Beatles då... vad har ni för relation till dem?

[equality]

Jag uppmanar till mer utbyggda exempel på deras genialitet eller varför de är så bra ungefär som jag gjorde i ABBA-tråden vilket naturligtvis lämnades utan något mer konkret musikteoretiskt exempel. Tycker ärligt att det skulle vara roligt att förstå mer varför de så ofta upphöjs. EQ ger ju exempel men det skulle vara kul med mer analyser och mer förklarat vad det var som var så speciellt med att gå till A7 m.m. i G-dur. Det kan väl inte vara första gångerna man går utanför skalan? Jag tror nog det finns otaliga exempel på sådan harmonik i t.ex. jazzstandardlåtar.

Jag har ingen musikteoretisk skolning och kanske ger mig ut på djupt vatten. Jag vill ändå försöka mig på att exemplifiera det jag upplever som unikt i Beatles låtskapande. Själv låtskrivandet ligger ligger mig varmast om hjärtat och hur "tänket" kan ha varit. Måste också framhålla hur väl de fungerade som grupp. När de sedan gjorde plattor på egen hand var magin (omöjlig att förklara) liksom bortblåst. Nåväl här kommer några exempel:

She loves you: Nej hoppet från G till A7 är inte unikt men fortsättningen då? Till C och varvat med till Cm i sista frasen av refrängen? Det är väl ganska vasst?

She's a woman: Versen bluesigt värre, refrängen i dominantens mollparallelltonart och vips är bluesen som bortblåst. Det låter nu europeiskt! Den vita medelklassen kan känna igen sig och ändå ta till sig svänget i versen och lika elegant tar han (Paul) sig tillbaka till bluesen i versen igen.
Precis samma märkliga effekt som jag nämnde tidigare i Lennons Ticket to ride men där ligger bluesen i sticket istället (I don't know why she's riding so high...).

I saw her standing there: En typisk B-låt säger ni. Visst, tycker jag också men det som skiljer den tusentals andra låtar i denna genre är den
det lilla inflikade C7:an i en annars A-bluesig treackordslåt, låtens clou som gör den unik.

Back in the USSR:  Här ett flitigt använt C7 i en annars Adur-rock. Sticket som börjar så konventionellt på D (subdominanten) smiter via fyndiga fissmoll, Amoll till H7 och E7 så att den kommer tillbaka till grundtonarten igen.

Tomorrow never knows: Ett enda ackord används (C) som omväxling.  Den mest droginspirerade låten. Behållningen är effekterna.

I am the walrus: Nämts tidigare. Här är det desto fler ackord.

I will: Farligt nära pekoral men klarar sig genom några finurliga vändningar i versen där Paul lägger på en sjua på tonikan och en mycket följsam och snygg melodi, hur man nu teoretiserar kring sånt.

Strawberry Fields och Penny Lane: Hamnade ju på samma singel. Öppningen på P L är ju ganska konventionell med en nedgång på tonikan(H) men på andra vändan när han (Paul) lägger in Hm7 i s f Eb som i första vändan och sedan ett G#dim till Gmaj7 D  och E. Vet ingen annan låt som kommer i närheten. Tonartsbytet till refrängen i A är också låtunikt tror jag.
Strawberry fields har också en vacker melodi som är svår att teoretisera kring. Harmonierna framstår för mig helt unika med ackorden Bb till Fm7 (moll i dominaten) och på det till G7 som ger den spänning låten kännetecknas av och som öht är typisk Lennon, det skenbart vackra förbyts i något otäckt som ormen i paradiset. 
 

[Eddi]

Vilket fantastiskt öra du har EQ djupt impad faktiskt. Jo allt det du skriver om har man upplevt när man lyssnar men du tänker och hör harmoniskt. Inte bara impad utan avundsjuk också
Eko

[egghuvud]

Tack för en utförlig analys Eq..

Nästa fråga borde då vara den klassiska John eller Paul?

Paul säger jag nog. Mest på grund av att han använde influenserna på ett så kreativt sätt.
Sedan var väl John en bättre rocksångare. Instant Karma eller "We all shine on" t e x är ju väldigt tung sång. 

