Nu pratar vi rysningar alltså, inte bara att det är bra, utan att man verkligen får gåshud.
I så fall så har jag nog egentligen bara fått det av riktigt tung klassisk musik. Det känns lite fånigt att vara så konventionell, men mitt bästa exempel är Beethovens 9:e symfoni med betoning på fjärde satsen. Finalen där kören kommer in och sjunger Ode to joy. Då reser sig verkligen nackhåren. Det är så bra, så otroligt pampigt och uppfyllande att man fullständigt blåser iväg. Ett tema som är omöjligt att inte fastna i.
Minns när jag såg den "live" första gången i Köpenhamn för många många år sedan. Det var ett av mitt livs mäktigaste musikaliska upplevelser.
Lite trög länk, men jag hittade den här t e x:
http://www.cbc.ca/radio2/cod/concerts/20080407beet6
