Det skitigaste i gitarrväg jag varit med om var när vi, Guitar 66, spelade förband åt amerikanska "Lefty Dizz" i GBG 1980. En fd vit strata som han på det mest grovt skabbiga vis täljt ur cutawayen på så han kom åt längst ner fast det var en högervänd gitarr från början. Och skitigheten, det slog alla rekord, man blev nästan illamående vid anblicken. Vitt plektrumskydd och vita mickar som runt sig hade värsta sorgkanterna av svart skit. Per-Erik som jag spelade med sa: "Den där måste han haft till att skotta koskit med i en lagård."
Som jag minns det så var det värre ändå som den ser ut här:
&feature=related
Lefty Dizz och jag hade ett ganska långt samtal i logen, han skrattade och skrek om att det var han som var bluesen. När jag frågade honom om han nånsin sett "Hound Dog Taylor" så blev han blixtallvarlig och sa att han varit standin i hans band The Houserockers, när Brewer Phillips var sjuk. Det var som om jag nämt Gud. Han öppnade en väska och plockade fram en liter Wiskey, Cold Turkey, "Drink as much as you want!" Så han jäste på mig eftersom jag kände till Hound Dog Taylor. Hound Dog dog redan på 70-talet, men han var, redan innan han hade gjort skivor, Chicagos populäraste bluesartist.
Att träffa och se Lefty Dizz spela var rejält speciellt. På scen kunde han få för sig att mitt i en låt ställa ifrån gitarren mot stärkaren så det bara ylade entonigt i fem minuter eller mer medans han gick bort till baren och beställde en öl samt svamlade med damerna bakom disken. Vilken lirare.
