Jag gör så gott som alltid musiken först och därefter försöker jag hitta en text/händelse/tema
som passar stämningsmässigt till musiken. En låt med konventionell refräng tycker jag också
kan vara svårt med svensk text, speciellt en upptempo-låt. Då blir det oftast på engelska! 
Håller med om att en dramatisk/allvarlig text passar bättre med enbart verser ev med stick...
Sedan är det ju inte alltid självklart vad som är refräng resp vad som tillhör versen eller vad
som är stick resp refräng. 
Tycker det är viktigt att inte försöka vara för pretentiös i texter, utan försöka hitta ord och
uttryck som kan tolkas på olika sätt. Att inte skriva lyssnaren på näsan.
Vardagliga händelser och berättarspråk funkar ofta bra, det är inte alltid det behövs rim.
För många och långsökta rim kan ju tvärtom få ett löjets skimmer...
Vet inte om det gav dig något....?
/Asti
- Jo då det var himla intressant läsning faktiskt! Det är lite klurigt det här med struktur när man skriver texter tycker jag, måhända har jag hakat upp mig för mycket på just stukturen. Som du säger, ibland är det inte helt tydligt vad som är vers/refräng/stick etc o egentligen behöver det nog inte vara så tydligt.
Sen har vi ju då poppen där det gärna måste vara extremt tydligt, men å andra sidan har jag svårt att se mig själva börja skriva tuggummi-pop så jag kanske inte behöver bekymra mig så värst mkt om det popens behov
Intressant att du börjar med musiken! Jag har nog gjort så omedvetet några gånger, börjar med några ackord som låter bra o så kommer något till mig, ett tema, o så börjar man vrida runt på text, kanske byter något ackord etc. Är om inte annat en bra metod när man inte känner sig hyperkreativ som så ofta är fallet. Det är så mycket enklare att sätta sig o sortera pluggar eller o fönsterhandla musikprylar än vad det är o faktiskt sätta sig ner o vara kreativ.
"viktigare text" behandlas ju på olika sätt, jfr popSchlagers...
- Slagord ala gammel- och ny-progg
- Balladform ala Dylan, Cohen mfl. där en "hook-fras" avslutar varje varv.
- Balladform ala "Möte i monsunen" - rabbla på i prosa från A till Ö 
- Så sant så sant!
gör en standard 32-takters sång a la "Autumn Leaves" efter AABA-schemat - har fungerat sedan 20-talet och alla känner igen formen så det är enkelt att föla med i och för musikerna variera/improvisera en låt med sådant upplägg.
mvh
Edit: så att den, sången , kan tweakas litet varje gång- kom ihåg Lois Armstrongs ord; Never play the same thing the same way twice.." Jag personligen avskyr dessa upppeningar populär musik erbjuder, presic som om det inte skulle räcka med en ackordsföljd som spelas (och som spelas med paralellackord eller i tredje inversion eller något olika vändor.) som stomme i låten. Idag måste det tydligen finnas mer konsekventa upprepningar för att lyssnarna skall orientera sig och finna strukturen. Jag hoppas att det är på väg att ändras med nya musikstilar och nya artister....
Edit;oj 
få se hur länge det här får stå oemotsagt ????
- Kan inte med nog styrka uttrycka min egna irritation över hur oerhört tydliga sektionerna måste vara i just pop o relaterade genrer. Titt som tätt kommer ju dock en pop-låt som krossar de där reglerna o ändå fungerar utmärkt, så man får väl ta det varligt med gnället
Faktum är nog att jag inte tänkt så mkt på låtars struktur förrän nu då jag faktiskt skriver något själv, innan det har jag bara lyssnat o "hängt med på resan".
Många vill känna trygghet och uppskattar det kända (d.v.s. upprepningen). Och många vill nog i upprepningen känna monotonin som sen avlöses av en överraskande eller vacker refräng. Ungefär som att många faktiskt gillar den långa enformiga vintern utan snabba växlingar, för att sen få glädjas då refrängen kommer (den svenska sommaren).
Nu är det emotsagt!
- Kan det måhända också ha att göra med att många lyssnare inte vill få en upplevelse utan bara ha något att tralla till?