[martinm]

Nästa fråga borde då vara den klassiska John eller Paul?

På den frågan svarar jag George. 
Min favorit av dem på senare år.

[Rattlesnake]

För mig är det inte ett "eller", utan ett "och". Utan varandra uträttade de inte bråkdelen av vad de gjorde tillsammans. Även om de i stort gjorde låtarna enskilt så genomgick alla Johns låtar ett välbehövligt "Paulfilter" och vice versa.

Visst har väl John fått mest credit för sin sång genom låtar som Twist and Shout och Revolution, men Paul hade lika bra rockröst. Han klarade ett något högre register, vilket gjorde att han fick ta vissa passager som John inte fixade, t ex sticket i "A hard day's night". På andra låtar dubbar de varandra och det är rätt svårt att höra vem som sjunger vad. Jag tycker de hade en förmåga att variera sina röster väldigt mycket också, från lent till skrovligt, från ljust till mörkt.

Som intrumentalist vinner Paul, han är ju skaplig på det flesta instrument han tar i. Men det är inget värt om inte låtarna är bra.

[Dividend]

Min relation: Några bra låtar, några grymt bra, några dåliga.

Ungefär som Iron Maiden, m fl band från GB

[Tokai]

För mig är det inte ett "eller", utan ett "och". Utan varandra uträttade de inte bråkdelen av vad de gjorde tillsammans. Även om de i stort gjorde låtarna enskilt så genomgick alla Johns låtar ett välbehövligt "Paulfilter" och vice versa.

På samma sätt kan man säga att Pauls låtar gick genom ett "Johnfilter" så att de inte blev alltför sockriga och sentimentala.
Annars har jag en känsla av att när de jobbade tillsammans, att var och en bidrog men sin bit, t.ex att Paul gjorde ett B-parti till en låt som
Lennon skrivit., t.ex A day in a life, och också sjöng det partiet.
En lustig detalj som jag upptäckt är att John aldrig sjöng överstämma till Paul utan alltid understämma. Ändå kunde väl Lennon fixa kanska höga toner?
Någon elak skribent skrev att Lennon bara använder tre toner i sina låtar. Kraftigt överdrivet förstås, men man kan väl säga att han använde färre toner men blandade dom på ett smart sätt. Paul kan vara lite mer melodisk, ibland tyvärr på ett lite svulstigt sätt.

[Dr Müller]

Tråkigt...för lite personangrepp. Kom igen nurå! Själv tycker jag Freddy är en jävla synthare!

[Hellpig]

Om tusen år kommer de de tre B:en att fortleva och representera all god kultur.

Bach, Beatles och Backman Turner Overdrive. Alla övriga är inte mycket att ha.

Gör det till fyra. Jag byter namn till Bellpig för säkerhets skull.

[Håkan Nilsson]

För mig är det inte ett "eller", utan ett "och". Utan varandra uträttade de inte bråkdelen av vad de gjorde tillsammans. Även om de i stort gjorde låtarna enskilt så genomgick alla Johns låtar ett välbehövligt "Paulfilter" och vice versa.

På samma sätt kan man säga att Pauls låtar gick genom ett "Johnfilter" så att de inte blev alltför sockriga och sentimentala.
Annars har jag en känsla av att när de jobbade tillsammans, att var och en bidrog men sin bit, t.ex att Paul gjorde ett B-parti till en låt som
Lennon skrivit., t.ex A day in a life, och också sjöng det partiet.
En lustig detalj som jag upptäckt är att John aldrig sjöng överstämma till Paul utan alltid understämma. Ändå kunde väl Lennon fixa kanska höga toner?
Någon elak skribent skrev att Lennon bara använder tre toner i sina låtar. Kraftigt överdrivet förstås, men man kan väl säga att han använde färre toner men blandade dom på ett smart sätt. Paul kan vara lite mer melodisk, ibland tyvärr på ett lite svulstigt sätt.

Paul sockrig? Han skrev de flesta rocklåtarna. Helter Skelter tex. Det är Paul det är mest tryck i. Dessutom var han bandets bästa gitarrist.

