Äntligen den där VIKTIGA tråden!
Det blir lite spontant utan inbördes rangordning. Fan, det finns ju hur mycket som helst...

, men man kan ju fylla på mer...
***
Judas Priest: Unleashed In The East. Liveskiva från 1979. Köper man japanpressen så heter den "Priest in the east" och innehåller bonuslåtar. Förmodligen den skivan som jag skulle ta med till den där öde ön ni vet.
Iron Maiden: The Number Of The Beast. Det ÄR denna skiva som ÄR och DEFINIERAR världens bästa järnjungfru; även om Powerslave egentligen är den bästa skivan.
Iron Maiden: Powerslave. (se ovan)
KSMB: Rika Barn Leka Bäst. Absolut underbar energiladdad positivism i punkform. Sveriges genom tiderna bästa band, och detta är den bästa skivan. (Nyss släppte MNW en serie "klassiker"-CD till midprice. Köper man den så får man hela BRLB + resten av KSMBs produktion. Köp!)
Ebba Grön: Kärlek Och Uppror. Sveriges näst bästa - men viktigaste - band genom tiderna. Jag hade inte lirat musik om det inte vore för denna skiva. Tack Thåström, för allt.
Warrior Soul: Salutations From The Ghetto Nation. På deras myspacesida återges en recension; delar av den: "IT DOESN'T matter how good your band is, it wont be as good as warrior soul". Och det är så sant. Jag minns när jag jag först hörde den nyutgivna "Bleach" med nåt gäng som hette Nirvana. Nja tänkte jag. Lite som Warrior Soul, men inte ens nära i kvalite... Varför Warrior Soul aldrig blev störst förstår jag inte, men ibland så blir kanske timingen fel. De bodde i New York och inte Seattle. Backkatalogen finns nyutgiven.
Faith No More: Angel Dust. Mike Patton är vår tids största musikaliska geni om ni frågar mig, och här är han i en klockren miljö. Allt med FNM är otroligt bra, och kanske sticker denna skiva ut som The Classic one.
Dalbello: Whomanfoursays. Tidigt åttital, lilla Lisa har ett par år (och skivor) bakom sig som nånsorts kanadensisk Bert Karlssonprodukt... typ Anna Book / Pernilla Wahlgren, när hon plötsligt skiter i allt blaj, går sin egen väg och låser in sig med Mick Ronson i en studio full med dåtidens häftigaste musikmaskiner (Hette det Prophet 5?) som varken hon eller Mick hajjade nånting av. De blundade, kände sig fram, och ut kom det mest spännande som hänt sedan ... Peter Gabriels glansdagar. Dessutom är hon (JA!) världens bästa sångerska. Hon har ett fan som heter Alanis Morrisette som nåt 10tal år senare gjorde en liknande resa.
Saigon Kick: ST. Precis när 80tal blev 90tal, lite post-guns'n'roses, så kom det mycket bra musik. Ett tag var Saigon Kick allra bäst. Grabbarna lirar hårdrock, men vill vara lite David Bowie, och det blev bra!
Kings X: Dogman. Samma era (tidigt 90tal). Svårt att välja den bästa skivan, jag har åtta och det finns fler. De tog mig med storm, när debuten (som heter Out Of The Silent Planet) kom, så hade jag aldrig hört nåt liknande; Jättelångsamt, tyngre än black sabbath och "svart" bluesig skönsång i stämmor. Mumma.
Life Sex & Death: The Silent Majority. Nånsorts onehitwonder i den skitigare rockvärlden. G'n'R fast på riktigt. Låtar som "Jawohl Asshole" och "Fuckin Shit Ass" gör det hela oemotståndligt.
Eva Dahlgren: Fria Världen 1.989. Eva var bäst. När hon sjunger om döden så finns inte en svartmetallare i världen som kommer i närheten.
Lars Winnerbäck: Daugava. Jag antar att den här killen inte behöver nån presentation. Denna skiva är - mina vänner - till största delen inget annat än ett sant mästerverk.
The Sweet: Fanny Adams. Varför pratar alla om Queen och Beatles men inte Sweet???????? Svårt att säga vilken platta som är Sweets bästa, men FA är definitivt en av dem.
***
Nog så, så länge. Men jag tror jag återkommer med mer

Jag har ju inte nämnt Devin Townsend, Megadeth, Dio, Haunted, NiN, Stefan Sundström, AC/DC, Jon Anderson, Jethro Tull, Yes, Sex Pistols, Cockney Rejects, Dia Psalma, DAD, Aerosmith, Marillion, Pink Floyd osvosvosvosv .............
tjing
Bengan