Jag uppmanar till mer utbyggda exempel på deras genialitet eller varför de är så bra ungefär som jag gjorde i ABBA-tråden vilket naturligtvis lämnades utan något mer konkret musikteoretiskt exempel. Tycker ärligt att det skulle vara roligt att förstå mer varför de så ofta upphöjs. EQ ger ju exempel men det skulle vara kul med mer analyser och mer förklarat vad det var som var så speciellt med att gå till A7 m.m. i G-dur. Det kan väl inte vara första gångerna man går utanför skalan? Jag tror nog det finns otaliga exempel på sådan harmonik i t.ex. jazzstandardlåtar.
Jag har ingen musikteoretisk skolning och kanske ger mig ut på djupt vatten. Jag vill ändå försöka mig på att exemplifiera det jag upplever som unikt i Beatles låtskapande. Själv låtskrivandet ligger ligger mig varmast om hjärtat och hur "tänket" kan ha varit. Måste också framhålla hur väl de fungerade som grupp. När de sedan gjorde plattor på egen hand var magin (omöjlig att förklara) liksom bortblåst. Nåväl här kommer några exempel:
She loves you: Nej hoppet från G till A7 är inte unikt men fortsättningen då? Till C och varvat med till Cm i sista frasen av refrängen? Det är väl ganska vasst?
She's a woman: Versen bluesigt värre, refrängen i dominantens mollparallelltonart och vips är bluesen som bortblåst. Det låter nu
europeiskt! Den vita medelklassen kan känna igen sig och ändå ta till sig svänget i versen och lika elegant tar han (Paul) sig tillbaka till bluesen i versen igen.
Precis samma märkliga effekt som jag nämnde tidigare i Lennons Ticket to ride men där ligger bluesen i sticket istället (I don't know why she's riding so high...).
I saw her standing there: En typisk B-låt säger ni. Visst, tycker jag också men det som skiljer den tusentals andra låtar i denna genre är den
det lilla inflikade C7:an i en annars A-bluesig treackordslåt, låtens clou som gör den unik.
Back in the USSR: Här ett flitigt använt C7 i en annars Adur-rock. Sticket som börjar så konventionellt på D (subdominanten) smiter via fyndiga fissmoll, Amoll till H7 och E7 så att den kommer tillbaka till grundtonarten igen.
Tomorrow never knows: Ett enda ackord används (C) som omväxling.

Den mest droginspirerade låten. Behållningen är effekterna.
I am the walrus: Nämts tidigare. Här är det desto fler ackord.
I will: Farligt nära pekoral men klarar sig genom några finurliga vändningar i versen där Paul lägger på en sjua på tonikan och en mycket följsam och snygg melodi, hur man nu teoretiserar kring sånt.
Strawberry Fields och Penny Lane: Hamnade ju på samma singel. Öppningen på P L är ju ganska konventionell med en nedgång på tonikan(H) men på andra vändan när han (Paul) lägger in Hm7 i s f Eb som i första vändan och sedan ett G#dim till Gmaj7 D och E. Vet ingen annan låt som kommer i närheten. Tonartsbytet till refrängen i A är också låtunikt tror jag.
Strawberry fields har också en vacker melodi som är svår att teoretisera kring. Harmonierna framstår för mig helt unika med ackorden Bb till Fm7 (moll i dominaten) och på det till G7 som ger den spänning låten kännetecknas av och som öht är typisk Lennon, det skenbart vackra förbyts i något otäckt som ormen i paradiset.