[Håkan Nilsson]

De skrev inga låtar alls tillsammans! Det var en uppgörelse om royalties. De tävlade mot varann i låtskriveri. Mycket av det med drag i skrev Paul. Det är samma med Mick och Keith också, de har skrivit låtarna helt var och en. Jumping Jack flash gjordes av brian, Bill och Charlie med de två skithögs Glimmertwins gav ut den på singel med sina namn.
Det finns en Beatleslåt som John och George skrev ihop, en instumental som heter Cry for a Shadow!
Det finns en CD-box med allt Beatles spelat in, där står vem som skrev vad, de gjorde ingen låt tillsammans. Jag tror att The Ballad of John and Yoko spelades in enbart av John och Paul. Paul spelade trummorna. De andra var inte i studion helt enkelt.

[Rattlesnake]

De skrev inga låtar alls tillsammans!

Johodå!

De flesta låtarna före '64 skrev de tillsammans. Sedan började de arbeta var och en för sig. Men då och då fick de ta den andre till hjälp. A day in the Life är väl ett typexempel, Lennons vers och McCartneys stick, medans mera okända som I've got a feeling" också helt klart visar på två låtskrivare. Det finns bevarad konversation mellan tagningar som klart visar hur låtar växte fram under diskussion och förslag från den andre.

[Emulator]

Jag tycker Freddan sa det så jävla bra:

"Vi har alla våra beatles". När jag hör några av de som verkligen älskar beatles skriva (hör skriva? jaja, ni fattar...) om hur bra de kompletterar varandra, sjunger, spelar...bla bla. Så tänker jag att det är exakt sådär som jag beskriver mina favoriter.


Mina favvisar som jag geniförklarar jämt och ständigt, kan varenda grej i varje låt, varje detalj. KAn beskriva det geniala i varje detalj också, trots att det kanske är en slump att det hamnade där.


mina beatlar

[Emulator]

Exakt, men först betyder inte alltid bäst Finns ju rätt många exempel på både musik, teknologi, uppfinningar, politiska system eller vad det nu må vara, där den som utävade något först inte va bäst på det.

Dessutom får man ju faktiskt tycka att musiken inte är bra, trots att man inser hur stor betydelse de haft  

Precis, så är det! Det mesta brukar t.o.m. förfinas med tiden

Sen tycker jag det är intressant att vissa selektiva delar av musikhistorien ska man ha koll på enligt vissa individer, det brukar vara exakt dom delarna av musikhistorien dessa personer uppskattar väldigt mycket. Vilket otroligt sammanträffande va? 

Dessa personer kan förstås lika mycket och väl ingående om dödsmetallens ursprung eller jazzens histora. Annars får dom nog sluta peka och säga "lär dig din musikhistoria". 

Ja, du har rätt. Väldigt få kan lixom hela historien känns det som. Man lämnar "Nymodigheter" som petitesser.

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar. För mig är det inte alls något unikt faktiskt.

Och...hur förklarar man magin i många jazz/blues-grejor? hey, där har vi kanske tre-fyra ackrod...ändå är det fantastiskt.

Det sitter i känsla, tycke och smak. Samt uppväxt/tillfälle. 

jag tror att ett annat band med samma backning hade satt samma typ av norm, låt gå för att det kanske hade låtit helt annorlunda. Men norm och första riktiga massysterin hade infunnit sig.

[david.roennlund]

Jo, visst kan man säga att beatles har varit viktiga för den moderna popmusiken... men om man ser det historiskt... kommer populärmusiken från senare delen av 1900-talet att betyda nått i framtiden ? har den verkligen betytt så mycket ?
inte vet jag ?
tänkte lite på detta då folk menar att man inte kan uppskatta betydelsen av "modern musik", efterssom vi lever i det nu (det som åsyftades var syntband fr 80talet)... om man ser på det på det viset har vi ju ingen möjlighet att uppskatta beatles heller , eftersom det , rent historiskt, hände igår...

tar man exemplet JS Bach, så var han ju inte så värst poppis på sin tid... det folk flest ville höra på var Teleman och några nu helt okända komponister.


