Jag tror man alltid får rysningar av musik som man inte upplevt tidigare, vare sig det gäller 60- 70 - 80 tal osv. Pat Boone, Little Gerhard (Den siste mohikanen och sånt skit) och alla Bobbys spelades på radio tidigt 60-tal och man gillade ju det för det fanns inte så mycket annat. (så gammal är jag). Sen plötsligt kom The Rollings Stones "I wanne be your man". Åh shit! Riktigt skitig musik och Bill Wyman såg hotfull ut med den erekterade basen.
Idag är det ju inte alls så. Jag gillar att lyssna på 60-tal men får inga rysningar direkt (Finns dock några undantag) utan jag lyssnar mer analytiskt, ackorduppbyggnad osv
Tror det är viktigt att hålla isär grundupplevelsen med hur man tycker idag - om det nu går, för det följer nog med en hela livet. Om man tycker att det var bättre musik förr kanske man blandar ihop den här kicken man fick med hur man tycker idag. Jag personligen har mer ett pophistoriskt intresse av det gamla, jag gillar att lyssna på Motownlåtar för dom är så bra skriva men det är inte mitt första val när vill lyssna på musik, då blir det hellre nåt nytt.
Det stora problemet uppstår när man själv ska göra musik. Plötsligt är man tillbaka i det förflutna. Mitt sätt att lyssna och göra musik stämmer inte överens. Det finns ingen koppling mellan dåtid och nutid. När jag hör unga nya band kan jag höra att det låter gammalt men ändå nytt. Har det med åldern att göra, troligtvis. Jag har mina musikaliska referensramar i t.ex The Beatles, The Kinks osv., andra har kanske i nåt 70-tals band eller nåt syntband från 80-talet, men det är samma sak. Det var mina tankar för den här gången.
