Drinkarflickan"Vid tolv års ålder en liten flicka med korg på armen mot krogen går.
Från hemmet henne man djärves skicka att köpa brännvin, man väl förstår.
I dryckeslaget därhemma sitter en rusig fader vid skövlad härd.
Bland höga drivor och kölden bitter går lilla Anna, av hunger tärd.
Hon blickar uppåt, ser stjärnor tindra, hon viskar, där bor min moder huld.
Från tronens glas ser hon ljuset skimra, hon går på gator av renat guld.
Hon dog i drivan med Per i famnen novembernatten förlidet år,
och ovan molnen mot himlaranden en himmelsk sällhet hon njuta får.
Till mor min för mig, så beder Anna, tag hem ditt barn
Och isigt blek sjunker hennes panna av vita änglar hon förs till Gud.
Nu har hon kämpat och seger vunnit, den bleka kinden ej tåras mer.
Sin kära moder hon återfunnit där ingen skilsmässa mera är.
Nu uret redan är midnatt slaget, men ingen Anna med brännvin kom och snart insomnade dryckeslaget, som djur de lågo där om varann.
De somnade men de vakna åter när solen högt uppå fästet stod.
Nu Annas fader sitt brott begråter, det hjälper dock ej om han grät blod.
Han skyndar ut för att möta Anna, det var så dyster en vinterdag.
Helt plötsligt ses han förfärad stanna, han blev som träffad utav ett slag.
Ty uti drivan han ser sin Anna med trasig klänning och bara ben.
Han tar sin hand uppå hennes panna, den var förfrusen och hård som sten.
Nu har jag mördat mitt barn, min maka av mina vänner jag tar farväl.
Jag brännvin aldrig skall mera smaka, o Herre Gud, fräls min arma själ.
Och Gud hans blodröda synd förlåter, nu är han frälst, men han skörda får allt vad han sådde, allt vad han gråter, hans hjärta svider av djupa sår.
Vad nöd och jämmer, vad sorg och tårar, i strömmar flyta oskyldigt blod.
Ja, brännvinsfloden frampressar tårar, den tar förståndet och kraft och mod.
Mot yttre fiender till vårt rike sig fordom väpnade varje man.
Mot denna fiende utan like, drag nu i strid var och en som kan!"
Socialrealism när den är som allra bäst!
Lars Nore'n släng dig i väggen!