Själv så har jag lyssnat endel på Beatles och uppskattar vissa delar av deras låtar... st pepper är ju en ruskigt trevlig skiva


syns i framtiden 

[equality]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

 

[Marruschkka]

Det går säkert att dissekera detta ämne hur länge som helst-men min uppfattning är att Beatles var/är totalt banbrytande, ett nytt musikaliskt paradigm uppstod i världen p g a dem.Jag säjer bara: "Fool on the hill".."Strawberry fields forever", oj oj. Om de kom fram idag, skulle de vara en ovanligt bra pop-grupp bara, men då; när det begav sej var det en total revolution av musikbegreppen.

Det tackar man för

/Marr

[Wernborg]

[off-topic]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

Har ett förslag: Antonio Carlos Jobim. Bossa Novans Beatles kanske. Massor av kluriga ackordföljder, men framför allt riktigt trevliga melodier och när Astrud framför dom blir det magi. Också en kompositör som lyckades gång på gång på gång.

(Tycker jag)  [/off-topic]

[equality]

[off-topic]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

Har ett förslag: Antonio Carlos Jobim. Bossa Novans Beatles kanske. Massor av kluriga ackordföljder, men framför allt riktigt trevliga melodier och när Astrud framför dom blir det magi. Också en kompositör som lyckades gång på gång på gång.

(Tycker jag)  [/off-topic]

Kan bara hålla med. Har man skrivit låtar som The girl from Ipanema och Desafinado måste man få en hedersplats i musikhimlen. Konstaterar också att han är sorgligt underrepresenterad i min musiksamling.

[Emulator]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

 

Trent Reznor?      Återkommer lite med exempel

[equality]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

 

Trent Reznor?      Återkommer lite med exempel

Absolut. När jag började lyssna på Nine inch Nails tänkte jag "f-n så här skulle Lennon ha låtit om han var född på 70-talet". 

Vad jag menade med mina låtexempel var inte bara påvisa snitsiga ackordväxlingar. Det fanns
det gott om i femtiotalets jazzmusik. Men hade funnits i popmusiken tidigare? Att plocka exempel på mostvarigheter
i senare popmusik det kan jag också göra. Det unika med Beatles var att de var först med detta i popmusiken
och att de levererade, överträffade sig själv, gång på gång på gång. Andra hade sina one-two-hit-wonders medan Beatles
bara fortsatte... (Beach Boys, Hendrix och Stones inräknade). Det andra unika, som jag ser det, var att blanda svart och vit musik ibland i samma låt(!) som jag gav exempel på. Rätta mig om jag har fel men jag vet knappt någon ytterligare som lyckats med till denna dag. Antingen är det ren blues, rock, soul eller också "europeiskt" i nån slags vid bemärkelse men definitivt inte blandat med den afroamerikanska musiken förutom i rappen då där ju ibland remixar av klassiska hits blandas med modern rap och det är inte Beatles förtjänst (faktiskt! he, he). Det tredje unika var deras spännvidd. Det är enorma hopp mellan Revolution nr 9 (för att ta ett extremt exempel), When I'm sixtyfour, Lady Madonna och Helter Skelter.

 

[DåligtGehör]

Intressanta exempel EQ! och man kan natrurligtvis göra en sådan gränsdragning som att säga att jo men om vi undantar det och det så är detta genialiskt osv. Fast jag vet inte, är det inte oftast mer exempel på bra och lyhört hantverk att plocka upp och samman sådant som mer eller mindre redan finns. Att verkligen skapa nytt är väl att bryta upp och utforska nya marker? Var det inte mer sound och arrangemangmässigt under ledning av Martin som de isf bröt ny mark?

Förresten en sådan som Burt Bacharach. Han kan väl ändå sägas tillhöra populärmusiken och han var inte obekant med ovanliga harmoniska lösningar. Jag tror inte att han fick det från Bealtes utan att han hade formats redan när de lirade enkla dängor.

[equality]

Jag tänkte faktiskt nämna Bacharach som jag tycker är i klass för sig. Brian Wilson likaså. Men vad var det som redan fanns i det jag beskriver menar du? Och på vilket sätt utforskade de inte nya marker?

