Skillnaden mellan de olika biblioteken är hur de är inspelade. En del i lokal, andra i mer eller mindre snustorra studios. En del är samplade kromatiskt med en sampling per halvton och i flera anslagsnivåer, kanske t o m olika samplingar som varvas, andra bara samplat i en nivå per helton. Antalet artikulationer per instrument varierar (lång, kort, hoppande stråke etc). 16 eller 24 bitar... Om jag skulle sammanfatta det jag känner till och tycker om olika bibliotek blir det detta:
EWQLSO silver och golds fördelar är att de låter så bra rakt ur lådan, för alla ljud är inspelade på en scen med hallens rymdklang. Nackdelen är att reverbet inte går att ta bort och kanske inte passar i alla sammanhang. De är lite annorlunda i soundet, främst inte realistiska stråkljud, utan gjorda för att imponera med mycket briljans och bombastisk attack. Målgrupp huvudsakligen film och spelmusik. Verkar vara onödigt resurshungrigt, och dess playmotor gillas inte av alla. Har ingen riktig koll på anslagsnivåer. Kromatiskt samplat och 16 bitar.
Best Service Complete Classical Collection är ganska billig, innehåller väldigt mycket instrument och färdiga sekvenser, men är i grunden tämligen gamla samplingar som körs med den träiga kontaktmotorn. Går att göra imponerande saker men kvaliten på ljuden är väldigt skiftande och har få artikulationer och troligtvis bara 1-2 anslagsnivåer. 16 bitar.
Garritan PO har en stor mängd instrument, men relativt få artikulationer och troligtvis bara två anslagsnivåer. Ljuden är lite klena, snustorrt inspelade och inspelade i mono, vilket gör att de är svåra att få låta stort, kammarmusik och soloinstrument går bättre. Den nya samplingsmotorn Aria är enkel, trevlig och resurssnål. Ett prisvärt bibliotek. 16 bitar.
Vienna Symphonic Library har ett instegsbibliotek som heter Special Edition, som ligger i samma prisklass som EWQLSO Gold. Ganska få instrument, och bara ett urval av tillgängliga artikulationer. Men stereoinspelade i ett rum med kort rumsklang gör att det låter väldigt bra och är användbart till många stilar. Viennas fördel är att det är modulärt uppbyggt, och går att utöka eftersom med både fler artikulationer, och fler instrument. Sedan finns ju en proffsklass också men den lämnar vi därhän... För att få realistiska stråk med Special Edition får man nog köpa loss fler artikulationer än standard och då är man uppe på en sex-sju papp. Smidigaste och snålaste sampleplayern av de alla då man själv väljer vilka artikulationer man vill ha på ett och samma midispår. 2-3 anslagsnivåer. 24 bitar men ändå bara samplat per helton (vilket inte stör mig dock.)
Miroslav har jag inte använt själv, men de ljudprov jag har hört påminner mycket om Garritan. Men det är något i soundet jag inte gillar, det känns mörkt och trist.
Edirol Orchestra testade jag för länge sedan och fick det bara att låta MIDI som 80-talets samplingssynthar.
Synful Orchestra har otroligt imponerande demos och bygger på en helt annan teknik än andra bibliotek, modellering av olika artikulationer ist f olika samplingar. Kan analysera midispår och själv välja lämpliga artikulationer och låter då bra mycket bättre än att spela i realtid. Hela biblioteket är på en halv GB, och är resurssnålt. Dess nackdelar är priset, har få instrument och att det har en underlig och lite syntetisk grundklang. Passar nog bäst för enstaka soloinstrument till pop än att bygga ensembler.
