskalan som har en extra kromatisk passingtone mellan den lilla tersen och 4:an. Ett enkelt sätt att komponera för Bebop blues.
En blues innehåller ju trad. en hel del dissonans men för att spela progressionen än mer soft och smooth finns det möjligheter att göra den mer linjär till skalan. Man spelar t.ex ett Am6 istället för som i exemplet Am7-5 för att undvika dissonans då 6;an även är karaktärston för Dorisk skala. Det ackordet och den skalan passar tillsammans och gifter sig fint med varandra. Detta linjära tänkande eller mer modalt/diatoniskt tänkande är att ta i beräkningen då man väljer sina ackord och färgningar till sin jazzblues. Även om dissonans och tritonusförhållanden är en traditionell del av bluesen vill man kanske ibland göra sin jazzblues litet mjukare och mer soft. Den nämnda tekniken Modal Interchange låter dig låna ackord från mollskalor i samma grundton vilket gör att det går enklare att få en mer mjuk ljudbild, litet mörkare och utan dissonans. Man skulle exempelvis låna in ett iim7 ackord från den Doriska ackordskalan och ersätta Bm7-5 i ackordet i exemplet. Ett m7-5 ackord är ju ett ackord med en viss dissonans, spänning. Ett Bm7 istället låter bättre och dessutom diatoniskt till den Doriska skalan. Jag tror ni förstår grund-tekniken MI nu och hur den kan användas..Det finns regler för det också, jag har en tjock bok om just det ämnet men jag tänker inte gå in på detaljer ang MI i den här artikeln. Olika inversioner är också en möjlighet för att få litet annan voicing på ackorden.
Reharmoniserad ytterligare är den mer smooth i förhållande till den Doriska skalan i A, men normalt gör man inte så. En stor del av funktionen och orginalsoundet av de dominanta ackorden som ger bluesen sin typiska karaktär har försvunnit. Man har istället en mer modalt uppbyggd progression. Därför blir det bäst till att börja med att hålla sig till de tre gyllene reglerna vi gått igenom. Då slipper man riskera att "tappa" bort bluesen.
Bm7 - Bm7 - Dm7 (C#7) - Am6
Em7 - Cmaj7add9 - Bm7 - Em7
F#m7-5 B9 - D13 - Bm7 - Dm7 G7
[mp3=200,20,0,center]http://www.kontrollrummet.com/forum/index.php?topic=33083.msg238432#msg238432[/mp3]
Visst går det att skriva en progression på det här viset direkt, men det är viktigt att man förstår grunderna och funktionerna av sin blues. Samt ser alla möligheterna man har.
Här skulle jag nog behållit bara något enstaka ackord och gått tillbaka till den förra reharmoniseringen samt även placerat in några trad. bluessevenths från orginalprogressionen igen.
Jag har en 9 och en 13 med för att demonstrera hur den Doriska skalan för in fler toner, möjliga färgningar i bluesen. Ett tips är att utesluta ackordets grundton 1;an och även dess 3;a då basen vanligtvis tar hand om de tonerna. 5;an behövs inte heller men 7 och #9/9/b9 behövs och man kan även inkludera 13 om man vill. Man spelar som akompangör "de övre triaderna" Det ger ett luftigare arrangemang och något att ha i åtanke då man jobbar med/spelar sin jazzbluesprogression.
Här spelar pianot de övre triaderna medan basen sköter grundtonerna;
[mp3=200,20,0,center]http://www.kontrollrummet.com/forum/index.php?action=dlattach;topic=33068.0;attach=6259[/mp3]
Durblues skalan i C går utmärkt till denna sista progression om man vill tillbaka till rötterna i gospel och Delta eller Chicago blues och/eller förstärka att det faktiskt fortfarande är en bluesprogression.
Takten/rythm i jazzblues spelas gärna och oftast, men inte alltid, dubbelt så fort som harmonierna spelas, d v s man använder åttondelar.
I äldre, tidig, jazz och jazzblues var tempot mer lugnare och man spelade ii-Vii progressioner istället för ii-V. Man använder en sådan progression på samma sätt som den "nyare" kadensen. Skalvalen ser likadadan ut då V7 ackordet oftast är altererat, som t. ex i gospel, 7b9 och Super-Lokrisk är en traditionellt användbar skala. I vanlig blues använder man hellre dimskalan till sådana situationer men även över vanliga bluessevenths och altereringen 7#9, när man vill ha ett litet annat sound än vad bluesskalan ger.
Now the Dog has become an Alley-Cat.
Jazz it up,Cat !!!
mvh