Det kanske är lönlöst att lyfta ut den del av deras musikgärning som är det viktigaste, låtskrivandet. Det kommer alltid något annat exempel på nån annan låtskrivare som också gjorde si eller så. Jag får nog nöja med att ingen slår dom när det gäller helheten. Det räcker gott åt mig i vilket fall. Du ville ha musikteoretiska exempel vilket jag gav. Experter kan säkert ytterligare belysa deras plats i musikutvecklingen och varför inte en tråd om Jimmy Hendrix och Led Zeppelins betydelse för utvecklingen av hårdrock. Det skulle jag vilja lära mig mer om.

[Emulator]

Jag får nog nöja med att ingen slår dom när det gäller helheten. Det räcker gott åt mig i vilket fall.

Fast det är ju personligt. För mig finns massa band som slår dem med hästlängder när det gäller helheter, i och med att betlarna inte slår an nån emotionell grej i mig. Jag tror det mest förklaras med dina egna ord om puberteten etc

För oss som finner Sir McCartneys melodier som lite förutsägbara och trista, så är ngo bealtes bara en produkt av sin tid. Duktiga, ja, men inte unika.

För jo -jag tycker mycket bealtes låter trist, upprepat och så. Slå mig gärna

Hendrix är väl också en sådan gestallt som mer var först än speciellt duktig tror jag?


Det är egentligen konstigt varför man inom musiken stoppar upp folk på sina pedistaler och säger "det kommer aldrig bli så här bra". (jag kan bara nämna mig själv som exempel här, jag är säker på att det aldrig kommer göras en bättre skiva än den sista alan wilder var med på)

Inom idrotten och forskning och allt annat, så är det ju tvärt om. "Undras hur länge rekordet på 100m kommer bestå?"

Och det GÅR att jämföra. Som designer tar man ju fram saker med kreativitet och konstnärlighet -även sånt som sitter i maskiner. MAn kan bara räkna på konstruktioner som finns -någon måste komma på hur det skall se ut.

Oerhurt  intressant ämne iallafall !

[Emulator]

ehm. tänkte lite, klart inte ALL beatles är förutsägbar och tråkig. finns ju en del guldkorn...och strawberry fields är väl ingen dussinvara...

[equality]

Alla måste få bli lyckliga på sin grej. Min lycka över Beatles musik vill jag gärna förmedla till andra. Inte slå nån i huvudet - det blir ingen lyckligare av.
Vad jag menar med "helheten" är deras plats i musikhistorien utan att för den skull förmena dig eller någon annan brist på lycka av deras musik eller fullkomlig lycka av andra bands musik. Vissa saker är och ska vara personliga andra kan man förhoppningsvist mer objektivt belysa. Den emotionella grejen vill jag/kan jag inte teoretisera om men kring Beatles musikhistoriska betydelse borde det kunna gå. En måttstock skulle kunna vara hur många coverversioner som finns inspelade av deras låtar. Det kanske kan belysa vilket avtryck de har gjort i musikbranchen i övrigt. Jag har inga siffror men antar naturligtvis att de ligger högt om inte högst. Andra mått är skivförsäljning, radiospelningar, försäljning av noter, etc. Personligen tycker jag de icke-kommersiella avstampen, betydelsen för populärmusikens utveckling t ex, är intressantare men det är svårare att sätta siffror på. Sir Paul har jag i princip slutat lyssna på. Magin försvann när de splittrades 1970.  Nu måste jag ut i det vackra vädret.   

[Tokai]

Jag älskar dig equality för allt säger om the Beatles, kan inte säga det bättre!
Vad gäller ackordanalysen så tycker jag att det inte säger allt. Som Wernborg påpekar finns det gott om låtar med trevliga ackord.
Men om man säger t. ex Cm, F, Diss, Ab - dessa ackord behöver ju inte betyda att det är bra låt. Grejen med Beatles var väl melodin. It´s only love (från Help, tror jag) består i refr av C am F G, men nu hör jag och fattar det men då, på den tiden, hade jag svårt att förstå ackorden. Speciellt Lennons låtar har en melodi som skärs sig mot ackorden, vilket jag tycker är oerhört attraktivt.

[Emulator]

Sen vet jag inte om ackordsanalysen tillför något egentligen. Det finns väl bra många kompositörer som har med liknande vanliga och ovanliga vändningar.

Vilka då? 

 

Trent Reznor?      Återkommer lite med exempel

Absolut. När jag började lyssna på Nine inch Nails tänkte jag "f-n så här skulle Lennon ha låtit om han var född på 70-talet". 

Vad jag menade med mina låtexempel var inte bara påvisa snitsiga ackordväxlingar. Det fanns
det gott om i femtiotalets jazzmusik. Men hade funnits i popmusiken tidigare? Att plocka exempel på mostvarigheter
i senare popmusik det kan jag också göra. Det unika med Beatles var att de var först med detta i popmusiken
och att de levererade, överträffade sig själv, gång på gång på gång. Andra hade sina one-two-hit-wonders medan Beatles
bara fortsatte... (Beach Boys, Hendrix och Stones inräknade). Det andra unika, som jag ser det, var att blanda svart och vit musik ibland i samma låt(!) som jag gav exempel på. Rätta mig om jag har fel men jag vet knappt någon ytterligare som lyckats med till denna dag. Antingen är det ren blues, rock, soul eller också "europeiskt" i nån slags vid bemärkelse men definitivt inte blandat med den afroamerikanska musiken förutom i rappen då där ju ibland remixar av klassiska hits blandas med modern rap och det är inte Beatles förtjänst (faktiskt! he, he). Det tredje unika var deras spännvidd. Det är enorma hopp mellan Revolution nr 9 (för att ta ett extremt exempel), When I'm sixtyfour, Lady Madonna och Helter Skelter.

Karl Jenkins, Youssn Dour (eller vad han heter), Recoil, (fast där är det mer blues ja) och Peter Gabriel, och till viss mån sting tycker jag ändå har gjort rätt bra afroblandningar?

Madonna har ju även hon rätt bra spännvidd, eller U2.


Så det finns fler =) Inte för att ta ner din upplevelse  alls, utan bara för att fortsätta denna trevliga diskussion

[DåligtGehör]

Jag tänkte faktiskt nämna Bacharach som jag tycker är i klass för sig. Brian Wilson likaså. Men vad var det som redan fanns i det jag beskriver menar du? Och på vilket sätt utforskade de inte nya marker?

Det kanske är lönlöst att lyfta ut den del av deras musikgärning som är det viktigaste, låtskrivandet. Det kommer alltid något annat exempel på nån annan låtskrivare som också gjorde si eller så. Jag får nog nöja med att ingen slår dom när det gäller helheten. Det räcker gott åt mig i vilket fall. Du ville ha musikteoretiska exempel vilket jag gav. Experter kan säkert ytterligare belysa deras plats i musikutvecklingen och varför inte en tråd om Jimmy Hendrix och Led Zeppelins betydelse för utvecklingen av hårdrock. Det skulle jag vilja lära mig mer om.

Ja öh jo, jag skall säga att jag inte har hunnit sätta mig in i alla de exempel du gav, men att jag ändå när det gällde det harmoniska kom att tänka på just Bacharach.

Jag menar väl att det för dem som lyssnade fanns det redan mer inkrikat harmonik, melodik, rytmik i olika genrer såsom olika former av folkmusik, jazz, konstmusik. Inte ens popen lever väl enbart innesluten i sin bubbla även om kanske dess lyssnare ofta gör det. Liksom lätt tror att Beatles har uppfunnit det och det bara för att man kan tillåta sig att negligera andra mindre kända genrer, verk och musikskapare.

Det blir ungefär som att bara prata om "sin värld" som den enda viktiga. När det händer något inom rock/pop så är det fantastiskt och enastående även om det kanske inte är så särskilt speciellt i jämförelse. Vilket inte hindrar att man kan tycka det är fantastiskt bra att lyssna på.

Jag tycker mig höra betydligt mer avancerad saker, melodiskt, harmoniskt och rytmiskt i andra genrer vid och innan tiden den tiden Betles var aktiva. Mer kreativa och utforskande. En del av dessa ansatser tycker jag visserligen inte är så roligt att lyssna på. Så har t.ex. John Coltranes Gaint Steps aldrig varit en låt jag gärna återkommer till. Inte för att jag är emot att att något är halsbrytande svårt att lira solo till men den har inte mycket som tilltalar mig. Vilket så mycket annat han gjort gör. Det finns väl inget egenvärde med att vara avancerad eller utforskande mer än att det förhoppningsvis gör att man inte står helt still. Musik får gärna vara till synes enkel som t.ex Arvo Pärt där spelet mellan ljus och skugga, stillastående och rörelse kan vara sublimt.

Men nog kan det vara så att Beatles har popualiserat saker som många inte hade kommit i kontakt med. Något som redan har nämnts i tråden. Det är möjligt att jag tar bort för mycket från Beatles i det jag säger.


För övrigt tycker jag Let it be är en skön låt samt att A Taste of Honey är skön i Lizz Wrights version.

[Emulator]

Ja öh jo, jag skall säga att jag inte har hunnit sätta mig in i alla de exempel du gav, men att jag ändå när det gällde det harmoniska kom att tänka på just Bacharach.

Jag menar väl att det för dem som lyssnade fanns det redan mer inkrikat harmonik, melodik, rytmik i olika genrer såsom olika former av folkmusik, jazz, konstmusik. Inte ens popen lever väl enbart innesluten i sin bubbla även om kanske dess lyssnare ofta gör det. Liksom lätt tror att Beatles har uppfunnit det och det bara för att man kan tillåta sig att negligera andra mindre kända genrer, verk och musikskapare.

Det blir ungefär som att bara prata om "sin värld" som den enda viktiga. När det händer något inom rock/pop så är det fantastiskt och enastående även om det kanske inte är så särskilt speciellt i jämförelse. Vilket inte hindrar att man kan tycka det är fantastiskt bra att lyssna på.

Riktigt, riktigt bra talat!


(skrivet)

[freddy]

Summerat - Få fans är så insnöade som Beatles-fans? 

[91:an]

Jag älskar dig equality för allt säger om the Beatles, kan inte säga det bättre!
Vad gäller ackordanalysen så tycker jag att det inte säger allt. Som Wernborg påpekar finns det gott om låtar med trevliga ackord.
Men om man säger t. ex Cm, F, Diss, Ab - dessa ackord behöver ju inte betyda att det är bra låt. Grejen med Beatles var väl melodin. It´s only love (från Help, tror jag) består i refr av C am F G, men nu hör jag och fattar det men då, på den tiden, hade jag svårt att förstå ackorden. Speciellt Lennons låtar har en melodi som skärs sig mot ackorden, vilket jag tycker är oerhört attraktivt.

En liten rättelse angående It´s only love så är ackordgången i refrängen Bb G C Am om man med refräng menar då låttiteln sjunges

[equality]

Karl Jenkins, Youssn Dour (eller vad han heter), Recoil, (fast där är det mer blues ja) och Peter Gabriel, och till viss mån sting tycker jag ändå har gjort rätt bra afroblandningar?
Madonna har ju även hon rätt bra spännvidd, eller U2.
Så det finns fler =) Inte för att ta ner din upplevelse  alls, utan bara för att fortsätta denna trevliga diskussion

De första namnen har jag dålig koll på. De övriga är fantastiska men de var ju inte före Beatles.

Jag menar väl att det för dem som lyssnade fanns det redan mer inkrikat harmonik, melodik, rytmik i olika genrer såsom olika former av folkmusik, jazz, konstmusik. Inte ens popen lever väl enbart innesluten i sin bubbla även om kanske dess lyssnare ofta gör det. Liksom lätt tror att Beatles har uppfunnit det och det bara för att man kan tillåta sig att negligera andra mindre kända genrer, verk och musikskapare.

Det blir ungefär som att bara prata om "sin värld" som den enda viktiga.

"Mer intrikat harmonik" är ett sånt där påstående som är omöjligt att diskutera. Jag kan säkert få datorn att slumpmässigt foga ihop toner av olika höjd och längd och det liknar ingenting annat som har skapats vare sig av Beatles eller nån annan (dator). Men det skulle knappast få någon genomslagskraft eller nedladdning som vi säger idag. Jag skulle inte få tusentals andra artister att sjunga in detta "verk". Jag menar att du och jag skulle kanske resa till inre delarna av Nya Guinea och lyssna på rytmer och harmonier som vi inte kunnat drömma om att de existerade men de har inte (på gott eller ont) haft något inflytande på den västerländska populärmusiken under de senaste, närmare 50 åren. Det är det vi diskuterar i den här tråden.

-Lyssnare inneslutna i sin bubbla... En insinuation som jag inte finner värd att bemöta. Likadant med "sin värld".

Jag tycker mig höra betydligt mer avancerad saker, melodiskt, harmoniskt och rytmiskt i andra genrer vid och innan tiden den tiden Betles var aktiva. Mer kreativa och utforskande.

Vilka då? Vem då? Mitt svar blir som efter ditt första citat. Men visst som Rattlesnake nämnde var nog 1965-69 var nog den mest dynamiska tiden populärmusikens historia och man inte hoppa förbi den tiden utan att nämna Dylan, Pink Floyd, the Doors, Cream, Motown... Men "betydligt mer avancerade saker"??

Summerat - Få fans är så insnöade som Beatles-fans? 

Ja visst! Du känner igen oss på stan på vår tomma blick och om vi någonsin skulle komma över en så modern apparat som en MP3-spelare så är den fullproppad med 16 GB Beatlesmusik. Så går vi där med hörlurarna helt avskärmade från omvärlden i vår lilla bubbla som lyckliga idioter!

 

[Tokai]

Jag älskar dig equality för allt säger om the Beatles, kan inte säga det bättre!
Vad gäller ackordanalysen så tycker jag att det inte säger allt. Som Wernborg påpekar finns det gott om låtar med trevliga ackord.
Men om man säger t. ex Cm, F, Diss, Ab - dessa ackord behöver ju inte betyda att det är bra låt. Grejen med Beatles var väl melodin. It´s only love (från Help, tror jag) består i refr av C am F G, men nu hör jag och fattar det men då, på den tiden, hade jag svårt att förstå ackorden. Speciellt Lennons låtar har en melodi som skärs sig mot ackorden, vilket jag tycker är oerhört attraktivt.

En liten rättelse angående It´s only love så är ackordgången i refrängen Bb G C Am om man med refräng menar då låttiteln sjunges

Det skulle ha varit tvärtom. Ackorden som jag visade var dom ackorden jag trodde att det var när jag lyssnade på låten som ung. Så fel det kan bli.

[DåligtGehör]

Ja kanske det inte går eller var ett så bra utryck med intrikat. Kanske kan man inte heller använda avancerad... men då är det väl mycket annat i denna och andra trådar som också är omöjligt att diskutera?

Men även på beatles tid så såg man filmer, hörde radioteater, kanske någon gång följde med på en konsert i skolan m.m. med rätt avancerad musik (hittar inget bättre ord just nu). Man kanske inte hade den som sin favoritmusik men man var inte helt okunnig om den som jag minns det ens när man var 14-16 år. Jag vill väl föra fram att det också har betydelse och påverkar ens tankar och möjligheter. Men det är möjligt att jag övervärderar det och att popen mest utvecklas i sin egen domän och av egen kraft relativt opåverkad av annat.

Jag tror nog att de flesta människor, klasser, skikt lever i sina egna bubblor, världar som inte har en så stor beröring med andra. Segregationen i Göteborg är ett exempel. Med det så menar jag att man inte vet så mycket om det andra, inte tar reda på och inte bryr sig nämvärt. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara så rysansvärt att nämna såvida det inte är helt felaktigt. Däremot tror jag att många gånger att musiker, konstnärer överbryggar och tar intryck, tar mer del. Ja ja det behöver inte bemötas.